Israel/Palestina Konflikt - Debatterat

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En konflikt utan slut ? Konflikten ser ut att kunna fortsätta in i överskådlig tid. En konflikt utan ände. Frågan man ställer sig är om det finns en återvändo till de samtal som syntes så lovande när principöverenskommelsen träffades i september 1993? Vad är det som gick snett i fredsprocessen och varför eskalerade det hela till dagens proportioner? Kan parterna komma till förhandlingsbordet igen och vilka är förutsättningarna för parterna att sluta ett riktigt fredsavtal?
Konflikten, där de palestinska och israeliska nationella rörelserna kämpar om ett och samma territorium, har nu pågått i över 100 år. Självfallet har konfliktmönstret förändrats avsevärt sedan den startade. När Israel grundades 1948 genomled samtidigt den palestinska katastrofen, Naqkba, med flyktingskapet i Diasporan som följd. Vid den tidpunkten beskrevs konflikten som en arab-israelisk mellanstatlig angelägenhet inte en palestinsk-israelisk. Det första arab-israeliska kriget kom också som ett resultat av att Israel utropades som stat. Först efter 1967 års krig, där Israel kom att ockupera Siani halvön och Gaza remsan från Egypten, Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien, kom konfliktens andra huvudpart, palestinierna, i blickpunkten.
Israel som envist vidhöll att palestinier inte var ett folk samt betraktade PLO som terroristorganisation lyckades sluta fred med Egypten 1979. Israel trodde då att en militär lösning mot palestiniernas viktigaste organisation PLO var möjlig. När man så invaderade Libanon första gången 1978, följt av 1982-1985 års krig, gjorde man det med målsättningen att radera ut PLO en gång för alla. PLO som liksom Arabstaterna vägrat erkänna Israel hade bildat en stat i staten fördrevs från Libanon. Ändå blev Libanonkriget en påminnelse om att Israel inte kan vinna alla militära slag likt den traumatiska upplevelsen man genomled då Syrien och Egypten överraskningsanföll och startade kriget 1973.

Israel under dåvarande premiärminister Begin och försvarsminister Sharon hade som målsättning att få bort PLO från Libanon, få ett fredsavtal med Libanon, skrämma syrierna samt skrämma palestinierna i den ockuperade Västbanken och Gaza remsan. Visserligen lyckades man kasta ut PLO och ockupera hela södra Libanon inklusive Beirut men misslyckades på de övriga punkter. Dessutom växte Hezbollah, det shiitiska gudspartiet, fram som en än värre motståndare än PLO när de introducerade självmordsbombtaktiken genom att köra stora dynamitfyllda lastbilar in i israeliska posteringar. Sharon själv tvingades efter falangisternas massaker på palestinska flyktingar i Sabra och Shatila att avgå från försvarsministerposten. Han avgick efter det att den israeliska Kahan komissionen fastslagit att han haft ett moraliskt ansvar genom att tillåta att falangisterna att gå in i flyktinglägrena.

PLO slickade sina sår trots uttåget från Libanon och nytt högkvarter långt borta i Tunis och trots en del splittringstendenser inom organisationen. När PLO hade samlat sig hade samtidigt bägaren runnit över för palestinierna i Västbanken och Gaza som startade ett spontant uppror mot israeliska ockupationsmakten i slutet på 1987. Detta till mestadels civila motstånd kom att ifrågasätta Israels ockupation. Israeliska fredsaktivister började sakta få gehör för att det var hög tid till att förhandla om en politisk lösning med palestinierna.

Självfallet började även omvärlden att se konflikten med nya ögon, inte minst efter kalla krigets slut. Kalla kriget hade alltför länge skapat en för enkel bild av skeendena i Mellanöstern med lite förståelse av de interna faktorernas betydelse för konflikdynamiken.

