Beskrivandet av staden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Solen stiger i lagom takt över Bergshamras radhus och trötta människor vandrar mot tunnelbanan medan småbarn skuttar med sina zombieföräldrar mot dagislokalen. Morgondaggen gör gräset fuktigt och om man kollar upp mot den så här års övergivna pulkakullen är det nästan som om tusen kristaller ligger utspridda över backen och speglas i den låga morgonsolen. En bris får asplöven att smattra och folk drar sina tunna höstjackor tätare mot kroppen. Septembermorgonen börjar avta till dag och det är inte mycket liv i staden, många arbetar inne i stan. Två tanter vandrar mot café Sjöstugan, kanske ska de ta en promenad runt sjön eller sätta sig på en bänk vid klipparna och värma sig i höstsolen.
Bredvid de orangea höghusen, där jag bor, finns det en liten park med äppelträd och gungor och en liten klätterställning. Där brukar dagisbarnen leka innan lunchen och jag kan nästan höra deras förtjusta skratt när de susar ner för rutschkanan. Träd, buskar, rabatter, det finns verkligen gott om grönska i den här staden, inte så långt ifrån centrum finns tivoli udden, en liten skogsanläggning där man kan ta en promenad bland de betande fåren.
Centrumet är grått men ändå levande och hemtrevligt, det finns lite träd och skulpturer som bidrar. Bergshamra är en lugn stad. När jag vandrar ner längs de höstgula träden är det som att ett slags lugn sänker sig och omsluter en som ett täcke, det är tyst och det doftar fuktiga löv. Promenadstigen är befriad från powerwalkande människor som i våras desperat gick ner i vikt inför sommaren. De enda personerna jag möter är ett ungt par med en barnvagn som sakta vandrar fram längs vattnet. Jag sätter mig vid café Sjöstugan och tittar ut över vassen som sakta vajar i vinden vid strandkanten. Här möter naturen staden tänker jag, man kan inte tro att det bara ligger 10 minuter från city. Djurgårdens ängar ligger ett stenkast här ifrån. Här går verkligen gränsen mellan stad och natur.
På väg tillbaka möter jag människor med ICA kassar i händerna, folk börjar återvända till staden, hem till hungriga barn och planering inför morgondagen.
Tunnelbanevagnarna slussar än en gång människor hem efter en lång septemberdag. Jag ligger i min säng och tänker på hur många som har lagt märke till den nya lilla parken med fontänen som ligger precis vid tunnelbanan, en ny staty och mera blommor. Folk har för mycket annat att tänka på.
Jag vaknar av att jag glömt dra för gardinen, morgonsolen har precis stigit upp över Bergshamras radhus och trädens skuggor dansar över mitt nysvabbade parkettgolv. Jag ...