Berättelse!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon såg honom komma in i matsalen. Såg han skämta med sin kompis, lägga upp sallad, hämta dricka och sätta sig med sina kompisar, några bord bort och börja äta. Som vanligt inte ens en blick åt hennes håll, som vanligt såg han henne inte. Och varför skulle han? Han var skolans hetaste och populäraste kille, hon var den nya tjejen som var så mobbad man kunde bli. Hon strök undan en blond hårslinga som irriterande henne genom att ha lossnat från hästsvansen hon satt upp och började äta igen. Men nästan omedvetet drogs hennes blick till hans bord och hon var inte den enda. När han och hans vänner kom in någonstans, var det som om alla blev som darrande löv, som bara satt och stirrade på dem. Och de visste om det, som de höll på med att käfta, kasta mat och bara bete sig som de populäraste kllarna skulle. Hon kunde egentligen inte förstå hur hon av alla skulle falla för en dem? Hon som var smartast, pluggnörden, ja den som tyckte skolan var det viktigaste man kunde gå i, hade blivit kär i skolans bad boy. Men vem kunde klandra henne. Med sitt svarta rufsiga hår och isblå ögon hade han nästan hälften av tjejerna efter sig. När han kom, stannade världen. Hon suckade och reste sig upp, lika bra att gå innan de andra kom. Innan skolans populäraste tjejer, som visst bestämt sig för att mobba henne för allt hon gjorde. Hon tittade ner i marken, ville inte möta någons blickar, se föraktet i dem. Bara för att hon var ifrån Kalmar, pratade annorluna och hade sin egen klädstil. Hennes mamma, syster och hon hade för ett halvår sen flyttat till Göteborg efter en skilsmässa med hennes mammas nya man. Hennes syster Emma hade genast anpassat sig, börjat klä sig som man skulle och stormtrivdes i hennes skola, i klass 9CT. Hon själv, hade börjat på gymnasiet, Estetisk verksamhet- teater. men kunde inte riktigt hitta ett sätt att passa in. Hon visste att hon borde klä sig som dem, käfta och bete sig coolt, men hon ville vara sig själv och därför hade hon blivit utstött oroligt snabbt, de enda vänner hon hade var teatergruppen, men de var lika utsötta de. Helt uppslukad i sina tankar märkte hon inte att han, Andreas, reste sig upp ifrån sin plats och gick för att hämta dricka, utan plötsligt dundrade hon in i någon och tittade skrämt upp och mötte hans isblåa blick.
- Förlåt stammade hon snabbt fram och flydde sedan ut ifrån matsalen, röd av pinsamhet.
Hon såg inte hur han tittade efter henne och rynkade på pannan, som om han undrade något. Väl utanför sjönk hon ned på en bänk, som stod på vägen till skolan. Hon ville inte riktigt gå dit än, fortfarande färskt av minnet vad hon hade gjort. Hur kunde hon vara så dum att hon sprang in i honom, nu skulle väll hans vänner mobba henne för alltid eller något. Hon suckade och plockade fram ett häfte som låg i henes nya skolväska hennes mamma köpt för att göra henne glad, men Johanna brydde sig inte så mycket egentligen. Romeo och Julie-modernversion stod det och hon slog upp det och började ringa in sina repliker. Hon hade alltid sen hon varit liten älskat att spela teater, och hade gjort det på sin förra skola, där hade hon varit stjärnan. Det första hon hade gjort på denna skola, var att bli medlem i denna teatergrupp och hon hade lyckats snappa åt sig huvudrollen i deras nya teater som en elev skrivit. Det var en modern version av Romeo och Julia och handlade om en tjej, som led utav cancer och träffade en probelm kille och de blev kära. Men ingen accepterar deras kärlek, vare sig hans coola gäng eller hennes rika snobbföräldrar, utan de får kämpa. Sen när han får veta att hon är döende, gör han hennes sista veckor till de bästa och hon dör i hans armar. Han tar sedan sitt liv för utan henne kan han inte leva. Johanna visste att rollen som Julia, passade henne perfekt och hon längtade efter att få börja öva. Men tyvärr hade de inte lyckats hitta en kille, som skulle kunna spela Romeo, och Johanna suckade, vem skulle vilja det? Man var ju en tönt då. Så hörde hon steg på gruset och tittade upp och där kom hela gänget. Hon reste sig snabbt upp och började gå med raska steg och sänkt huvud emot skolan.
- Tjejen vänta hörde hon plötsigt bakom sig och hon stannade och vände sig sakta om.
En av hans kompisar nickade emot henne, men hon tittade bara avvaktat på henne, vad ville han?
- Åh min Julia, snälla svälj inte giftet började han och började sedan asflabba.
Hon vände sig om med blossande kinder och började gå, snabbare igen.
- Att vara eller inte vara skrek en kille efter henne och de alla började skratta.
Hon stängde av ljuden, brydde sig inte. Men smärtan över att han kunde vara sån, att han hängde med såna gjorde ont i henne, otroligt ont.
En vecka senare...
- Allihopa, idag kommer en ny kille. Ni vet att någon eller några tog sönder alla våra kulisser och de har lyckats fånga en som erkände och han ska få jobba här i våran teater som betalning sa deras teaterlärare.
Johanna föll in i suckarna och stönen. Några idioter hade på helgen brytit sig in och pajat alla deras kulisser, så de skulle bli tvungna att göra om allt och köpa nya grejer. Johanna kunde inte fatta att folk verkligen var så dumma i verkligheten. Killen eller vem det som skulle komma, måste vara totalt blåst.
- Han måste spela med som en roll och eftersom vi inte har en Romeo sa läraren.
- Men lägg av, ropade Sanna som satt bredvid Johanna och Johanna höll med henne.
- Men han kommer passa sa läraren och log och alla nickade lite, faktiskt skulle han nog det.
Så smälldes plötsligt dörrarna som ledde in till aulan, där alla deras teaterar spelades upp och läraren log svagt.
- Du är sen, men välkommen.
Johanna vände sig om och mötte isblå ögon. Gode gud var det han som hade gjort det? Hon visste att han var en problem kille, men detta tog priset. Hon visste att folk hade tyckt hon resonerat konstigt, det var bara kulliser, men detta var Johannas liv. Hon hade aldrig velat bli något annat än teaterstjärna och tänkte bli det till varje pris.
- What ever sa Andreas och satte sig ned på en stol som stod utanför ringen de andra satt i.
- Nu när alla är här, så tycker jag vi börjar öva. Anderas du kommer få våran huvudroll som Romeo och spela emot Johanna, som är Julia.
Hon kände hans blick på sig, men vände inte ens huvudet för att titta, han var en idoit, ren ur sagt.
- Jippi hörde hon honom säga, med sarkasm drypande.
- Kan någon ge Andreas ett manus och så sätter vi igång.
Johanna reste sig upp och gick upp på scenen, utan manus, hon kunde redan alla sina repliker. Hon såg någon slänga till Andreas ett manus och han reste sig med ett stön och gick upp på scenen framför henne. Hon tittade på honom och suckade när han ställde sig bredbent och tittade inte ens i manuset.
- Andreas titta i manuset sa läraren och suckade.
Han slog upp första sidan och läste lite snabbt vad det stod och skrattade.
- Skojjar ni? Ska jag spela i denna? sa han och tittade runt omkring sig på alla som han ansåg vara skolans töntar.
Han fattade inte att han hade så otur att åka dit igen. Det var ju bara lite skoj, men så hade han åkt dit och denna gång hade det varit allvaligt. Om han inte genomförde det läraren krävde, så skulle det bli ungdomsfängelset. Han suckade och tittade på tjejen som skulle vara hans motspelerska. Det var samma tjej som sprunit in i honom i matsalen, ytterligare ett dåligt raggningsknep. Hon hade blont hår som hon hade satt upp i en tofs, men två slingor hade lossnat och ramade in i hennes ansikte, som var helt utan smink, vilket var väldigt annorluna, men hon var inte ful. Hon hade de blåaste ögon han någonsin sett, men han såg inget intresse i dem, bara ilska.
- Ska vi sätta igång? frågade hon irriterat, fastän hans blickar på henne fick henne att viljja skrika av lycka.
- Okej, what ever sa han och suckade.
Johanna suckade.
- Okej, första scenen får man se Romeo, alltså du Andreas, hamna i trubbel med dina bästa polare sa läraren.
Johanna klev ur vägen för Andreas och två tjejer som skulle spela hans polare. I teaterna hette de alla, Romeo, Markus och Ali. De började läsa sina repliker.
A- Fan Romeo, nu snor vi bilen.
Andreas tittade sig omkring, det var visst meningen att han skulle läsa. Han suckade men läste sedan.
- Mannen, det är fan Markus tur nu.
Johanna häpnade, han lät rikgit bra.
- Jaja, Markus fy fan, sätt igång.
Resten av scenen flöt på som ingenting. Andreas märkte att han flöt med, rollen var som gjord för honom. Så kom en scen där han och Julia skulle mötas. Johanna klev fram till honom och började läsa sin replik.
- Du tuffa kille, med sortsvart hår, tror att alla ser dig, tror att alla tycker du är cool, i mina ögon är du ingen sa Johanna och Andreas kunde inte undgå att lägga märke till hur hon levde sig in i sin roll och hur den passade henne.
- Du då? Tjejen med guldsked i mun. Allt serverat på silverfat, inga problem i världen, fått allt du någonsin velat.
- Jag? Fått allt? Ha, du tror du vet, en blick och det säger allt.
- Låt mig då få flera blickar av dig, du mysiska flicka.
- Bra, helt otroligt sa läraren och applåderade högtljutt.
Deras bubbla, deras rollar försvann genom ett ögonkast och de var tillbaka i sina verkligen roller. Andreas ryckte på axlarna.
- Va fan är det slut snart? Suckade han och läraren nickade.
- Jag vill träffa dig Andreas och Johanna imon så ni kan öva tillsammans och Andreas läs igenom manuset tills imon sa läraren och Andreas skrattade till.
- Jag menar allvar sa läraren och spände blicken i honom.
Andreas ryckte på axlarna och alla alla började gå därifrån. Johanna stod kvar.
- Kan jag öva lite? frågade hon läraren som nickade.
- Andreas jag vill tala med dig sa läraren och Andreas suckade och gick med henne.
Johanna tittade efter dem och suckade, vad var det med honom som gjorde hennes till sån här. Hon gick omkring på scenen och rörde vid allt. Hon hörde hemma där, på scenen. Hon tog en scen slumpvis, en scen där Julia pratar med sin döda mamma om hur svårt allting är. Hon var så inne i sin roll att hon inte märkte när Andreas kom tillbaka och såg inte att han stannade och betraktade henne. Han studerade henne där hon hade sjunkit ned på knä som hon skulle i scenen, och han kunde se hur hon levde sig in, hur hon älskade detta, mer än allt annat. Han kom för sig med att beundra hennes vackra ansiktsdrag, som lystes upp av en enkel lampa, och han förälskade sig i hennes läppars mjuka rundning, som lockade honom att göra något annat än att bara titta. Så måste hon kännt hans blickar, för hon tittade skrämt upp och mötte hans blick. Han kunde se förvåning, men även rädsla och han förstod inte varför, han hade väll inte gjort honom något. Hon reste sig tvärt upp, medveten om att han studerade henne och blev panikslagen. Som hans kompisar, skulle mobba henne imorgon, när de fick veta vilken teatertönt hon egentligen var. Hon la hastigt ner häftet i sin väska och klev av scenen och rusade mot dörren, men innan hon hunnit öppna dörrren, var han framme och öppnade åt henne.
- Tack sa hon stelt, vägrade visa sina riktigt känslor.
- Varsågod, du mystiska flicka viskade han och gick sedan iväg.
Hon såg honom släntra iväg och undrade vad han hade menat med det sista han sa? Det var särkert bara för att reta henne och hon skyndade hem med huvudet sänkt.