När så Yitzak Rabin och arbetarpartiet kom till makten genom en övertygande valseger 1992 lovades det att man skulle samtala med palestinierna och inom 12 månader få fram ett avtal. PLO:s villighet till förhandlingar hade också ökat p.g.a. Irak-Kuwait kriget och palestiniernas pro-irakiska ställningstagande vilket ledde till att de förlorade skatteinkomsterna från palestinska gästarbetarna i Gulfstaterna.

Osloavtalet som slöts 1993 är inget fredsavtal utan en principöverenskommelse om hur parterna skall förhandla fram en stegvis politisk lösning. Samtidigt erkändes parterna för första gången som varandras fiender. Det är lätt att glömma men vid den tidpunkten var det de mest moderata krafterna som slöt Oslo avtalet. Avtalet vilade på ett grundrecept som sa att om vi tar de enkla stegen först, d.v.s. börja där vi lättast kan komma överens, kan förtroende hos folken byggas upp. Därmed blir det enklare att senare ta sig an de svårare frågorna. Därmed lämnades Jerusalem, de israeliska bosättningarna i de ockuperade områden, de palestinska flyktingarna samt den palestinska politiska enhetens status och gränser på framtiden. Man kom överens om palestinskt självstyre i ca. 60procent av Gaza remsan samt i staden Jeriko (ca. 15000 inv.) på Västbanken. Detta skulle betraktas som ett första steg mot palestinskt självstyre över Västbanken och Gaza remsan. Palestinierna fick därmed sina nationella rättigheter erkända och Israel fick PLOs erkännande.
Grundidén var ur ett konfliktlösningsperspektiv klok även om parterna negligerat betydelsen av att förankra avtalen hos sina respektive befolkningar. Kritiken och motståndet till Osloavtalen blev stort från första stund hos både palestinska och israeliska befolkningsgrupper. Fram till dags datum har dessa kritiker till mestadel svartmålats, demoniserats och bekämpats med medel som bara ökat deras desperation och motståndsvilja. Ett stort misstag begicks när parterna inte ansträngde sig för att dra in kritikerna i processen och låta dem bli en del av den. Istället tvingades de ut i en oppositionsposition där de blev mer desperata och kom att agera mer våldsamt.
Visserligen följdes Oslo avtalet av flera delavtal (Gaza-Jeriko, Paris protokollen, Oslo II, Hebron avtalet, Wye River avtalet samt Sharm el Sheijk överenskommelsen) men palestinierna har till dags datum inte ens mer än 10 procent i sin kontroll av Västbanken. Västbanken som delades in i tre zoner i enlighet med Oslo II avtalet fick en A-zon med ca. 3 procent fullständig palestinsk kontroll (huvudsakligen de palestinska städerna). Därutöver delades ca. 25 procent av Västbanken in i en B-zon med gemensamt israeliskt-palestinskt styre samt 70 procent av Västbanken stannade kvar i israeliskt kontrollerade C-zoner. En snabb blick på kartan avslöjar ett palestinskt lapptäcke med få sammanhängande landområden. En enkel historia för Israel att vid behov skära av alla palestinska städer från varandra.
Sedan fredsprocessen kom igång har israelerna upplevt att de gett tillbaka landområden och i utbyte fått självmordsbombare som tack. Palestinierna upplever att de fått en socio-ekonomisk försämring som redan var dålig innan fredsprocessen började. Hamas och Islamic Jihad skapade sådan skräck med sina självmordsbombare att de inom loppet av några veckor kunde få Shimon Peres 20 procentiga ledning i opinionsmätningarna att svänga till en ledning för höger kandidaten Benyamin Netanayhu, som också med knapp marginal vann valet 1996. Detta trots att mordet på premiärminister Rabin i november 1995 skakat om Israel vilket resulterade i ökat stöd för fredsprocessen till två tredjedels majoritet. Mördaren var en israelisk fredsprocessmotståndare som t.o.m. betraktade sin folkvalde premiärminister som förrädare och tog därför till våld för att stoppa Osloprocessen.

