Den okände mördaren.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en tidig höst, september brukade vara en fin månad, men i år hade hösten kommit tidigt och det regnade kraftigt. En man stod vid en av de många trappuppgångarna på Sveagatan. Hans fingrar nuddar vid knapparna till portlåset, och han slår koden, 2358.
Det piper, och lampan i det högra hörnet lyser röd. Koden han slagit var inte rätt.
Mannen försöker ännu en gång, men lampans röda sken försvinner inte och det piper igen.
Han börjar bli stressad, han slår sig själv på låret och säger tyst för sig själv att han gjort detta massor av gånger förut. Ännu en gång slår han koden, denna gång långsamt. 5, 3, 8, 2.
Mannen drar en suck av lättnad, lampan som tidigare varit röd blir nu grön och dörren öppnar sig.

Mannen står inne i trappuppgången och flackar med blicken mellan trapphuset och hissen.
Till slut bestämmer han sig för att ta trapporna upp, och han springer med raska steg hela vägen upp till den sjunde och sista våningen. Han stannar vid familjen Månssons ytterdörr, den är prydd med en krans av färgglada höstlöv. Han börjar gräva sin ficka, och efter en stund får han fram en nyckelknippa. Trots att den är full med nycklar hittar han rätt på en gång och sätter den i låset. När han vrider om utstöter dörren det sedvanliga ljudet, men mannen reagerar ovanligt starkt på det och ser återigen nervös ut.

Han smyger med tysta steg igenom lägenheten, in till Claes och Jannike Månssons sovrum. Där ligger de och sover, i en bred dubbelsäng. Mannen tittar länge och fundersamt på dem, men efter en stund börjar han leta i innerfickan på sin kavaj. Han håller i en kniv, och drar den sakta ur sitt fodral.

Klockan hade hunnit bli elva på förmiddagen innan alla kommit till brottsplatsen. Kommissarie Åke Kjellvander, som varit en av de första att anlända till platsen, ägnade sig åt att spärra av området med den sedvanliga blåvitrandiga avspärrningstejpen, och knuffa undan de nyfikna journalister som redan fått höra nyheten.

Tidigare på förmiddagen hade kommissarie Kjellvander suttit i förhör med grannarna, paret Granquist. De hade inte haft mycket att säga, bara att mördaren måste ha kunnat portkoden till byggnaden. Det var Eva och Bengt Granquist som tills vidare hade hand om offrens knappt 7-åriga son, Edvin. Kommissarie Kjellvander hade även passat på att förhöra Edvin, när han ändå var i rummet.
– Hej, Åke Kjellvander heter jag. Jag tänker ställa några frågor till dig, och vi är tacksamma om du kan svara på de, började poliskommissarien och slog sig ner på stolen mittemot pojken. Han hade mörkt hår och ljusa ögon, precis som sin mor.
– Okej Edvin, det var alltså du som hittade dina föräldrar? Fortsatte han lugnt.
Edvin nickade försiktigt men förmådde sig inte att säga något.
– Såg du något ovanligt när du kom in i rummet?
– Dörren stod öppen, dem brukade alltid stänga den när de gick och la sig, svarade Edvin efter att ha funderat en stund.
– Bor det några andra hos er? frågade Kjellvander efter att ha antecknat en del i sitt block.
– Nej, det var bara vi tre.
– Har du någon som helst aning om hur mördaren tagit sig in i huset, för ni låser väl dörren om nätterna?
– Nej det vet jag inte. Men jo, nog låser vi dörren, svarade han förteget.
Kommissarien gissade att det inte fanns mycket mer att ta reda på så han tackade för hjälpen och lämnade sedan rummet.

Kommissarie Kjellvander satte sig i sin gamla, rostiga, mörkblå Ford Fiesta, som dem senaste åren hade varit seg i starten, speciellt när det började bli kallt ute. Nu gick den igång utan något bråk, men bensinmätaren visade att han behövde tanka snarast. När han kört en bit såg han en Preem-station längs vägen och körde in för att tanka. När han stod där, funderade han på vem som skulle mörda två personer i 35 års åldern, som inte var rika och knappast kunde ha några fiender. Att dörren inte var uppbruten, utan troligen upplåst eller olåst var också ett mysterium. Det var uppenbarligen ingen slump att just dessa två blev mördare, utan det var ett mycket välplanerat mord.

Mannen sitter i sitt kök, radion är påslagen och han snurrar kaffekoppen i händerna.
Han ångrar inte vad han gjort, inte alls.
Rädslan hade funnits där hela tiden, men den lindrades ju längre tid det gick.
Det hade stått i tidningarna under onsdagen, första dagen efter händelsen. De följande dagarna var det minde notiser där det nämndes att ingen ännu var misstänkt, men att poliserna gör vad dem kan. Han log för sig själv, inga bevis, inga misstankar - Ingen skulle någonsin veta vad han egentligen gjort den kvällen, och poliserna skulle slita sitt hår i frustration, så länge ingen vet vem som har hand om familjen Månssons extranycklar.

– Kjellvander, vi har gjort en DNA-analys av blod vi fann på golvet i deras rum, kom så ska du få höra något. Blodet tillhör inte någon av de mördade, men liknar sonens. Så jag antar att det är någon i släkten, kanske ett äldre syskon, eller så är någon av föräldrarna inte den biologiske, berättade en av hans kollegor som också jobbade med fallet.
– Vet ni något om några syskon då? Och var ska Edvin ta vägen nu? frågade Åke med lätt rynkad panna.
– Han flyttar in till familjens närmsta vänner här i veckan, Håkan och Gunnel Alm hette dem visst, svarade hans kollega.

Det visade sig att Edvin hade ett syskon trots allt, och kommissarie Kjellvanders kollega, Källström hade tagit sig till hans lägenhet på Södermalm för att tala med honom.
Klockan närmade sig elva när polismannen ringde på hos David Månsson, det mördade parets son. En sömndrucken man i morgonrock stod i dörröppningen.
– Niklas Källström, polis, om jag har förstått rätt så är du Claes och Jannike Månssons son?
– Det stämmer.
– Du vet kanske att dem nyligen blivit mördade? I sitt eget hem, för ett par dagar sen.
– Vad, mördade? Varför? frågade David förvånat.
– Ja, det är att komma på det som mitt jobb går ut på. Hade du god kontakt med dina föräldrar, David?
– Nej, jag har inte hört av de på något år, vi har aldrig haft en god relation. Vi bråkade mycket och jag flyttade så snart jag fyllt arton, svarade David håglöst.

Claes och Jannike Månsson jordfästes en tidig oktoberdag.
Man kollade Davids blod, men hans DNA stämde inte med det man funnit i Månssons sovrum.
Arbetet kom ingenstans, aldrig upptäcktes något nytt som var suspekt på något vis och den öppna dörren kunde gott och väl ha varit en tillfällighet. Poliserna hittade inga misstänkta fingeravtryck, inget mordvapen och ännu mindre mördaren.
Edvin flyttade hem till familjens vänner, och han fick en bra uppväxt trots det som inträffat.

Ett antal år senare.

Edvin ropade glatt Håkans namn då hon såg honom gå av bussen.
– Hej, ledsen att jag blev sen, mycket att göra där hemma. Är allt bra med dig?
– Jag klarar mig. Tänk att det redan är drygt 25 år sedan nu, sa Edvin sor...