- Äntligen Andreas, detta kommer rektorn att få veta suckade teaterläraren när Andreas kom insläntrande genom dörrarna över en timme försen.
Johanna tittade på honom, med förakt i blicken och fortsatte sedan med att memorera scenen, läraren bestämt det skulle öva på idag. Andreas damp ner på en stol och suckade irriterat. Hans vänner hade varit otroligt jobbiga idag, velat veta allt om teatertöntarna och till slut hade Andreas blivit tvungen att berätta om när Johanna varit helt inne i sin roll och det första hans kompisar gjort när det träffat henne var att mobba henne. Andreas drog fram manuset, som han skrynklat ihop för att det skulle få plats i fickan och klev upp på scenen. Johanna tittade inte ens på honom, bara tittade på läraren som ställde sig framför dem.
- Idag ska vi spela scenen, där Julia och Romeo och träffas igen, men denna gången föraktar Julia honom eftersom hon fått veta att det var han som brytit sig in i deras skola, Börja sa hon sedan och log.
Johanna tittade på Andreas och suckade, väntande, eftersom det var Andreas replik som började.
- Julia, vad är det för förakt som lyser i din blick? frågade Andreas och menade det verkligen, på något sett, var det som om repliken kom ifårn hans hjärta.
- Förakt? Jag känner inget för dig, du som inte bryr dig om något, som tror allt finns för dig, nej för dig känner jag inget.
- Varför lyser din blick? Varför spänns dina käkar, är det så att det är något annat du känner?
- Ha, för dig. Solen skulle sluta lysa innan jag såg dig för något annat än en skurk.
- Vad har jag gjort dig? Du som har haft allt, borde inte säga något.
- Jag har inte haft allt, jag har kämpat, du sabbar allt, sabbar ditt liv.
Johanna vände på klacken, som hon skulle göra och Andreas steg fram och grep tag i hennes arm och vände hennes bryskt emot sig, precis som han skulle. Johanna flämtade till och tittade upp och mötte hans glödande blickar.
- Jag ser något i din blick Julia, du kan mig inte fly viskade han och Johannas sinnen övermannades av njutning och det krävdes all hennes viljestyrka för att svara på repliken.
- Från dig kommer jag eder alltid att fly viskade hon och trodde hon skulle svimma av alla känslor som överväldigade henne.
- Och här ska ni kyssa varandra ropade läraren och avbröt deras passion.
Båda harklade sig generat och läraren skrattade.
- Ni behöver endast göra det, när ni lärt känna varandra och det behöver inte vara en riktigt kyss sa läraren.
Båda Johanna och Andreas, vägrade möta varandras blick när läraren ropade att de skulle fortsätta, efter kyssen, där Julia knuffat undan honom.
- En kyss är allt du får inget mer fräsate Johanna.
Andreas grep tag i hennes hår och böjde det bakåt, som det stod i manuset.
- Du flyr min Julia, men jag skall dig eder fånga.
- Ditt ego, är din största svaghet.
Johanna slet till sig håret och gick av scenen. Först sa läraren ingenting men sedan applåderade hon högljutt.
- Dettta är helt otroligt, det kommer bli den bästa teatern någonsin sa hon och strök undan en tår.
Johanna harklade sig, men tittade inte på Andreas. Inte konstigt att de kunde spela så bra, orden var som gjorda i deras munnar, saker du ville säga till varandra i verkligheten.
- Ska vi ta en scen till eller? frågade läraren och Johanna nickade svagt.
Hon trodde Andreas skulle skrika av protest men han ryckte bara på axlarna.
- Vad bra, för jag vill köra igenom en väldigt känsloladdad scen, och tänkte ni skulle göra det när ingen annan var här, det är scenen när han får veta att hon är döende, vill se om den är riktigt sorglig.
Johanna såg Andreas, bläddra framåt i manuset och hon satte sig ned, för de skulle sitta vid ett hav, denna gången. Andreas gick fram och satte sig bredvid henne och tog hennes hand som det stod i manuset. Hon harklade sig, spelade nervös, men kände sig det innerst inne med.
- Romeo, det är något jag för dig eder ej berättat viskade hon och Andreas tittade på henne och och fascinerades av hans färg, av hur de kunde glittra, fastän än han skulle se så arg och cool ut hela tiden.
- Vad min Julia?
- Åh Romeo, mitt sista andetag är snart taget, mina blickar kommer på dig snart ej finnas.
- Vad är det du försöker för mig tala?
- Jag är döende Romeo, jag skall snart ej existera på denna jord.
- Julia, vad är det för dunkla ord som förgiftar mina sinnen.
- Romeo, det är dig jag gett mitt hjärta, dig skulle jag ge mitt liv, men det är guds nu.
- Julia, min Julia, du har mitt hjärta i min famn, och mitt liv.
- Romeo.
Andreas och Johanna var så inne i sina roller, att de för ett tag nästan trodde de var rollerna på riktigt. Johanna kunde känna kemin mellan dem, samspelet som lös på scenen, som aldrig skulle kunna finnas i verkligheten. Men just nu, denna sekund, så var de ett, de hade samma tankar, gjorde samma saker, ville samma saker. Andreas ställde sig upp och drog henne upp som manuset sa, men stod det att de skulle dansa och de tittade på läraren, som satt och grät öppet.
- Åh förlåt mig, men det var det vackraste jag någonsin sett, dansen får ni lära er sen sa läraren med grötig röst.
Deras samhöriget bröts genast och Johanna skämdes över att hon så lätt kunde glömma allt, glömma vem han var, vad han hade gjort. Hon knyckte med nacken och började sedan pilla med naglarna, för han fortsatte titta på henne med blicken som fick henne att vilja slänga sig i hans famn.
- Tack så mycket för idag, imorgon träffas vi ju inte, men vi ses här på lördag, och då kommer alla andra vara här och då ska vi öva lite mer på scenerna, där Julia och Romeo, berättar för sina nära och kära sa läraren och Johanna och Andreas nickade.
Läraren försvann bakom scenen, till sitt arbetsrum och de blev ensamma själv. Johanna tittade inte på Andreas, när hon gick av scenen och började gå emot dörrarna. Men som förra gången, sprang han ifatt henne, men stannade jämnsides med henne. Han öppnade dörren och hon klev ut i mörkert som lagt sig över skolgården och hon drog ett djupt andetag, hon älskade hösten, när det började kyllna till lite och luften blev så otroligt frisk. Så märkte hon att Andreas stod kvar och tittade nervöst på honom, innan hon tittade bort igen och började gå. Hon hörde att han sprang ifatt henne och hon vände sig emot honom med frågande ansikte.
- Var bor du? frågade han och log lite, vilket fick honom att se så gullig ut att hon ville kyssa honom.
- Malmgatan sa hon stelt.
- Jag bor på Norrgatan sa Andreas.
Det var gatan som låg ett kvarter ifrån Johanna och hon svalde nervöst. Tänk att han bodde så nära henne, hemsk tanke att de kanske skulle råka springa på varandra, efter skolan.
- Okej sa hon snabbt.
- Vi kan väll gå sa han och hon tittade på honom för att se om han retades med henne, men det var inget i hans ansikte som sa det så hon nickade svagt.
De gick sida vid sida, tysta och Johannas hjärta skenade iväg. Hur många gånger hade hon inte önskat detta? Att få bara några minuter med honom, så han skulle se henne bakom hennes töntstämpel, se hennes för den hon verkligen var. Men nu när det hände, ville hon det inte, men även n¨ågonstans innnerst inne skrek hennes hjärta av lycka för denna chans. Men hon kunde inte få tungan ur munnen och börja prata, utan gick tyst och tittade på fötterna.
- Varför flyttade du hit? frågade plötsligt Andreas och hon tittade på hon förbluffad över hans fråga.
Men hon aktade sig med sitt svar, tänk om han berättade för sina vänner, som han gjort med det om teatern. Hon ilsknade till när hon tänkte på det, de hade mobbat henne som tusan över det och han hade bara stått där dum som ett fån.
- Bry dig inte om det fräste hon till.
- Vad har jag gjort dig? frågade han förvånat.
Johanna vände sig emot honom och hennes ögon blixtrade av ilska hon inte kunde hålla igen. Hon kunde inte vara tyst längre om vad hon tyckte och tänkte om honom och hans kompisar.
- Gjort mig? Va? Inget, det är precis det. Dina vänner, vänner eller vänner, behandlar alla som skit, tycker de är så jävla coola, även du, när ni är så jävla små. Fattar du det? Eller? När jag ser er i skolan, tycker jag synd om er, va fan ska det bli av med er? Bara massa skit hela tiden, utan att tänka. Jag kanske är en tönt, kanske teatertönt, men jag har något, jag brinner för något, jag har en dröm. Va har du? Va? Inget, förutom dina vänner och dina problem och de kan du dra åt helvete med rent ur sagt skrek Johanna och vände på klacken och rusade ifrån honom.
Andreas stod kvar, så förbluffad han någonsin varit innan. Va det så andra såg honom och hans vänner? Han hade aldrig innan reflekterat över något i hans liv, tyckt han haft allt som man behövde. Men det Johanna sa, stämde så, men ändå inte. Så var väll inte hans liv eller? Han hade ingen dröm, inget mål, inget att göra, förutom att göra problem. Hans föräldrar, lärare, ja alla hade gett upp tanken på att han skulle bli något, men det var inget han hade brytt sig om. Hans vänner hade alltid tyckt han var så coola. Andreas skakade på huvudet, det var för jobbigt att tänka, tyckte han och började långsamt gå hemåt.
Johanna gömde sig hela skoldagen, vägrade gå till maten och sprang mellan klassrummen, så snabbt hon kunde. Hon fattade inte hur hon kunnat vara så dum att säga som hon sa. Snacka om att han måste skrattat med sina vänner när han berättat vad hon sagt och hur de skulle mobba henne i fortsättningen. Hon skulle aldrig komma undan med att kallat dom idioter, kunde hon inte likaväll sagt att hon älskade honom i samma svep, så hade han kunnat skratta för resten av sitt liv. När skoldagen äntligen var slut, packade hon sin väska och tackade gud att det var en hel helg nu, men sen svalnade lyckan, när hon kom ihåg att hon skulle möta honom imorgon. Hur skulle det gå? Vad skulle hon säga, bete sig, efter den uskällningen. Hon smög ut bakvägen, som nästan inga elever tog, men ångrade sig omedelbart när hon såg att han stod längre bort med sitt gäng och rökte. Varför var hon så dum, hur kunde hon glömma att de alltid stod här och rökte. Hon tittade ner i marken och skyndade förbi dem. Men inga elaka kommentarer kom, inte ett ord hördes. De hade kanske inte sett henne, men när hon diskret vände huvudet, la hon märke till att han följde henne med blicken och hon snubblade dumt till, men lyckades återfinna balansen och rusade iväg med brännheta kinder. Hur dum fick hon egentligen va? Hon kom hem och slängde in väskan i sitt rum, som låg precis vid ytterdörren, väldigt dålig placering, men bra när hon snabbt ville bli av med sina grejer. Hon gick in i köket och bredde sig en macka, hennes mamma och syrra, skulle till en ridtävling, eftersom henens syster Emma red och skulle inte komma hem förens Söndag, så hon var själv hela helgen. Alice gjorde sig påmind, gnydde som en galning vid dörren och hon log.
- Ska bara äta upp sa hon och höll upp macken som var halväten och Alice rusade fram till henne.
- Nej din toka, den är min skrattade Johanna och böjade sig ned och klappade Alice lätt på huvudet.
Alice var en dvärdschnauzer som hennes mamma skaffat när de flyttat hit, lite som en mutning, och Johnana hade förälskat sig i henne direkt och Alcie älskade henne lika mycket tillbaka. Hon åt snabbt upp macken, slänge på sig en jeansjacka ock kopplade Alice och begav sig ut på en promenad, med solens strålar som värmde henens hud.

Johanna bläddrade trött igenom manuset och tittade samtidigt på Sanna, Klara och Sofie, som försökte lära sig en komplicerad dans de skulle utföra i mitten av teater, då Romeo berättar att han älskar Julia och läraren tycker det skulle vara snyggare om de dansade sin avsky än sa det. Johanna höll med, det blev mer känslor i en dans, än i en röst. Andreas hade inte kommit än och Johanna var sur. Hon ville börja öva på dansen så snabbt som möjligt, eftersom hon inte alls hade någon bra danserfarenhet och hon ville att denna teater skulle vara den bästa. Läraren hade tagit henne lite åtsides och viskat att det skulle komma kända teaterledare och att läraren rekommenderat henne och därför måste Johanna vara sitt allra bästa, så kanske hon skulle kunna få jobb på en teater. Men hur skulle det kunna gå om Romeon vägrade komma suckade hon men stördes i sina tankar, när dörrarna smälldes upp och Andreas kom inrusandes, som om han verkligen skyndat. Visst tänkte Johanna, han hade särkert nästan krypit hit och sen sprungit in för att visa att han verkligen hade stressat.
- Förlåt att jag är sen, moppen krånglade suckade Andreas och läraren.
- Det är lugnt Andreas, men försök komma i tid sa läraren som blint trodde på allt.
Johanna tittade inte upp, men kände att hans blickar brände i hennes nacke. Hennes kropp var som en magnet i hans närvaro, hon visste precis var han va, fastän än hon inte ens tittat dit. Hon suckade och tittade mot scenen men hörde hur stolen bredvid henne rörde sig och kände hans värme när han satte sig bredvid henne, alldeles för nära för hennes sinnen.
- Hej Julia viskade han, med sin smekande röst, att hon ville skrika och slänga sig i hans famn, men hon knyckta bara på nacken och suckade.
- Bra Romeo.
Han skrattade och skrattat klingade i hennes öron, som renaste musik och utan att hon ville log hon, ett leende som fick hennes ögon att glittra, i havets alla färger tyckte Andreas.
- Ska vi köra när Romeo berättar eller när Julia? ropade läraren och förstörde deras kontakt och Johanna tittade snabbt bort.
- Julia sa Andreas snabbt och Johanna tittade på honom, men reste sig sedan och gick upp på scenen.
Sara och Lina som skulle spela hennes föräldrar klev upp med sina manus och började läsa.
- Julia du hade något du ville med oss tala om?
- Ja min far, det är något som tyngt mina sinnen ett tag.
- Vad min kära dotter?
- Jag har funnit en man som vunnit mitt fagra hjärta.
- Men min dotter? Vi har för dig eder den perfekta gentlemannen.
- Men mor, han är den perfekta för mig.
- Vem är han då?
- Åh, han är en vanlig man, han går på Liliskolan mor.
- Åh, han är en sådan.
- Vad min far? Sedan när har dina sinnen have dessa fördomar?
- Min dotter, skall icke träffa en sådan, du är förbjuden från det.
- Aldrig, han är mitt hjärta, mitt blod fader, du kan ej detta mena.
- Jag menar varje ord min mun talat.
De tystnade, för scenen slutade med att Julia rusade ut. Läraren applåderade entuastiskt.
- Jag tror detta kan bli den bästa teatern någonsin.