Palestinierna å sin sida utsattes för avstängningar, fick inte röra sig mellan de palestinska städerna, kunde inte arbeta i Israel för att få in livsnödvändiga inkomster. Israeliska krav på att Arafat skulle få bukt med islamisterna blev svårbegripliga för palestinierna som ständigt trakasserades av israeliska bosättare eller israeliska soldater militärposteringar och gränsövergångar i de ockuperade områdena. Egentligen ter sig Al-Aqsa intifada utbrottet i september 2000 som en naturlig följd av år av försämrad situation för palestinierna.

Det är samtidigt sorgligt att veta att parterna strax innan september 2000 var närmare en lösning än någonsin tidigare i historien. I Camp David samtalen under president Clintons överinseende under sommaren 2000 fick parterna tillfälle att diskutera de svåra frågorna för första gången någonsin. Jerusalem, flyktingarna, bosättarna och den palestinska statsbildningen kom upp på agendan. Trots att parterna inte kom överens hade man lyckats föreslå potentiella lösningar för varandra. Ehud Barak föreslog en ur israeliskt perspektiv långtgående kompromisslösning vilket ingen tidigare israelisk ledare hade gjort. Troligen gick han längre i sina förslag än vad han hade mandat till. Visserligen presenterade Barak förslaget muntligt men det visade en öppning samt var israelernas position slutligen kunde tänkas ligga. Dock kom detta muntliga förslag att ändra sig under förhandlingarnas gång och kom att skilja sig på några väsentliga detaljer kring just Jerusalemfrågan.

Generellt kan dock sägas att det sammantaget fanns många punkter som parterna kunde enas kring. De största svårigheterna handlade inte om bosättningarna eller ytan i den framtida statsbildningen. Inte ens flyktingfrågan tycktes vara olöslig. Jerusalem i stort var inte heller den stora stötestenen utan det var när fördelningsfrågan om området för Tempelplatsen/Haram al Sharif behandlades, där Klipp- och Al-Aqsa moskéerna är belägna, som parterna körde fast. Clinton som av inrikespolitiska skäl var angelägen om att få fram ett avtal pressade Arafat hårt. Pressen förhindrade parterna att förbereda en gemensam fortsättning på förhandlingarna. Som medlare gjorde Clinton ett stort misstag när han gick ut och skuldbelagde Arafat för misslyckandena i Camp David. Det hade varit bättre om parterna istället fått gå ut och säga att de är i en process som är på väg att avslutas. Om Clinton markerat en balanserad medlarroll hade kanske misstroendet och besvikelsen bland folken kunnat dämpas. Efter sammanbrottet i Camp David behövdes väldigt lite för att bägaren skulle rinna över. Det blev ironiskt nog Sharons besök på Tempelbergsplatsen som blev den utlösande faktorn för al-Aqsa intifadan.
Sedan september har den lågintensiva konflikten snart utvecklats sig till ett krig med mer än 1000 döda under den senaste 3 års perioden. Det är svårt att tro att parterna på kort sikt lär finna en väg ut. Det finns också en risk att israelerna går så långt att de finner att Arafat måste bort som palestiniernas representant. Om detta sker lär nästa palestinska ledare knappast vara mer kompromissvillig och skriva under ett avtal som israelerna mer eller mindre försöker påtvinga. Snarare hamnar vi i en ännu mer låst position som kan ta flera år innan parterna kommer tillbaka till den punkt de befann sig vid sommaren 2000.

Samtidigt behövs det några som tar tag i nya processer. Vi vet att en långsiktig fred bara kan byggas långsiktigt mellan människor som aktivt deltar i ett gemensamt arbete. Parterna lär tids nog inse att ingen annan väg är möjlig än att återgå till förhandlingsbordet frågan är bara hur mycket mer blod som måste flyta innan den insikten kommer. Just nu flyter det blod och lyckligtvis börjar röster ifrågasätta den militära strategin som en lösning av problemen. Ännu har dessa röster alldeles för lite att säga till om. Risken är att överlevnad...