Johanna satt på lördagskvällen och tittade på en komedi, men hon tittade knappt på filmen, orden ekade i hennes huvud än. Detta kan bli den bästa teatern någonsin. Hon log, omedvetet och njöt en stund. Resten av övningen hade gått exemplariskt, Andreas hade varit skickligare och överträffat alla deras fantasier. Hon blev tvungen att erkänna, att på scenen försvann den tuffa killen och allt som blev kvar, var ren och skär passion för teater. Hon visste att detsamma hände med henne och att på scenen var de jämnspelta, något de aldrig skulle vara i riktigt livet. Hon suckade, hennes koncentration var bruten och hon stängde av tvn och stirrade bister framför sig. För första gången ville hon inte sitta inne och glo, medan alla andra var ute och festade. Hon hade råkat höra i skolan igår, att det var fest på Sandra, utestället i stan och bestämde sig på ett ögonblick för att gå dit, hon orkade inte sitta hemma och glo. Hon slängde sig efter telefonen och ringde Lina, en kompis ifrån teaterna. Efter en stunds övertalning gick Lina med på det och de bestämde att Lina skulle komma hit. Så fort hon lagt på ångrade hon sig och tänkte ringa upp och säga att hon skojat, men något inom henne hindrade henne ifrån att göra det. Hon gick in på sitt rum och tittade in sin gaderob och suckade, inget hon hade skulle passa på en fest. Hon bestämde sig för att kolla i sin systers gaderob och gick dit. Hon öppnade gaderboben och stirrade i några ögonblick på kläderna. Urringade toppar, färgranna och taighta jeans överdingnande gaderoben och hon ville smälla igen den, men tvingade sig själv att sträcka sig efter ett linne och plocka ut ett. Det var turkosblått, med vita pärlor längs vringningen och hon mindes att hennes syster en gång sagt att hon skulle se läcker ut i det, men Johanna hade vara skrattat. Hon drog stelt av sig sina stora t-shirt hon satt på sig och drog på sig linnet, som smet sig åt hennes överkrpp. Hon hade som tur var samma storlek som sin syster, eftersom hon ofta åt dåligt. Johanna drog av sig sina mysbyxor och tog fram ett par vita jeans. Hon tittade ner på sina svarta trosor, med en snobben som kramade ett hjärta där det stod - I love you och suckade. Hon drog av sig dem och letade upp ett par vita string, dorg på sig dem och sedan jeansen. Hon tog ett djupt andetag, för att peppa sig själv och vände sig sedan om och stirrade på sig själv i sin syster helfigursspegel. Linnet smet åt runt hennes kropp, framhävde hennes bröst, som nästan såg riktigt lockande ut i vringingen. Jeanses framhävde henens former och fick en rumpa i dem. Hon drog loss sitt hår ifrån knuten och snott upp på huvudet och det föll ner och böljade längs hennes ansikte och under en sekund trodde hon knappt att det var hon i spegeln. Så ringde det på dörren och hon rusade det och öppnade. Utanför stod Lina och när hon fick syn på Johanna, gapade hon av förvåning.
- Men gud vad het du är sa Lina och log.
- Tack Lina, du med sa Johanna och log tillbaka.
Lina lånade kläder av Johannas syster, ett rosa halterneck linne och svarta jeans med rosa paljetter på rumpan. De sminkade sig, något ingen av dem gjort innan, men Lina hade tagit med sig en Frida tidningen som berättdae precis hur man skulle göra. Efter flera försök och många skrattattacker hade det lyckats. När Johanna studerade sig själv i spegeln, fick hon erkänna att hon var snygg. Kajalen och marscaran framhävde det blåa i hennes ögon och de rosa glansiga läpparna såg riktigt lockande ut. Hon och Lina begav sig till busshållplatsen och åkte in till stan. På resan in fnittrade de och höll på och Johanna tyckte om Lina. De hade inte ofta umgåtts utanför teatern och när de gjort det hade det endast varit om teatern, men Johanna gillade LIna mer och mer som en person. När de kom fram hoppade de av, betalade vakten, fick en stämpel, hängde av sig jackorna och klev in i dansrummet. Johanna förbluffades, det var en massa människor som dansade under discokulan som spred ett discoaktigt sken och urt högtalarna spelades just nu en schlagerlåt. De tittade på varandra och skrattade och rusade sedan till dansgolvet. Först vågade Johanna inte riktigt släppa loss, men Linas glada hoppande fick henne att glömma allt annat än att bara ha kul. De dansade i nästan två timmar, men endast med varandra. Visst försökte många killar, men de dissade alla, hade ingen lust att strula. De skrattade och flörtade men allt var bara på skoj. Till slut slängde de sig ned på stolarna som stod runt omkring dansgolvet, med varsin cola som Johanna flörtat till sig av barterndern. Hon fick erkänna att det var kul att göra sig i ordning, och få en såda uppmärksamhet men hon skulle aldrig kunna bli sån jämt. De fnittrade, drack deras cola och Johanna njöt av att bara vara ut och ha kul. Så plötsligt fick hon syn på ett välbekant hår, som äntrade dansgolvet. Hon tittade nogrannare och visst var det Andreas, med hela sitt stora gäng. Hon tittade genast bort och bad till gud att de inte skulle få syn på hene. Inte för att hon trodde att de skulle känna igen henne, men bara för säkerhets skull. Lina tog tag i hennes hand och drog henne mot dansgolvet och Johanna följde med, han skulle itne få förstöra hennes roligaste kväll hitills. De började dansa och till slut glömde Johanna bort att de var där, dansgolvet var stort och hon hade inte sett honom sen hon äntrade det. Så kände hon en killes händer på sina höfter, som vände henne om emot honom. Hon tittade upp och hajade till. Det var en av Andreas kompisar, Kirre hetta han visst och han var nästan lika populär som Andreas. Tänk om han visste att han raggade på tjejen som han brukade kalla skolans tönt tänkte Johanna och skrattade för sig själv. Han kände inte igen henne, det förstod hon, utan han log och drog henne närmare sig. Hon log, men drog sig sedan ut ur hans famn och skakade beklagande på huvudet och återvände till Lina, till dansen.
Hon såg därför inte hur Kirra gick fram till sina kompisar, som stått utanför dansgolvet och iaktaget de som dansat.
- Asså, den bruden är het sa han och nickade mot Johanna.
Gänget tittade dit och alla visslade uppskattat.
- Men hon är svårflörtad, men vem ska ta henne?
Andreas log, det var en lek som de hållit på med länge. En het och svårtflörtade brud tog sig någon an och satte på ordagrant.
- Det är fan Andreas tur, fan suckade Palle.
Andreas log och bugade, tjejen var het, fastän än han bara såg henne bakifrån och det skulle bli en härlig seger.
- Tackar mina herrar skrattade han.
Johanna ropade till Lina som dansade med en gammal killkompis, att hon behövde gå på toa. Hon banade sig fram genom folkmassan och ignorerade alla killar som försökte dra henne in i sin famn. Hon blev nästan sur på att de endast såg henne för att hon hade sminkat sig och klätt upp sig, men så var ju hela världen. När hon gjort det hon skulle, kom hon ut och började gå emot dansgolvet igen. Men så plötsligt spärrades hennes väg av en kille och hon suckade och tittade upp och mötte hans isblåa blick. Båda hajade till och hon såg förvåning i Andreas blick.
- Tjena sa hon käckt, fastän det var det sista hon kände sig.
- Vad gör du här? frågade han och hon hörde ilskan i hans röst och undrade varför, men ilskande sedan själv till, det hade han inte med att göra.
- Har du med det att göra? Roar mig kanske fräste hon.
- Och klädd sådär? fortsatte han och studerade henne kritiskt.
Ilskan bubblade över och hon såg rött.
- Ja Andreas jag är klädd såhär och du ska fan inte bry dig ett skit, för vet du varför? För jag bryr mig inte om dig fräste hon fram och klev åt sidan för att ta sig förbi.
Så slöts plötsligt hans hand om hennes arm och han vred henne så hon hamnade med ryggen mot väggen och ställde sig framför henne med varsin sin hand om hennes huvud och log.
- Jag bryr mig för jag tycker inte om hur alla killar kolla på dig viskade han och hon rös av hans sensuella tonfall.
- Jag bryr mig inte om vad du tycker frästa hon i ett desperat försök att dölja vad hon kände.
- Vet du min sköna? Jag tror dig inte viskade han och lutade sig fram.
Johanna la händerna på hans bröstkorg och tryckte till, för att knuffa undan honom men han fångade hennes handleder och tryckte upp den ovanför hennes huvud och lutade sig närmare.
- Våga inte ens göra det fräste hon.
Han log.
- Jag vågar viskade han och så nuddade hans läppar henne försiktigt, alldeles fjäderlätt.
Johanna flämtade till, hon reagerade större än vad hon trodde. Men istället för att kyssa henne lutade han sig bakåt och mötte hennes blick, med sin brännheta ögon.
- Jag vill att du tråna efter mig, din envisa flicka viskade han och släppte henne.
- Jag skulle aldrig göra det efter dig sa hon snobbigt och klev åt sidan.
Innan hon ens han reagera tryckte han sina läppar mot hennes i en hastig kyss. Hon flämtade till och mjuknade genast på ett väldigt opassande sätt och han log och drog sig undan.
- Som sagt envis sa han innan han försvann bort.
Johanna banade ilsket sig själv och rusade mot utgången. Hon vandrade ilsket fram och tillbaka utanför och när en kille kom fram och erbjöd henne dricka, slet hon till sig den, ilsken över det hon gjort och klunkade rakt av. Det smakade skit men hon brydde sig inte, ville bara glömma allt för en stund. Till slut ryckte killen till sig flaskan, hon hade nästna lycakts klunka halva. Killen tog tag i henne och drog henne till en mur så hon satte sig. Johanna började känna hur allt sakta men särkert började snurra. Hon kände bubbel sprida sig i hennes kropp och hon började skratta och när hon försökte tala sluddrade hon. Men hon kände sig oövervinnlig, stor, liksom bäst i hela världen. Hon knuffade undan killen som började flörta med henne och rusade eller rusade oich rusade, vinglade in på Sandra igen. Väll där inne började hon dansa, men tyckte inte det var tillräcklit. Hon hoppade upp på scenen och började dansa, extremt sexigt. Killar samlades, busvisslade och hon log och slängde med håret, men det snurrade till för mycket och hon föll framåt rakt ut bland killarna. Hon kände starka armar slutas om henne och någons läppar möttes hennes. Hon gjorde inget motstånd, slog bara armarna om killen och besvarade hans äckliga kyssar, var för väck för att göra motstånd. Så plötsligt knuffades killen undan och hon mötte isblåa ögon som drog henne intill sig. Hon försökte trycka undan honom, men hade ingen kraft och han drog henne av dansgolvet.
- Släpp mig sluddrade hon fram men han lyssnade inte, hämtade hennes jacka, hjälpte henne på med den och drog henne därifrån.
Hon följde med honom, men endast för att det snurrade överallt. Men så kände hon ett illamående stiga och hon ryckte åt sig handen, lutade sig ned och spydde. Hon kände hans händer som strök undan hennes hår, och han stod kvar, tills hon endast skakade av att spytt så mycket som hon gjort. När hon försökte resa sig upp, vinglade hon till och han fångade henne och lyfte upp henne med en arm om henens knäveck och en runt hennes axlar. Hon mådde för dåligt för att göra motstånd, så hon slog armarna om honom och tryckte sin näsa in i hans vita skjorta, han hade på sig och andades in hans underbara doft. Så hörde hon honom fråga något och tittade upp, men tyckte sig se dubbelt och allt snurrade till igen.
- Vilket nummer? viskade han.
- Va? fick hon fram.
- Husnummer.
- Eh.. 34 sluddrade hon fram och han log och fortsatte gå.
Hade hon varit nykter hade hon fattat vad han var på väg, men hennes hjärna hade lagt av att fungera och hon orkade inte bry sig heller. Så stannade han och stack ner handen i hennes ficka, drog fram en nyckel och låste upp. Han tittade ner för att se om hon reagerade men hon hade somnat i hans armar. Han log och stängde dörren efter sig och öppnade den första bästa dörren och höll tummarna att det var rätt. Inne i rummtet, var det översållat med teater grejer, bilder på Shakespeare, manus och sådant. Han log, det måste vara rätt rum. Han gick fram till sängen och la försiktigt ned henne och la sedan en filt över. Han tittade på henne och log, vad hon var vacker. Han smekte lätt undan en slinga som låg över hennes ansikte och lutade sig fram och kysste henne i pannan. Det var något med denna tjej som både skrämde och fascinerade honom. Han slängde en sista blick på henne och lämnade sedan rummet.

Johanna vaknade av att hennes huvud dunkade värre än någonsin. Hon satte sig upp, men föll med ett stön ner ibland kuddarna igen. Gode gud, hur hade hon kunnat vara så dum att dricka? Hon stönade till när hon kom att tänka på vem som följt henne hem, och herre gud, vem som stött och kysst henne. Vad ville han med henne egentligen? I skolan mobbade hans kompisar henne, men när de var själva var han som ombytt. Det måste bara vara ett sätt att käfta med henne kom hon fram till, reste sig långsamt upp för att knarka alvedon.

Johanna fick syn på hans vänner redan innan hon äntrar matsalen. Hon tittade på Lina, som hade slutat sin lektion samtidigt och de tog sällskap. Lina hde inte varit sur över att Johanna stuckit, för hon hade visst lyckats få något på ge med sin killkompis. Johanna tog mod till sig och tillsammans gick de in i matsalen. Gänget stod vid kläddhängarna, men verkade inte lägga märke till hene när hon hängde jackan, men hon kunde inte undgå höra vad de pratade om.
- Men alltså den bruden på Sandra, vilken skola går hon på?
- Fan ingen aning, men jag måste veta, hon var het.
Johanna undrade vem de syftade på medan hon gick in i matsalen och började ta mat. Hon och Lina satte sig vid ett bord, som stod mitt i matsalen och började prata om vad som hänt i fredags. De skrattade och var helt uppe i sitt prat att de märkte inte när gänget kom och satte sig bid bordet bredvid. Men plötsligt blev Johanna medveten om att hon var iakttagen och hon vände huvudet och mötte hans blickar. Han log, ett litet leende, men hon tittade bara bort och fortsatte prata med Lina. När de ätit färdigt, kände sig Johanna stolt, hon hade inte ens tittat på honom. De lämnade maten, bestämde att de skulle ses efter skolan, och Lina rusade till sin lektion. Johanna gick i lugn takt och njöt av höstsolen. Så plötsligt hördes springande steg i gruset och hon vände sig om bara för att få syn på Andreas. Hon vände tillbaka blicken framåt och fortsatte gå, det var ändå inte henne han ville något. Så stannade han vid hennes sida och grep tag i henne och drog henne bakom ett skjul, som stod vid skolan. Ilskan lös ur hans blick och hon undrade varför.
- Kan du inte ens tacka mig? frågade han ilsket.
- Tacka för vad? frågade hon nonchanlant, och försökte samtidigt ignorera hennes bultande hjärta.
- Kanske för att jag hjälpte dig hem?
- Åh, det menar du, tack fräste hon fram.
- Vad är det med dig? frågade Andreas ilsket.
- Inget... sa Johanna och hennes ögon utlovade död om han inte gick.
Men istället för att lämna henne grep han tag i hennes hår, inte i ett smärtsamt, men hårt grepp och så tryckte han med hjälp av sin kropp henne emot skjulets vägg.
- Släpp mig annars skriker jag varnade Johanna, men varningen saknade kraft, av att känna hans hårda kropp emot hennes.
- Skrik på min sköna viskade han innan hans läppar trycktes emot hennes.
Hon försökte under några sekunder kämpa emot, innan hon till sin bestörtningen insåg att hennes förädiska kropp redan besvarade hans heta kyss. Heta rann genom hennes blod, fick henne att gny, att tigga honom om mer. Deras tungor möttes, i en häftig kyss, så passionerad, med en sådan glöd att om någon skulle gå förbi skulle man kunna känna hettan. Så slutade den lika hastigt som den började.
- Min envisa Julia viskade han och log.
Orden tog henne tillbaka till verkligheten med ett ryck, hon kysste killen som hon hatade.
- Släpp mig fräste hon.
Han släppte henne men leendet på hans läppar fick henne att stanna och ilkset fråga:
- Sluta flina, lämna mig ifred.
- Hur ska jag kunna det? Var det inte idag vi skulle öva på danscenen Julia? Vi syns på repetionen skrattade han och släntrade nonchanlant därifrån.
Hon ville slänga något hårt i huvudet på honom men behärskade sig och tog tre djupa andetag, som hennes mamma lärt henen. Han hade rätt, hon skulle inte kunan undvika honom, för hon spelade emot honom. Hon skrek till av ilska, hur hade allt kunnat bli såhär? Hur kunde hon gå ifrån att tråna efter honom på avstånd, till att plötsligt ha ohnom efter sig och inte vilaj det. Eller innerst inne ville hon det, men kunde inte tillåta sig själv att göra det. Hon suckade och började sedan gå emot skolan.

Hon tittade ilsket på honom när han log och sträckte fram sin hand. Hon visste att han njöt av detta, men kunden inte döda honom inför alla i teaterna utan tog hans hand och han drog henne intill sig och hennes blixtrande ögon mötte hans skrattande.
- Bra, och nu dansar ni som jag lärt er sa läraren och Andreas snurrade henne ett varv innan de började dansa.
Läraren hade jobbat i två timmar med att lära de dansen, var för sig och nu skulle de dansa tillsammans. De gjorde de exemplarisk som om de alltid gjort de innan, men Johanna förlorade sig i hans blick, i hans grepp och glömde som alltid med honom på scen, för ett tag vem han och hon var, som alltid. Så var dansen färdig och de släppte varandra och Andreas sjönk ned på knä och kysste hennes hand. En stöt gick igenom hennes kropp och allt hon kunde tänka på var att de läpparna hade mött hennes.
- Min Julia, låt mig uppfylla din sista önskan.
- Åh Romeo, att vara med dig är allt jag någonsin önskat.
Tystnaden sjönk i salen innan applåderna ljudade och alla jublade.
- Det kommer bli skit bra ropade någon, en anna busvisslade.
Johanna neg och skrattade. Så märkte hon att Andreas blickar landade på hennes läppar och leendet försvann, genom ett trollslag och klev av scenen, ignorerade värmen som sped sig i hennes kropp. Resten av repetionen flöt på och när den var slut, sa läraren att de kunde ta ledigt resten av veckan och att de skulle träffas nästa måndag istället, för att alla gjort ett sådant bra arbete. Johanna suckade, hon ville så gärna öva, men det var även skönt att vara ledig. Hon drog på sig sin jacka och bestämde sig för att fråga sin syster om de skulle ta en fika på stan eller något. Hon skyndade mot dörrarna, med Lina bredvid sig. De vinkade hejdå till varandra utanför och Johanna började långsamt spatsera hemåt. Så hörde hon steg, och hon kände igen dem och suckade när Andreas kom ifatt henne och började gå bredvid henne. Hon stirrade ilsket framför, vägrade titta på honom, men det verkade inte bekymra honom det minsta.
- Hej sa han bara och log.
Hon suckade irriterat och svarade inte.
- Roligt det var idag eller hur? sa han och tittade på henne, det kunde hon känna.
- Visst, det tycker du verkligen sa hon sarkastiskt och fnös.
- Kanske jag gör sa han.
- Snälla Andreas lägg ned den där stilen, jag är tuff kille som förändras bara för att han börjar spela teater suckade Johanna och plötsligt grep han tag i henne och vände henne bryskt emot sig.
- Vad ska jag göra då? Va? Kan man aldrig få chansen att ändras? frågade han ilsket.
- Vill du ändras Andreas? Frågade Johanna och höjde ögonbrynet.
- Ja sa han bestämt.
- Sluta häng med dina idiot vänner, börja plugga, lägg av med jag är så tuff stilen, så kanske jag kan tro dig sa Johanna och mötte hans blick.
- Du skojar väll? sa Andreas och skrattade men tystnade när han såg allvaret i hennes blick.
- Nej Andreas jag skojar inte, vill du ändras, där har du ditt råd, men tills dess håll dig undan ifrån mig sa hon och backade, för att undkomma hans famn.
Men istället för att släppa henne som hon ville, drog han henne närmare sig och log.
- Jag tror du gillar att jag är bad Johanna, jag tror det tänder dig innerst inne viskade han och nafsade helt lätt i hennes öronsnibb.
- Skulle jag tända på en kille som mobbar alla som är töntigare än han fräste Johanna, men orden saknade kraft under hans lätta smekningar över hennes hals.
- Ja, Johanna, du gör det viskade han och kysste henne.
Hon försökte, försökte verkligen stå emot hans heta smekningar, men kunde inte förneka hennes kropps behov. Hon trodde att elden i henne skulle förgöra henne och kysste honom hårdare, slog armarna om hans hals och drog fingrarna genom hans hår. Hans händer släppte sitt grepp och den ena handen borrade han in i hennes hår och den andra la han runt hennes midja och tack vare den lyckades hon stå upp på sina darrande ben. Hon insöp smaken av honom, lekte med hans lätta tunga, de smekte varandra bortom all kontroll. Deras passion, var större än hur de skulle kunna förklara. Två tvillingsjälar som äntligen hittat varandra. Så släppte de varandra hastigt, för att inte förintas av deras begär. Hans ögon, tittade på henne, så hon trodde hon skulle trilla ihop, hon klarade inte av deras tiggande.
- Snälla Andreas, låt mig vara ifred viskde hon, vände på klacken och sprang därifrån.
Andreas tittade efter henne, med brinnande läppar och hjärta och kunde inte förstå, vad det var med henne? Han hade planterat att förföra henne i ren ilska för att hon behandlade honom som luft, men han hade inte varit beredd på att han skulle glömma allt annat än hennes läppar.

Johanna vred på kranen och drack girigt upp glaset med vatten. Så ställde hon ifrån sig det, men lät vattnet rinna och stack händerna under. Hon såg vattnet rinna över hennes händer, och porla ner i vasken och hon njöt av känslan av kylan som svalkade. Hon suckade och stängde sedan av det och torkade händerna på en handduk och slog sig ned vid köksbordet och drog fram en penna och började skriva. Ingen var hemma, för hon hade studiedag idag. Det hade gått tre veckor sen hon hade rusat ifrån Andreas och inget mer hade hänt. Han kom till övningarna på teatern och de hade en otroligt scennärvaro tillsammans. Men inget annat, han följde henne inte hem längre, bara försvann, bort till sitt liv, sin skit. Hon visste att hon borde känt lättnad, men det var inte vad hennes hjärta kände när hon såg honom skynda iväg. Det kändes som om hon konstant gick runt med ett hål i hjärtat, ett hål som inte skulle fyllas ut igen. Hon suckade och la ifrån sig pennan, hon kunde inte koncentrera sig längre, slarvade i skolan, hemma, var jämt sur och det började märkas. Hon reste sig upp, kände en restlöshet fylla henne, som alltid och ropade på Alica. Alice kom springandes och hon kopplade henne och begav sig ut. Inte ens höstens löv i alla färger som flög i vinden kunde få henne att le, hon kände sig bara mer bedrövad ju längre hon gick. Hon visste vad hon måste göra för att bli av med det som gnagde i henne, men hon kunde inte göra det. Hon småjoggade ner till ett ställe i skogen, som gick runt området hon bodde i, som hon brukade gå till och sitta och tänka. Hon hoppade på stenarna för att ta sig över ån som ledde genom skogen och kom till en liten halvö. Hon tittade bakåt, Alice hade hängt med bra och Johanna gick fram till en stor sten som stod precis vid ån och satte sig i en rundning. Hon suckade och Alice hoppad upp och kurrade ihop sig i hennes famn och Johanna började omedvetet klappa henne. Tankarna virvlade iväg, tankar hon inte ville veta av, men som konstant kom tillbaka. Hon älskade Andreas, och hon skulle inte göra det. Hon plockde upp ett grästrå som växte emellan stenen och började långsamt tugga på det. Solen hade börjat gå ner i fjärran och himlen lystes upp i färger såsom gul, röd och orange. Friden som inte fyllt henne sedan hon första gången såg Andreas, började sakta sippra in i hennes sinnen. Hon log, ett leende som fick hennes ögon att glittra och hon började sakta sjunga på en låt som skulle vara med i teatern:
- Sakta jag går, längs livet lekande stig. Upptäcker nya vägar, men ingen väg är likadan som din. Utan dig vet jag ej vad jag ska gå. Utan dig är jag inte här. Jag levde för dig min älskade, jag andades med dig min älskade, men gud kommer ta mitt sista andetag snart.
När sångens sista toner klingade genom skogen, och tystnade föll sedan över den och Johanna huttrade till, kylan hade börjat bli påtaglig. Hon reste sig upp och släppte ner Alice som hoppade upp och ned och skällde av lycka. De började vandra hemåt. Men så när de kom till kvarteret hon bodde i fick hon syn på två figurer längre fram. De verkade stå och grovhångla och hon log för sig själv, när hon tänkte på att hon stått så för ett par veckor sen. Men när hon kom närmare så kände hon igen personerna och hennes hjärta frös till is. Det var Andreas, med skolans populäraste tjej Klara. Hon flämtade till och ljudet bröt deras kyss och Andreas lyfte på huvudet och fick syn på henne. Tårarna brände bakom Johanns ögonlock, men hon vände bara på klacken och skyndade sig därifrån full av vanmakt och skam. Hur hade hon kunnat tro att han verkligen brytt sig om henne, ens gillat henen? Hon var bara en utmaning och det var allt. Hon rusade in i huset, och låste in sig på sitt rum och grät över sitt krossade hjärta. Andreas studerade Johanna där hon kom in i matsalen, plockade mat på sin bricka, skrattade med hennes vän som visst hette Lina och satte sig längre bort. Inte en blick slängde hon åt hans håll, precis som alla andra dagar. Han visste att hon sett honom med Klara och han skämdes. Han kunde inte fatta att han verkligen gått med på att träffa henne, det första hon gjort var att hoppa på honom och kyssa honom. Han hdae gjort slut med henne i samma sekund som Johanna försvunnit, och det ryktet gick över hela skolan, men Johanna ägnade honom ändå inte en blick. Fattar du inte att jag gjorde det för dig, för att jag vill ha dig, ville han skrika åt henne, åt henens nonchanlans, men höll tyst och öste in mat. Han suckade idag var det teater igen och han hade knappt någon lust att gå. Att se Johanna endast röra vid honom och tala med honom för att det var ett måste tog på hans nerver, men han visste att om han ville vinna henne måste han dit och kämpa.

Johanna ansträngde sig till det yttersta att inte låta sina blickar vandra, titta på honom, insupa hans underbara ansikte. Hon hade hört att han dumpat Klara, men hon visste att det bara var för att han ville vara singel och göra lite som han ville. Hon suckade och tog ett bet av mackan, som hon tagit och skrattade sedan åt Lina som berättade ett skämt. Allt detta omedveten om Andreas beundrande blickar.
- Men Johanna, vad är det? Frågade Lina, verkade lägga märke till hennes låga sinnesstämning.
- Inget Lina suckade Johanna lågt.
- Är det för att du måste kyssa Andreas idag? frågade Lina och Johanna ryckte till, det hade hon totalt glömt bort.
Idag skulle de öva kyssscenen, med en rikgit kyss, så att läraren kunde se hur det skulle se ut. Hur skulle hon kunna stå och kyssa honom, utan att svimma eller smälta bort i en pöl.
- Äh det är väl inget sa hon nonchanlant, för att dölja vad hon egentligen kände.
Paniken åt sakta upp henne inneifrån och hennes lugn var bortspolat. Fortare än vanligt slängde hon i sig maten och rusade därifrån, med Linas leende i nacken. F*n, ville hon skrika, men hon höll inne med det och resten av skoldagen gick hon runt med ett behov av att vilja fly, men det kunde hon inte göra. När hon anlände till aulan, var det första hon la märke till Andreas som satt nonchanlant lutad tillbaka i en stol och lyssnade på läraren. Alla tittade upp när hon kom in, lite sen, eftersom hon inte vågat kliva in. Andreas glittrande, retsamma ögon, mötte hennes och han log, ett leende som fick henne att vilja döda honom, eller det var inte det första hon ville göra, men det enda hon kunde accpetera sig själv att göra.
- Hej Johanna sa läraren och log.
- Vi börjar direkt, Johanna och Andreas ni vet vad ni ska göra, jag har bett alla andra att göra andra saker någon annanstans, eftersom detta kan bli lite pinsamt annars.
Johanna ville skrika, vända på klacken, men hon log och klev upp på scenen, fast besluten att klara av detta. Hon mer kände än såg Andreas släntra upp på scenen. Hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig om och mötte hans blick.
- Okej, börja ifrån kyssen sa läraren och satte sig ned.
- Från dig kommer jag eder alltid att fly viskade Johanna, och Andreas lutade sig fram och grep tag i hennes överarmar och drog henne in i sin famn.
Hon höjde ansiktet emot honom och såg honom komma närmare och närmare. Allt hennes sinnen kunde fokusera på var att han sklle kyssa henne, så hon tappade allt vett, all sans, alla hennes jäkla förklaringar till varför hon inte ville ha honom. Så nuddade hans läppar helt lätt vid hennes, endast en smekning, inget mer men håret reste sig på hennes armar och hon flämtade till, och sjönk djupare in i hans famn. Han slog armarna om henne och den ena handen gled upp henne i hennes hår och grepp tag i det, innan han fördjupade kyssen, och hon kunde endast klamra sig fast och svepes med av känslostormen inom sig. Deras tungor möttes, deras själar, deras hjärtan, deras kärlek. Hon ville aldrig släppa honom, ville ha honom nära sig, ville göra saker med honom hon endast hört talas om. Men hon kunde inte tala, hans läppar ville inte lämna hennes och hon skulle dö om dem gjorde det, utan hon blev tvungen att visa med sin kropp. Hon tryckte hela sin kropp emot hans, hennes mjukhet, emot hans hårdhet. Så kände hon hans manligaste del, växa, hårdna, tryckas emot hennes lår och hon trodde hon skulle upplösas i ren njutning som flödade genom hennes blodådror. Så plötsligt kom hon ihåg läraren, herre gud de höll på att ha sex på en scen inför hennes teaterlärare. Hon slet sig loss, och han släppte genast henne, som om han bränt sig och de tittade på varandra, flämtade, för att återhämta sig efter åtrån som flödat.
- En kyss är allt du får fräste Johanma, försökte verkligen låta arg fastän det kändes som om hela hon skulle smälta bort i en hög och aldrig mer återfinnas.
Andreas verkade återfå fattningen han med och han grep tag i hennes hår och böjde det bakåt. Deras blickar möttes, en eld brann i deras båda och hon ville kyssa honom, herre gud så mycket hon ville det.
- Du flyr min Julia, men jag skall dig eder fånga viskade han och hans blickar talade om för henne att hon var hans.
- Ditt ego, är din största svaghet viskade hon innan hon ryckte till sig håret och rusade iväg.
Man rusade in bakom ett skynke, sen kunde man gå igenom en dörr och komma ut vid framsidan av scenen. Bakom skynket, skyddad ifrån hans brännande blickar, flämtade hon till och tryckte händerna emot sina kinder, för att försökta återfå fattningen. Detta var värre än vad hon trodde det skulle bli. Nu hade en hetta väckts i henne, en hunger, som endast kunde mättas med hjälp av honom, men det kunde hon aldrig göra. Så sansade hon sig och klev ut och möttes av sin lärares blick.
- Ni var helt otroliga, man trodde under ett ögonblick att ni verkligen var kära sa läraren och applåderade högljutt.
Hon kände Andreas blick på sig och insåg att hon inte kunde vara kvar här utna att göra något dumt.
- Jag mår inte bra fröken, min migrän suckade Johanna och kände sig till och med blek.
- Ja men Johanna det ser jag, gå hem och vila, vi klarar oss utan dig, vi ska öva lite danser och sånt sa läraren medlisamt och Johanna kände ett styng av dåligt samvete, men hon visste att hon gjorde rätt.
- Jag följer henne sa Andreas plötsligt och Johanna mördade honom med blicken.
- Vad bra Andreas sa läraren och log.
- Nu hämtar jag de andra, så syns vi på fredag sa Läraren och gick.
Johanna drog på sig sin kappa och skyndade mot utgången, men han höll jämna steg med henne och öppnade dörren och höll upp den till henne. Hon muttrade tack innan hon skyndade ut, men han var ifatt henne innan hon hunnit fem meter. Hon ignorerade värmen ifrån hans kropp, lukten av honom som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag.
- Andreas gå sa hon stelt när de var framme vid ytterdörren, men han stod kvar och betraktade henne med sina ögon, som vara gåtfullt skrämmande.
- Är du rädd för kärlek Johanna? Viskade han, överumplade henne totalt med sin fråga.
Rädd för kärleken, är han löjlig eller? Visst vägrade hon prata med sin mamma, pappa, stötte bort sin syster, ville inte passa in, ville inte ha vänner, ha någon som värmde henne, tog hand om henne, hon klarade sig själv.
- Nej sa hon bestämt, och inom sig bad hon att han skulle gå, för så han kollade på henne just nu, skulle hon inte kunna stöta bort honom.
- Jag tror det Johanna, du är rädd att lita på någon, att behöva lägga ditt liv, dina tankar i någon famn viskade han och närmade sig henne.
- Du känner inte mig fräste hon, livrädd.
- Snälla Johanna, va inte rädd för mig viskade han nästan förtvivlat och hennes hjärta blödde, för smärtan i hans blick.
Varför brydde han sig så mycket om henne? Varför gick han inte, när så många andra skulle gjort det? Och varför tänkte hon dessa tankar.
- Jag är inte rädd för dig viskade hon för att lindra hans smärta, kanske till och med sin egen.
Ja hon kände smärta, en smärta hon begravt länge och väl. Enda sen det flyttat hit, hade hon stängt in sig i ett skal för att överleva, att klara av att andas, att gå till skolan. Ingen hade misstänkt, inte ens hennes egen familj, hur kom det sig då att han såg allt? Så var han framme vid henne, lyfte lätt sin hand och smekte hennes ikind. Hon darrade till och tänkte precis öppna munnen och be honom att gå, men något inom sig hindrade henne. Åratal av längtan efter kärlek, trygghet, ömhet, honom, fick henne att hålla tyst.
- Min allra vackraste viskade han och lutade sig fram.
Hon slöt ögonen, beredd på hans läppar, men det var inte hennes läppar som fick känna hans lätta smekning, utan hennes panna. Hon flämtade till och hennes ben blev alldeles svaga och darriga. Hon ville be honom göra henne till sin, ta henne, ja göra vad han ville, men hennes tunga strejkade och när han plockade upp hennes nyckel och låste upp dörren, protesterade hon inte. Men väll inne, la hon fingret mot hans underbara läppar, hennes mamma och syster var hemma, och de smög in i hennes rum och hon låste, äntligen hade hon nytta av nyckeln hon snott av sin syster. Hon vände sig om och såg att Andreas stod och betraktade hennes plansch av Julia och Romea, som hon fått av sin mamma. Så vände han sig om och mötte henens blick och hon log svagt och gick fram till sin säng och satte sig ner på överkastet, föreställande William Shakespeare. Han gick fram, eller nästan smög fram, till sängen och satte sig bredvid henne. Så tog han hennes händer i sina och smekte dem lätt. Hon log, men hennes läppar darrade och han log, svagt som för att lugna henne.
- Vi behöver inte göra något Johanna viskade han och hon såg knappt hans ögon i mörkert.
Hon tänkte efter, ville hon bara ligga här och känna hans armar om sig.
- Vi kan väl se vad det leder till viskade hon och hon kunde se hur det glittrade till i hans ögon.
Hon ställde sig upp, medveten om hans brännande blickar och drog sin tröja över huvudet. Hon stod där i sin vita spets BH och lirkade av sig sina byxor. Endast iklädd i sina underkläder satte hon sig på sängen igen och log. Han drog långsamt av sig sin t-shirt och hon fick äntligen se hans fantastiska magmuskler. Så knäppte han upp jeansen och drog av dem och satte sig ned med endast ett par vita boxershorts. Hon vek undan täcket och kröp in, längst in och han lade sig bredvid henne och hon vände sig emot honom. Han osade värme och hon borrade in näsan i hans bröstkorg och drog in doften. Hon hörde han flämta till och log, hon kunde påverka honom lite. Hon lät prövande sina läppar, sin tunga ta in smaken av honom, för bevara det inom sig för alltid. Så kände hon hans hand emot sin mage, hans lätta fingrar smekte en brännande stig upp till hennes BH, innan den stannade precis under och hon kunde höra honom dra ett andetag och hon log, och tryckte sig emot, på det sättet tillät hon honom. Hon kunde nästan känna hans leende, innan hans hand helt lätt strök över henns BH. Hon flämtade till, beröringen fick hela hennes kropp att brinna. Så lutade han sig fram och kysste henne lätt på nästippen och hon log emot hans hals, herre gud vad hon älskade honom.
- God natt Johanna viskade han och slog armarna om henne och drog henne in i sin famn.
Hon vände sig om, så hennes bakdel, nuddade helt lätt hans privtaste delar, och hon la sin hand över hans arm och hon kände han borra in sin näsa i hennes nacke och där somnade de båda.

Johanna hörde något ringa, men hon borrade sig närmare värmen, ville inte vakna, vakna. Så plötsligt när hon insåg vad det var stönade hon och for upp. Anderas mumlade något, innan han vände sig om med en duns, men Johanna for fram till sin väckarklocka och trodde hon skulle svimma. Den var tio, klockan måste ringt i tre timmar, hur hade hon kunnat missa det? Herre gud, skolan hade börjat för två timmar sen. Hon sprang panikslaget fram till sin gaderob, men så stannade hon och vände sig om och fick syn på Andreas som hade borrat ihop sig i fosterställning, med håret gulligt rufsigt runt hans ansikte och hon gick fram till sängen och satte sig på sängkanten och smekte lätt hans kind. Han log, i drömmen och suckade tyst av njutning. Skolan kunde vänta tänkte hon och kröp ned i sängen igen och borrade in ansiktet i hans bröst. Så ryckte han till och satte sig upp och hon satte sig lika hastigt upp. När han fick syn på henne log han och drog henne intill sig och la sig ned med henne huvud mot hans bröstkorg.
- God morgon mumlade han i hennes hår.
- Sovit gott? frågade hon och gäspade, detta var underbart.
- Mm... Bättre än någonsin viskade han och
- Vad är klockan? frågade han sedan.
- Tio viskade hon lätt.
- Varför är vi inte i skolan? Skrattade han fram och kysste henne i håret.
- För att jag orkade inte viskade hon skrattande tillbaka.
- Vilket inflytande jag har på dig viskade han.
- Ja Andreas, väldigt dåligt inflytande viskade hon medan hon vände sig om och mötte hans blick.
Hon kysste lätt hans hals och han mullrade till av skratt.
- Åh Johanna, du är underbar sa han och hon log.
- Du är bad Andreas viskade hon och log.
- Tackar sa Andreas och höjde ett ögonbryn.
- Det är därför jag älskar dig sa Johanna, men tystnade panikslaget när hon insåg vad hon sagt.
- Älskar mig? Frågade Andreas förbryllat.
- Nej, alltså jag....
- Johanna, jag älskar dig med sa Andreas och hon tittade upp för att se om han var ärlig.
Men det fanns ingen lögn i hans blick, bara kärlek och hon andades ut, för första gången i hela sitt liv, andades hon verklingen ut.
- Har du inte fattat det dumma flicka? Frågade han roat.
- Jag trodde du bara lekte sa Johanna och rodnade.
- I början kanske, men du har fascinerat mig, nästlat dig in i mitt hjärta och där hör du hemma sa Andreas och log.
- Åh, jag har älskat dig sen första gången jag såg dig Andreas, men du var s¨å arrogant och dina kompisar så elaka sa Johanna och han hörde verkligen smärtan i hennes röst.
- Förlåt Johanna, men jag trodde verkligen jag var lycklig, hade övertalat mig det så väll, men när jag började med teatern, träffade dig insåg jag vad tråkig mitt liv varit.
Johanna log, hon hade fått killen hon älskade. Hon la sig över honom och stödde upp sig på sina armbågar vid hans huvud och tittade honom djupt i ögonen.
- Vet du, när vi ändå är så ärliga viskade hon.
- Nej....
- Jag vill ha dig viskade hon och hans ögon mörknade.
- Johanna.. viskade han och nafsade henne lätt i öronsnibben.
- Jag vill det Andreas, mer än något annat, vill jag det viskade hon och kysste honom, kysste honom med mer passion än hon någonsin gjort innan.
Han besvarade hennes passion, med lika mycket tillbaka och resten av morgonen, ägnade de sig åt varandra, att upptäcka nya njutningar. Hon förlorade sin oskuld med killen som hon älskade mer än allt annat.

- En sista kyss viskade hon och han kysste henne djupt och hett och hon klamrade sig fast vid honom, besvarade ivrigt hans passion.
- Jag måste gå Johanna viskade han emot hennes läppar och hon gnydde i protest och han skrattade lågt till.
- Vi syns i skolan viskade han och hon stelnade till.
Ja hur skulle det bli i skolan?
- Lugn Johanna, du är min flickvän nu viskade han och hon log, ett leende som fick henens ögon att glittra, som renaste safirer.
- Och du är min pojkvän viskade Johanna och såg honom vände sig om och släntra iväg.
Hon tittade in hans rumpa och rodnade när hon tänkte på hur hon smekt den, smekt hela hans nakna kropp. Hon stängde ytterdörren, med ett pirr i kroppen, som inte ville försvinna. Hon gick in på sitt rum och satte sig ned på sängkanten, med ett fånigt leende i ansiktet. Hennes mamma skulle komma om två timmar, och till dess kunde hon förlora sig i lyckans värld. Andreas hade varit underbar, så kärleksfull, så passionderad, ja helt enkel bara underbar. Hon lyfte handen och rörde vid sin kind, som han så ömt smekt, när han hade tagit hennes oskuld och hon gnytt till av smärta, men smärtan hade gått över nästan direkt, och hon hade bara velat haft mer. Så hörde hon ytterdörren öppnas och hon for upp och började panikslaget slänga undan alla kläder, som låg utspridda överallt.
- Hallå? hörde hon sin syster ropa och andades ut och släppte täcket som hon tänkt snabbt bädda över med.
- Hej syrran ropade hon och hörde steg, sen uppenbarade sig hennes syster i dörröppningen.
Emma var vacker, ja hade ärvt sin fars mörka utseende, med brunt hår och bruna ögon. Hon hade modeaktigta kläder och var lätt sminkad, så att det inte såg sminkat ut.
- Hej sa hon och log.
Johanna log, ett leende som fick hennes nyförälskade ögon att glittra. Emma log förbryllat, hon hade aldrig sett sin syster såhär. Mest hade hennes syster dragit sig undan, med håret hängande i ansiktet och den plågsamt ledsna minnen, men ändå bestämda. Hon hade velat trösta, men Johanna hade alltid skämtat bort allt hon sa. Så la hon märke till Johannas rufsiga hår och att sängen inte var bäddad och la ihop ett plus ett.
Johanna såg hur Emma registrerade allt och sedan log emot Johanna, som rodnade och satte sig på sängkanten. Emma gick fram och satte sig bredvid henne och log.
- Vem? frågade hon och Johanna rodnade ännu mer, men hennes leende överträffade allt annat.
- Andreas sa hon och log vid minnet.
- Skojar du med mig? Andreas, den coolaste av dem alla? Vänta här nu... sa Emma och minnen i hennes ansikte fick Johanna att skratta.
- Ja Andreas Emma sa Johanna stillsamt, ett lugn hade spridits sig i henne sedan Andreas gått.
- Wow sa Emma stilla och Johanna log.
- Varför har du itne sagt något? frågade hon anklagande.
- För jag fattade inte ens förens idag att vi älskar varandra sa Johanna, med blicken och tankarna långt borta, hos killen som hade hennes hjärta.
- Jag är glad för dig Johanna sa Emma och slog armarna om sin syster.
Och för första gången på år, kramade Johanna tillbaka, en hård kram, som om hon aldrig ville släppa taget.
- Men du Emma, ska vi inte dra och fika idag? sa JOhanna när de släppte varandra.
- Ja är på sa Emma och skrattade.
De krokade glatt varandra i armarna och begav sig intill stan, två systrar som äntligne blivit ett.

Johanna blev alldeles torr i munnen hon gick emot matsalen. Hon gick och pratade med en klasskompis, Jennu visst, som aldrig snackat med henne. Men när Johanna och Emma varit på stan, hade de passat på att schoppa lite kläder till Johanna, ett par svarta tatighta jeans och ett vitt linne med v-ringning. Sedan hade Emma sminkat henne på morgonen och fixat hennes frisyr. När hon kommit till skolan hade hon genast märkt skillnad. Killarna i klassen hade stirrat som besatta, medan tjejerna börjat tala med henne, först lite, sedan allt mer. Men just nu var hon mest orolig, tänk om Andreas inte skulle prata med, eller? Hon trängde undan paniken, han hade lovat. Så såg hon honom, stå vid hans gäng och alla hennes muskler spändes i panik. Hon gick in i matsalen, snart skulle de gå förbi, vad skulle hända. Så vände han sig om och fick syn på henne. Under en sekund trodde hon att han skulle vända sig tillbaka, men istället gick han ifrån cirkeln och fram till henne. Hon log och slog armarna om honom, samtidigt som han. Han kysste helt lätt hennes läppar, men det brände igenom henne och hon fördjupade kyssen, och han besvarade den. De avslutade mjukt kyssen och han log.
- Hej viskade han lågt och hon log.
Så la de märke till att all verksamhet runt omkring dem hade stannat. Alla stod och glodde, trodde inte sina ögon. Skolans cooling, med teatertönten. Visst hade hon klätt sig snyggt och var rätt het, men en gång teaternörd, alltid teaternörd. Hon tittade bort, ifrån deras blickar, men så kände hon en betryggande hand mot hennes rygg och hon tittade upp och mötte hans förälskade ögon.
- Vi klarar detta viskade han och hon nickade, med hjärtat sjungande i sitt bröst.
- Med dig klarar jag allt.
- Men nu måste jag dra, lektion du vet sa han leende.
- Ska du verklinge gå? Frågade hon retsamt.
- Ja du vet en otroligt vacker tjej sa en gång till mig att man måste göra något med sitt liv sa Andreas och log.
- Vem är den otroligt vackra tjejen då? frågade JOhanna, fastän hon visste.
- Du viskade han och kysste henne lätt på nästippen innan han vände sig om och gick till sina vänner.
Johanna tittade efter honom, med ett leende på läpparna, tittade tills de försvunnit in på skolan, då vände hon sig om och nästan svävade in i matsalen. Hon kom knappt ihåg vad hon åt, var hon åt, eller hur hon kom in och ut. Men när hon klev ut ur matsalen, rycktes hon tillbaka ifrån sin lyckans bubbla av att se Klara och sitt gäng komma. Hon sänkte genast huvud och skyndade iväg. Men så hörde hon steg i gruset och hon vände sig stelt om och mötte Klaras brinnande ögon.
- Så det är du som är hans knullobjekt nu fräste hon och Johanna ryckte till.
- Ja herre gud, han har verkligen sänkt smaken skrattade Klara hånfullt.
Johanna fylldes av ilska, hon tänkte fan stå och ta detta.
- Ja, kanske det, men du vet har man varit med en hora fräste Johanna och Klaras ögon vigdades, ingen hade någonsin vågat käfta tillbaka mot henne.
- Du din lilla teaternörd, tro inte bara för att Andreas vill knulla med dig ett tag att du är något, han är snart min igen sa Klara snobbigt.
- Ja tänk dig Klara, Andreas vill ha en teaternörd. Bara för att han aldrig knullade dig, men vem klandrar honom, dig i sängen kan inte vara trevligt fräste Johanna och vände på klacken.
Men innan hon hunnit tio meter, var hon omringad av Klara och hennes tre vänner Sanna, Louise och Stina.
- Kallade du mig hora? Frågade Klara.
- Va? Gjorde ja? Nej men förlåt det var inte meningen, Slyna var ordet jag letade efter Sa JOhanna och alla tjejrena häpnades över tjejens kaxighet, som var värre än Klara.
- En sak ska du din lilla teaterslynan veta, du har precis lekt med fel person sa Klara med hotet i rösten.
Sen knycket hon med nacken och de alla gick iväg. Johanna tittade efter dem, med ett hjärta pulserande av rädsla. Hon vände sig om på darrande ben och lyckades ta sig till lektionen.

- Den jävla horan, hon ska fan få fräste Klara och Stina nickade.
- Andreas vill ha dig, han har bara fått en knäpp sa Stina.
-Klart han vill ha mig fräste Klara.
- Och hans slyna kommer ångra att hon la sig i saker hon inte har med att göra.

Johanna klappade glatt Alice.
- Jag tänkte vi skulle gå hem till Andreas sa JOhanna och log.
Det hade gått en månad sen de blivit ihop och allt hade varit underbart. Hon hade fått flera vänner än hon kunde räkna, men det betydde inget för henne, allt som betydde för henne var att Andreas fanns vid hennes sida. Visst märkte hon att hans kompisar hade svårt med henne och Klara dödade henne med sina blickar så fort hon kunde, men inget av det kunde skada henne. Teatern flöt på, det blev bättre och bättre för varje gång. Om en månad skulle det vara premiär och alla kunde nästan sina repliker och scener, så de finslipade mest. Hon och Andreas var otroliga på scen, de sa alla och alla hade börjat vänja sig vid deras gulliga småbråk och hetta kyssar i pauserna. Imorgon skulle de fira enmånadsdag och Andreas sa att han hade en överaskning till henne. Hon hade tänkt överaska honom genom att ha kläderna som hon snott ifrån sin syster och fixa sig precis så, så kunde hon visa att hon tänkte på honom jämnt. Hon kopplade snabbt Alice och småsprang hem till honom. Hon visste att hans föräldrar var lite speciella, brydde sig inte skit om honom, men hatade att bli störda, så hon smög runt till hon stod under hans fönster. Hon kastade en liten sten, som träffade tyst rutan och snart dök hans ansikte upp i fönstert. Han öppnade det och log.
- Jag kommer ropade han tyst och hon väntade.
Efter några minuter kom han utsmygandes genom bakdörren. Hon gick fram till honom och de slog armarna om varandra. Hon kysste honom lätt på läpparna, innan han tog hennes hand och de smög därifrån. De gick sida vid sida och pratade, skrattade och kysstes emellanåt. Det kändes som om de känt varandra sedan ett tidigare liv, för de skrattade åt samma saker, tänkte precis säga samma saker och skrattade när den andra, sa att den precis tänkte säga det. Så kom de fram till skogen, som de alltid gick till, gick alltid till stenen där hon sjungit. De kom fram till stenen och satte sig ned, med en kärlek, en frid inom sig. Han fångade hennes båda händer i sina och tryckte dem emot sitt bröst, emot sitt hjärta och hon log, var så kär. Han kysste hennes knogar, alldeles lätt och hon sjönk ihop emot hans bröst.
- Vad var jag innan du kom in i mitt liv viskade hon, hon kände sig så övervinnlig, så lycklig, att inget skulle kunna skada henne.
- Du var allt, jag var inget innan du kom sa Andreas och smekte henne över håret och hon kunde känna att han log.
- Åh Andreas, du är mer än vad du tror sa Johanna, för det hade hon upptäckt.
Hon hade trott att han var helt blåst, men hon hade aldirg träffat en smartare, roligare eller romtaniskare kille innan. Hon älskade honom mer och mer för varje dag som gick.
- Min Johanna sa Andreas och log.
- Min Andreas, för nu och för alltid.
- Jag kommer alltid finnas vid sin sida, alltid.
Hon lutade huvudet bakåt och han kysste helt hennes läppar, men kyssen var nog för att tända en eld i hennes kropp. Hon kunde aldrig få nog av honom, varje gång han rörde vid hennes tändes en eld och hon visste att detsamma gällde honom. Deras kyss djupnade, de ville så gärna vara nära varandra, hela tiden, röra vid varandra, älska med varandra. Så kände hon hans händer, leta sig innanför tröjan och hon log, hon var med på noterna. Hennes händer, drog ivrigt av honom hans t-shirt, för att röra vid hans varma hud, lära känna hans bröstkorg, ge hennes fingrar det de bad om. Deras heta älskog, övermannade alla deras sinnen, utplånade all smärta de någonsin upplevt innan. De var de enda i världen, och ville det med.

Hon såg honom i matsalen med sina vänner. Hon tvekade, tyckte inte om hans vänner, deras sätt att titta på henne, men hon hade faktistk tagit på sig kläderna och det var deras månadsdag. Hon drog ett djupt andetag och gick fram till dem. Andreas vände sig om och fick syn på henne och sprack upp i ett leende. Men sen rynkade han på pannan, som om det var något som störde honom, men hon inbillade sig särkert.
- Hej sa hon och log.
- Hej sa Andreas och nu märkte hon hur nervös han verkade vara.
- Vad tycker du? sa hon och snurrade ett varv.
Men innan Andreas hann säga något så öppnade Kirre munnen.
- Men va fan det är ju bruden ifrån Sandra.
Johanna log, hade de inte fattat det än. Så såg hon hur Andreas vände sig om och tittade varnade på Kirre, men hon kunde inte fatta varför.
- Varför har du inte sagt något innan Andreas? Så det är därför du dejtar teaternörden sa Kirre och skrattade.
- Vad pratar du om? Frågade Johanna förvånat.
- Nej men har inte Andreas berättat? frågade Kirre och en glimt föddes i hans blick.
- Berättat vad Andreas? Frågade Johanna, med paniken bultande i hennes hjärta.
- Inget eller hur Kirre? Sa Andreas varanade.
- Jag kräver få veta Sa Johanna desperat.
- Vi slog vad den kvällen, om att Andreas skulle kunna få dig i säng och han lyckades visst, varför har du inte sagt något innan? Frågade Kirre och log.
Johanna flämtade till och stapplade bakåt, chokad, förtvivlad, sårad. Hon kollade på Andreas, men såg honom knappt genom sorgen. Han hade ljigit, han hade slagit vad, herre gud, han hade slagit vad. Hon hade litat på hans kärlek, trott blint på allt han sagt, älskat honom, trott att han gjort detsamma. - - Johanna hörde hon honom säga, men hon tittade på honom med avsky i blicken.
- Prata aldrig mer med mig fräste hon, vände på klacken och sprang iväg.
Hon hörde steg bakom sig och vände sig om för att bli av med honom. Andreas grep tag i hennes hand.
- Lyssna snälla, jag gjorde det vadet innan jag fattade att det var du sa Andreas.
- Och du vill att jag ska tro dig? Frågade Johanna, fast det var det hon ville mer än allt.
- Ja, om du älskar mig tror du mig sa Andreas och tittade henne djupt in i ögonen.
Johanna vacklade till, det kanske var som han sa.
- Snälla Johanna, jag älskar dig viskade Andreas och grep tag i hennes händer.
- Tro mig...
- Andreas viskade Johanna förtvivlat, vad skulle hon tro. Hon älskade honom, hon ville verkligen tro honom.
Så insåg hon, att hans vänner kunde dra åt helvete, deras lycka, var deras och den skulle aldrig förstöras. Men precis när hon tänkte säga att hon trodde honom kom Klara släntrande med sina vänner. Andreas vände sig om och tittade med avsky på Klara där hon kom.
- Stör jag? frågade Klara lätt.
- Ja sa Andreas surt.
- Men Andreas lilla va inte så sur, nu har du ju äntligen klarat vadet, så nu kan vi bli ihop igen sa Klara och log ett oskuldsaktigt leende.
- Va i helvete säger du? Frågade Andreas.
- Men snälla, alla vet ju om vadet, du slog vad om att få henne i säng och di blev du tvungen att dumpa mig, men jag förlåter dig sa Klara och tittade sedan på Johanna och fnös.
- Snälla lilla rara, trodde du han ville ha dig? Ha...
- Anderas flämtade Johanna, smärtan tog över, det var verkligen sant.
- Johanna, hon ljuger..
- Du är verkligen värre än vad jag trodde fräste hon och vände på klacken och sprang.
- Andreas, det är lugnt, hon är inte som oss sa Klara och la armarna om hans nacke och kysste honom.
Tviveln fyllde Johanna och hon vände sig om, Klara kunde ljuga hon med. Men så såg hon hur det stod och kysstes och hon trodde hon aldirg mer skulle kunna röra sig, men hon vände på klacken och sprang därifrån. Andreas knuffade undan Klara.
- Jag vill inte ha dig, inget av dig Klara, jag älskar Johanna fattar du inte det? fräste Andreas.
- Men snälla lilla Andreas, hur ska du nu få henne? Sa Klara och hennes blick lös av ondska.
- Vi älskar varandra sa Andreas men tviveln fanns i hans röst och Klara utnyttjade det direkt.
- Anderas, fattar du inte? Har du inte fattat, du är den du äör och kommer alltid att vara det, lilla fröken snofsig kan inte ändra det, skärp dig nu och va den du är född till att vara sa Klara hårt.
Andreas hjärna, var helt borta. Han var bättre än dem, Johanna hade sagt det. Men ändå hade avskyn lysts i hennes blick, varför kunde hon inte tro honom, vad hände egentligen?
- Andreas, du är av samma skrot och korn som mig, kom nu sa Klara.
Han reflekterade knappt när hon tog honom i handen och drog me honom, men följde med. Hans hjärta, hans rörelser var som borta. Han följde med henne, in i skolan, satte sig ned med henne på en bänk, kysstes med henne, men reflekterade knappt över det. Hans hjärta var krossat, sorgen ät upp honom inifrån. Han trodde aldrig han skulle uppleva en sådan smärta, men nu fick han göra det. Han märkte hur Klaras vänner spred ut ryktet om vadet, och snart pratade hela skolan om det. Han ville förhindra pratet, men kunde inte, orkade inte, han var inte värd bättre än detta.
Johanna drog stelt på sig sin munkjacka, och skyndade ut ifrån gympasalen, orkade inte me mer blickar eller menande kommentarer. Det hade gått en vecka sedan hon fått veta, och Andreas var tillbaka med Klara och alla skrattade åt henne, hur hon hade kunnat tro att han älskat henne, när han bara slagit vad. Hon kunde inte fatta, allt han sagt, allt de gjort, och sen var det bara ett vad. Det gick inte ihop, men ju mer hon tänkte på desto mer åt sorgen upp henne. Det enda sättet att gå vidare på var att glömma. Men idag hade hennes teaterlärare sökt upp henne för att prata och det var dut hon var på väg nu. Hon kom till aulan och klev in, men stelnade till när hon såg Andreas sitta på teaterlärarens ena sida. Hon ville vända på klacken och springa, men gick stelt dit. Hon satte sig ned, på ytterkanten av stolen, så hon kunde fly när hon ville, för det var va hennes hjärta endast kunde tänka på. Andreas satt coolt tillbakalutad i stolen, inget av den kille som hon varit ihop med fanns kvar i honom, han var tillbaka som gamla Andreas, den coola, iskalla killen.
- Ja sa hon och log, fastän hon ville gråta, skrika, men hon hade inte tillåtits sig själv att fälla en enda tår, det var han inte värd, han var inte värd hennes sorg.
- Jag måste tala med dig och Andreas sa Läraren och såg allvarligt ut.
- Om? frågade Johanna, fastän hon visste varför.
På scenen funkade de inte längre, de sluddrade fram repliker, vägrade titta varandra i ögonen, kunde inte samarbeta.
- Ja ni kan nog gissa? Ni har varit helt otroliga på scenen, men nu blir det värre och värre för varje gång, och ni har talangen, vad är det som har hänt? frågade läraren.
Johanna tittade upp och mötte Andreas blick och undrade vad det var för iskyla i hans blick, en sorg som verkade äta upp honom.
- Jag har förstått att ni gjort slut sa läraren, men det får inte förstöra teatern, det måste ni förstå.
- Jag förstår sa Johanna stelt.
- Jag vill hoppa av sa Andreas plötsligt och Johanna ryckte till av att höra hans röst, minnen som inte fikc komma fram, ville det.
- Men Andreas det får du inte och det vet du om sa läraren bestämt.
- Okej, men jag tänker inte göra något längre sa Andreas bestämt och Johanna ville döda honom, vill såra honom, såra honom lika mycket som han sårat henne.
- Men Andreas, du har talang verkligen sa Läraren och Johanna såg hur Anderas ryckte till.
- Det har jag inte mumlade han tyst och läraren log lite.
- När du kom tyckte jag inte det, men nu har jag sett hur du ändrats under veckorna, men förstör inte detta Andreas, detta kan vara din stora chans sa läraren bestämt.
Andreas tittade ner i marken, så Johanna kunde inte se hans ansikte, men ändå blödde henens hjärta, med killen som aldrig verkade kunna tro på soig själv. Fastän han sårat henne in i själen, ville hon lindra hans smärta, det måste vara äkta kärlek.
- Ja Andreas du har talang sa hon och han höjde huvudet och mötte hennes blick.
Naken smärta lös ur hans blick, hon ville slänga sig i hans famn och be honom älska henne, men det kunde hon inte, för han älskade inte henne, hade bara slagit vad.
- Då stannar jag sa Andreas stelt och reste sig sedan upp.
- Jag måste gå, min tjej väntar sa han och Johanna ryckte till.
Hans tjej, Klara, inte hon. Hon ville skrika åt honom, hur mycket hon hatade honom, men det kunde hon inte för det skulle vara lögn.
- Okej, tack så mycket för att ni kom, vi syns imorgon sa läraren, reste sig upp och försvann.
Johanna reste sig stelt upp och de gick tillsammans fram till dörrarna. Men denna gång öppnade han dem inte och hjälpte henne, utan hon öppnade dem själv och klev ut. Hon hörde hans steg bakom sig, men vände sig inte om utan fortsatte stelt att gå.
- Johanna...
Hon tänkte inte vända sig om, men innan hon visste ordet av det hade hon gjort det. Han hann ifatt henne och ställde sig framför henne.
-Vad Andreas? Frågade hon stelt.
- Menade du det du sa därinne? Frågade han.
- Ja sa hon onödigt hårt, för att hon ville att han skulle gå innan hon gjorde nåogt dumt.
- Varför? Frågade han.
- Varför vad?
- Varför tycker du det?
Hans ögon brände på hennes hud och hon kände hur hennes hjärtas takt ökade, men hon trängde undan känslorna som vaknade av hans värme.
- Du har det, sluta fråga fräste hon.
- Hatar du mig Johanna? Frågade Andreas och hans ögon tycktes se igenom henne, som om han försökte hitta hennes svagheter och hon trodde hgon skulle svimma av hans blickar.
- Ja Andreas, jag hatar dig sa hon, men hennes röst saknade kraft.
Hon visste att hon borde gå, men hennes ben kunde inte röra sig, hon ville höra vad han hade att säga.
- Johanna... viskade han som om han hade helvetes alla eldar på sina axlar.
- Andreas, låt oss spela den här teatern, och göra den till den bästa, så behöver vi aldrig mer prata med sa Johanna, och försökte samtidigt intala sig själv att det var så hon ville.
Han öppnade munnen för att säga något, men tystnade när Klaras röst fyllde luften.
- Älskling där är du.
Hon kom springandes och slängde sig i Andreas famn och kysste honom hårt. Johanna tittade bort, klarade inte av att se det.
- Vad gör du här? Frågade Klara bitchigt, när deras äntligen drog sig ifrån varandra.
- Jag spelar teater här som sagt sa Johanna och knyckte med nacken, aldirg någon av dem skulle få se hur mycket de sårat henne.
- Ja jag vet, men varför pratar du med min kille? Har du inte fattat än? Frågade Klara snobbigt.
- Det var han som ville tala med mig sa Johanna snabbt, i ett försök att försvara sig.
- Lyssna på det här Johanna, så kanske vi slipper tala med varandra igen, om du ens tittar på min kille igen så kommer du få med mig att göra sa Klara.
Johanna ryckte till, tårarna brände, hur kunde han bara stå där som en idiot och inte säga något.
- Jag vill inte hade något med din kille att göra fräste Johanna och vände på klacken och gick.
- Äntligen gick den lilla horan sa Klara och vände sig emot Andreas men stelnade till när hatet lös ur hans blick.
- Klara vänar du om ditt liv? frågade han med iskall röst.
- Vad menar du med det Andreas? Du skrämmer mig sa Klara räddt.
- Om du någonsin hotar Johanna igen, eller kallar henne hora så kommer du ångra det förstår du mig sa Andreas.
- Du din jävla buffel, jag tog dig tillbaka efter att du varit med den.... där flickan, smart nog tvekade hon från att säga det hon tänkt först.
- Vi är som sagt av samma skot och korn sa Andreas stelt och de gick därifrån, hand i hand, fastän de innerst inne hatade varandra.

- Johanna, Johanna...
Johanna vände sig om, för att se vem det kunde vara som ropade efter henne, men stelnade till när hon såg Kirre komma småjoggandes. Men istället för att springa sin väg som var hennes första tanke, väntade hon in honom, för nyfikenheten tog över hand. Hon ville egentligen inte ha med några av Andreas vänner, men det kunde väll inte skada.
- Hej sa Kirre och log ett leende, som var gulligt, men hon reflekterade knappt över det.
- Hej, sa hon avvaktande.
- Alltstå har du lust att träffas någon dag?
- Ursäkta? Sa Johanna, mer förvånad än hon någonsin trott hon skulle bli. Han måste skoja med henne, ville han träffa henne?
- Ja alltså, jag vet att det blev fel med Andreas och sånt skit, men alltså det var jag som ville ha dig ifrån början och jag vill typ det än sa Kirre och rodnade, för första gången verkade han tycka det var pinsamt.
Johanna kunde bara stirra på honom med öppen mun. Menade han verkligen allvar och om han gjorde det, skulle hon kunna göra det? Hon älskade Andreas, det visste hon, så hur skulle hon kunna förneka sitt hjärtas röst? När hon precis tänkte öppna munnen och tacka nej, kom Andreas strosande med Klara. De närmade sig sakta men särkert Kirre och hon och under en sekund bestämde hon sig. Andreas tillhörde en annan, älskade en annan, det var dags för henne också. Precis när de var inom hörhåll, sprack hon upp i ett leende och tog Kirres hand.
- Jag går gärna ut med dig sa hon med sin ljuvaste röst och Kirre log.
- Ikväll? Bio? Frågade han glatt.
- Du kan få mitt mobilnummer sa Johanna och gav honom det.
Så kom Andreas och Klara och ställde sig bredvid Kirre och Johanna tittade upp och mötte Andreas blick. Något som liknade besvikelse glimtade därinne, men hon kunde inte förstå varför, det var han som hade lämnat henne.
- Men då syns vi ikväll Johanna sa Kirre och log.
- Jag längtar redan sa Johanna och vände på klacken och lämnade klungan.
- Va va det där om? Frågade Klara ilsket när Johanna försvunnit.
- Äh, ett litet vad jag har med Johan, att jag skulle kunna få henne i säng trots allt som hänt med Andreas sa Kirre och skrattade rått.
- Va fan säger du? Sa Andreas bistert.
- Men snälla Andreas, som om du är mycket bättre själv, nu är det min tur att smaka varan sa Kirre och gick därifrån.
- KIrre, jag kommer berätta för henne skrek Andreas och Kirre vände sig om med ett leende lekande på läpparna.
- Och vad säger att hon kommer att tro dig, Mr vadslagare? Frågade han innan han släntrade iväg.
- Helvete muttrade Andreas.
- Du tänker inte ens tanken på att prata med henne, detta kan bli kul skrattade Klara och drog med Andreas.
Johanna nynnade glatt med till Carola, medan hon sminkade sig. Hon dansade ett varv runt rummet, och i farten drog hon på sig ett linne. Hon skulle på dejt, för första gången på evigheter, visst kanske det inte var en dejt med killen hon älskade, men en dejt är alltid en dejt. Det högg till i hjärtat vid tanken på Andreas, men hon trängde undan det, ikväll skulle hon ha kul för första gången på evigheter. Så ringde det på dörren och hon rynkade på pannan, han var nästan två timmar för tidig. Hon skyndade dit eftersom hennes mamma och syster var i stallet. Hon öppnade dörren och blev stående med gapad mun. Utanför stod Andreas, liknande en dränkt katt, eftersom det spöregnade. Hon kunde inte för all världen förstå vad han gjorde här, utan bara stirrade på honom.
- Får man komma in? frågade han med ett lätt leende, som fick hennes nerver att dansa hula hula.
- Visst sa hon så coolt lugnt hon inte kände sig.
Han klev in i hennes hall och genast kändes rummet för litet. Han drog av sig sin jacka, sina skor medan hon stod och bet sig nervöst i läppen, i väntan på vad han ville. Så när han fått av sig alla ytterkläder gick han in i hennes rum som om det var det självklaraste av allt. Hon gick stelt efter, men när han satte sig på sängkanten fick hon nog.
- Vad i helvete gör du här? fräste hon ilsket.
- Kom och sätt dig sa Andreas och klappade bredvid sig på sängen.
Bredvid honom, på sängkanten, han måste tro hon var dum i huvudet.
- Jag står hellre muttrade hon och ställde sig med armarna i kors och studerade ilsket honom.
- Kan du sluta se så arg ut sa Andreas tyst.
- Varför det? frågade Johanna surt.
Andreas suckade och skakade på hvuudet och det var som om något låste sig i Johannas huvud, så länge hon hållit tyst om det hon tyckt om honom, men nu orkade hon inte mer.
- Vem tror du att du är egentligen Andreas? Du playar mig, du slår vad om mig, du leker med mig, du skiter i mig, och sen när allt är över blir du ihop med en jävla hora, ser på medans jag mobbas på grund av min kärlek till dig, jag mobbas på grund av att jag älskade och sen tror du att du kan komma instrosandes i mitt liv och ta över igen? Jag hatar dig Andreas, jag hatar dig så mycket att det gör ont i mig, men vet du vad jag hatar mest? Vet du det? Att se hur svag du verkligen är, du ger upp så fort minsta lilla motgångn kommer, jag vet att du älskade mig, jag såg det i din blick, men ändå gav du upp, din jävla ynkrygg.
Varje ord ekade i rummet, som helvetes portar när de slår igen. När hon tystnat stod de och satt och bara stirrade på varandra. Hon flämtade högtljutt av anstängnigen att säga allting och han verkade helt lammslagen av orden. Så äntligen bröts tystnaden av Andreas. Hon gjorde något hon aldrig trodde hon skulle få se, han lutade huvudet i sina händer och grät. Hon visste inte vad hon skulle göra, herre gud hon hade fått honom att gråta, det ville hon verkligen inte.
Hon gick fram till honom och slog armarna om honom, lutade hans huvud mot hennes bröst, lät honom gråta, lät honom känna sorg. Efter hand avtog hans skälvningar, och hon kunde känna hur han drog sig bort ifrån henne, skämdes över det han gjort. Så mötte hans hennes blick, han blodsprängda, hennes nysminkade.
- Jag var aldrig värd dig viskade, han tyst reste sig upp och försvann.
Hon tittade förvånat efter honom, kunde inte fatta det sista han sagt. Vad menade han? Han hade ju lämnat henne, eller? Tyckte han verkligen så? Frågorna hoppade inom Johanna och hon satt och stirrade rakt in i vägen, när det plötsligt ringde på dörren och hon gick som i trans dit och öppnade. Så var det som om någon sparkade henne i huvudet när hon mötte Kirres bruna ögon och hennes första impuls var att smälla igen dörren i hans ansikte, men hont tvingade sig själv att spricka upp i ett leende. Varför hade hon varit så dum att hon bestämt att hon ville träffa honom? Hon älskade Andreas, och det skulle inte hjälpa att göra honom svartsjuk, hon skulle endast må dåligt av det.
- Hej sa hon och log, fastän hon ville på ett konstigt sätt spotta honom i ansiktet för att han inte var den han älskade.
- Hej, va vacker du är sa han och log.
- Tack sa Johanna.
- SKa vi gå? Frågade Erik och tog tag i hennes hand, för hårt och hon ville slita till sig armen.
- Okej sa hon bara, slet försiktigt till sig handen och drog på sig sin jacka.
Men så fort hon hade tagit på sig sin jacka, tog han tag i hennes hand igen och hon ville skrika åt honom men tvingade sig själv att gå med honom. Själva bion mindes hon knappt, fastän hon suttit och stirrat stint på den, för att slippa Eriks obehagliga närmanden hela tiden. Han försökte hela tiden, hålla henne i handen, dra henne tätt intill sig, kyssa henne, men hon stötte bort honom om och om igen. När filmen var slut, så hon att hon måste hem dirket, fastän han ville bjuda på en dricka och hon inte behövde vara hemma förrens om en timme, men hon orkade inte spela med. Vid ytterdörren grep han tag i henne och drog henne intill sig, för att kyssa henne det förstod hon och hon ålade sig med problem ut ur hans grepp.
- Sluta Kirre, jag vill inte sa hon när han försökte gripa tag i henne igen.
- Du var ju så jävla snabb på att hoppa i Anderas säng, va fan passar inte nu? frågade Kirre och med ens förändrades hans blick, de blev onda, skrämmande och hon backade skrämt undan.
- Jag vill inte ha dig bara fräste hon och vände sig om för att öppna dörren.
Men innan hon hann, slöts en hand och hennes och hon vändes bryskt emot Kirre som tryckte läpparna hårt emot hennes. Hon bankade honom desperat på bröstkorgen, man han släppte inte förrens hon ville skrika av smärtan av hans hårda tryck. Med en knuff, knuffade han henne ifrån sig och hon vände sig om med ögon brinnande av hat.
- Det var anjenämt min sköna, jag kan förstå varför Andreas njöt av dig sa Kirre och skrattade.
Johanna höjde handen och slog honom hårt över kinden och spottade vid hans fötter.
- Brinn i helvete sa hon med eftertryck, öppnade dörren, slank och låste den.
Där tog hon sig in i sitt rum och sjönk ihop på sängen av manmakt. Hennes läppar brände av den påtvingade kyssen och hennes hjärta dunkade av hat. Hon ville ha trygghet, ligga i en persons famn, den enda personen som gav henne den trygghet hon så mycket behövde. Hon reste sig upp på vingliga ben och smög ut, stängde tyst dörren efter sig och begav sig iväg. Benen styrde sig själva, som om de visste precis var de skulle. När hon såg Andreas hus närma sig, log hon ett omedvete leende. Hon kastade en sten som vanligt och strax uppenbarade han sig i fönstert. Hon såg förvåningen och undrade för att ögonblick att han inte skulle komma ner. Men så hörde hon bakdörren öppnas och där stod han, rufig håret, han hade sovit. Utan ett ord började hon gå och han földe efter.
Framme vid stenen, satte hon sig och han satte sig tyst bredvid. De betraktade fridfullt skogen runt omkring dem, men så öppnade Johanna munnen.
- Jag förstår att du inte fattar varför jag har hämtat dig, men jag måste berätta en sak sa Johanna.
- Vadå? Frågade Andreas, han röst lät som rensaste siden.
- Jag vill vara din vän Andreas, jag saknar dig, jag vet att det låter konstigt, men det funkade ju inte med vårat, Hmm.. förhållande, men jag behöver dig.
Hennes ord klingade genom skogen, fick dem att låta större, mäktigare än några andra ord hon sagt. Han sa inget och hon trodde att han inte ville det, utan vände bort huvudet. Så kände hon hans hand slutas över hennes och hon vände huvudet och mötte hans blick, hans underbara blick.
- Jag vill jätte gärna vara din vän Johanna sa han och log, men det fanns något i hans blick, något som sa henne att de aldrig skulle kunna vara vänner, det som fanns emellan dem var alldeles för starkt.
Men hon visste att det aldrig skulle kunna bli så, inte efter allt som hänt, men hon måste ha honom i sitt liv, annars skulle hon dö. Hon lutade huvudet emot hans bröst och drog en suck av lättnad.
- Det lät som en suck av lättnad sa Andreas och hon kunde känna att han log.
- Det var det också Andreas sa Johanna och borrade sig närmare honom, ville aldrig släppa honom.
Han la sig ned med hennes huvud på hans bröst och där låg de, lyssnade på varandras andetag, båda kämpades emot en passion som låg och slumrade, beredd på att blossa upp. Hon kunde känna hans hjärtas regelbundna bultande, känna hans doft i sin näsa, höra hans ojämna andetag och hon var förlorad i en värld, där endast känslor och impulser styrde. Hon lyfte huvudet och mötte hans ögon, som brann av en passion, han inte gjorde något för att dölja. Hon trodde hon skulle svimma av känslorstormen som drog igenom henne, men hon bara kysste helt lätt hans bröstkorg genom tröjan. Han suckade till, grep tag i hennes hår och drog helt lätt upp henne till sitt ansikte. Hans grepp var lätt och hon låg över honom och tittade honom djupt in i ögonen.
- Säg till mig att sluta Johanna viskade Andreas med beslöjad röst.
Hans kropp trycktes tätt emot hennes, deras andetag blandades och han trodde hon skulle kunna säga nej.
- Aldrig viskade hon och tryckte sina läppar emot hans i en kyss så passionerad att de båda brann, brann av en eld som både kunde förgöra dem och stärka dem.
Ingenting kunde hindra elden från att bryta ut, inget kunde hindra dem ifrån att få löpa sin passion fritt. Inget.

Johanna gick stumt emot rektorns kontor, med stela ben. Hon undrade vad det var rektorn ville, en lärare hade kommit springande på lektionen, med andan i halsen och bett henne gå till rektorn. Hon svalde hårt och tryckte lätt ned handtaget, ville inte, men måste. Minnet av Andreas blixtrade till framför hennes ögon, fastän hon försökte förneka vad som hänt. Hon kunde inte fattat att de älskat igen, trots att han hade flickvän och allt som hade hänt. Det var endast ett dygn sen, men ändå brann hennes kropp än, han hade gjort saker hon endast drömt om innan. Som tur var hade hon inte träffat honom idag, hon visste inte hur hon skulle reagera, eller han heller för den delen. De hade inte sagt något efter, bara gått hem hand i hand och skiljts åt vid hennes dörr, inga kyssar, inget som berättade vad som skulle hända efter detta.
- Kom in Johanna.
Rösten avbröt hennes tankar och hon öppnade nervöst dörren och slank in.
Bakom ett brunt skrivbord, satt en kvinna i fyrtioårsåldern, med sitt bruna hår i en strikt friyr oich hennes blåa ögon doldes av ett par gigantiskt runda glasögon, som alltid åkte ner för hennes uppåtnäsa.
- Ja? Frågade Johanna och satte sig stelt ned.
- Jag har tyvärr något sorgligt att berätta sa Rektorn lågt.
- Eran teaterlärare var med om en bilolycka igår kväll och därför måste föreställningen genomföras redan imorgon kväll, eftersom hon inte finns kvar för att cotcha er sa rektorn.
Tankarna snurrade igenom Johanna, var läraren allvarligt skadad?
- Kommer hon klara sig? Frågade Johanna med ett bankande hjärta.
- Ja det kommer hon, och jag frågar detta till dig och jag vill ha ett ärligt svar Johanna.
- Det är självklart.
- Är teatergruppen redo för att spela upp, eller måste vi lägga ned hela förställningen? Frågade rektorn.
- De är redo sa Johanna poch visste att det var sant, alla skulle kunna spela den med förbindna ögon.
- Vad bra, då ropar jag upp att alla teatermedlemmar måste samlas i aulan omedelbart sa Rektorn.
- Tack.

- Så jag frågar er alla, vill ni spela upp teatern imorgon?
Johanna såg ut över havet av teaterelever som jublade och ropade ja, lyckliga över att de skulle få spela upp den trots att teaterläraren var skadad.
Men ett ansikte saknades, huvudrollen, Romeo.
- Var är Romeo? Frågade Sanna oroligt,
- Jag vet inte SAnna, men jag letar upp honom sa Johanna, med ilskan bultande i huvudet, hur kunde han svika henne nu? Efter allt som hänt mellan dem.
- Vad händer om han inte kan? frågade Stina.
- Kan han inte, får någon annan ta hans plats sa Johanna bestämt, fastän hon visste att det inte fanns någon annan som var tillräckligt lämpad för det.
Hon dundrade ut ifrån aulan, letade upp ett schema, som visade Andreas lektioner, han hade visst gympa. Hon småjoggade till planen, där alla lektioner hölls och la märke till att elverna spelade brännboll. Hon spanade efter Andreas med blicken, men höll på att sätta andan i halsen när hon fick syn på honom. Han skulle precis skjuta iväg bollen, men det var inte det som drog till hennes uppmärksamhet, han hade ingen tröja. Fastän hon sett hans mage många gånger, hade hon aldrig betraktat den i klart dagsljus, brunbränd, spänsig och svettig. Hon glömde under några ögonblick bort andledningen till varföt hon kommit och beundrade honom när hans armar spändes, när han skjöt iväg bollen långt och med en lätthet som fick hennes mun att dregla, joggade runt banan, hela vägen runt, gjorde ett frivarv. Hans kompisar dunkade honom i ryggen och han gjorde en fjantig piruett, men hon kunde inte se det fjantiga, kunde endast se mannen hon älskade, se hans underbara kropp, hans undebara leende, hans underbara ögon. Så vände han på huvudet och fick syn på henne, där hon stod och betraktade honom och hon kunde se hur han stelnade till. Men istället för att gå fram till henne som hon trodde han skulle göra vände han på huvdet och knuffade till Kirre, som vände sig om och log när han såg henne. Kirre joggade fram till henne, där hon stod mer förbluffad än någonsin, vad ville Kirre henne? När Kirre kom fram grep han tag i hennes hand och drog henne in i sin famn. Hon kunde känna Andreas brännande blickar, blickar som skar i hennes hjärta och hon knuffade lätt undan Kirre.
- Vad håller du på med? fräste hon surt, när han grep tag i hennes hand igen.
- Men älskling så sur man är idag då sa Kirre och log ett leende som var meningen att det skulle charma henne, men hon mådde endast illa.
- Jag är inte din älskling fräste hon och ryckte hårt till sig handen och backade när han försökte gripa tag i henne.
- INte? Vad betydde kyssen igår då Johanna? Jag som har berättat för alla sa Kirre och hans ögon brann av nöjdhet.
Johanna rös till, vid minnet av den påtvingade kyssen och vände huvudet mot Andreas och såg hans anklagande blick. Gode gud, vem visste vad Kirre sagt till honom. Han måste trott hon var värsta horan som först hånglade med Kirre sen gick hem till honom och hade sex. Skam, vrede, fyllde hennes sinnen och hon ville slå Kirre, hårdare än hon någonsin slagit någon innan, men hindrade sig, han var inte värd det.
- Kyssen betydde inget Kirre, precis som du gör fräste hon och gick nonchalant förbi honom emot Andreas.
- Han vill inte ha dig längre Johanna, jag har berättat allt om dig viskade Kirre så hon kunde höra och hennes hjärta dunkade av panik, när hon gick emot honom.
Han gjorde ingen ansats för att möta henne, stod bara där, så snygg, så ouppnålig och väntade på henne. När hon kom fram, såg hon sorgen glänsa i hans blick och hon ville slita ut sitt hjärta, lägga det blodigt vid hans fötter och be honom att älska henne för evigt, men hon kunde inte.
- Vi har teaterträff sa hon bara stelt.
- Jaha... sa han bara.
- Läraren har varit med om en bilolycka, så vi måste spela upp teatern redan imorgon fortsatte Johanna, ville ha en reaktion, måste ha en reaktion av honom.
- Och? Sa Andreas totalt likgiltigt.
Han hade försvunnit in i sin mask igen av coolhet, en mask hon aldirg skulle kunna rubba. Och det värsta av allt var att denna gången hade han gjort det på grund av henne. På grund av att han ville skydda sig, ifårn att bli sårad.
- Du är ju huvudroll sa Johanna, stelt, fastän gråten var på väg.
- Du kanske missade det, men jag har lämnat en lapp i ditt skåp, som står att jag hoppar av sa Andreas och ryckte på axlarna, kliade sig lätt på en armen, så att musklerna spändes och hon kunde inte sluta stirra.
- Lägg av fräste han plötsligt och hennes blick höjdes och mötte hans.
- Ursäkta? Frågade hon förvånat.
- Du får det aldrig igen Johanna, du lurade mig en gång men aldrig mer fräste Andreas och ilskan fick hans annars så blå ögon att mörkna, som ett stormigt hav.
- Lurade jag dig? Vem lurade vem egentligen skrek Johanna.
- Det kanske var ett vad Johanna, men det var ett vad som jag gjorde innan jag insåg att jag älskade dig. Jag trodde du var en annan, men när jag insåg ...