Socialpsykologi - en liten studie av svenskt beteende i kollektivtrafiken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Alla är på väg hem från jobbet och det finns ingen sittplats över på bussen. En gammal man med käpp kliver på och söker med blicken efter en ledig plats. Ingen reser sig, och mannen vänder sig då till en pojke i nioårsåldern som sitter bredvid sin mamma och ber vänligt om att få pojkens plats. Pojken rör sig inte ur fläcken, och den gamle mannen vänder sig då till mamman. Men hon svarar i snäsig ton:
– Min pojke bestämmer själv, för han har fått fri uppfostran!
Alla i bussen har följt händelsen utan att röra en min, alla utom två tonårsflickor. De blir upprörda, reser sig och ger mannen plats. Efter några hållplatser ska flickorna stiga av. Den ena går då förbi mamman och spottar henne rakt i ansiktet med kommentaren:
– Det här är också fri uppfostran.”
R. Lindö, ”Snipp Snapp Snut”, Natur och Kultur, 1994

Vi lär oss normer, roller och värderingar som finns i samhället genom socialisation. Det syftar till den inlärningsprocess som överför samhällets beteendemönster, regler och sedvänjor till oss. Lite slarvligt används begreppet socialisation oftast i bemärkelser som handlar om barn eller unga människor, men termen gäller egentligen från spädbarnsålder och livet ut.

När man talar om normer brukar man säga att det inte finns så många gemensamma normer och värderingar i samhället, utan att det mest utmärkande är mångfalden. Det finns kanske inte så många kollektiva oskrivna regler och sedvänjor i Stockholm, men den grupp jag arbetade med inom området socialpsykologi valde ändå att undersöka en sådan. Tanken var att man skulle genomföra ett experiment och vårt experiment gick ut på att se hur människor reagerar när främmande personer försöker att kommunicera med dem på vardagligt vis. Vi genomförde detta praktiskt genom att sätta oss bredvid människor på tunnelbanan som vi inte kände.

Resultatet blev blandat; vår hypotes var att de flesta skulle bete sig mycket reserverat eller otrevligt, men faktum var att det till synes var ett överraskande antal som uppträdde vänligt och gav ett trevligt bemötande. Trots detta faktum var det en övergripande majoritet som visade tecken på arrogans och reservation, helt enkelt inget tecken på att vilja föra en dialog med oss.

Detta är någonting som jag personligen även har prövat många gånger förr. Oftast har jag blivit avspisad; de har verkat tro att jag har haft någon illasinnad intention eller att jag, i form av en okänd person, varit ointressant att lägga ner tid på. När jag berättade om dessa erfarenheter för gruppens italienske kontakt, Gabriele, trodde han knappt att det var sant. Han berättade om förhållandena i Milano, Italien. Gabriele berättade att han faktiskt samma dag som vi talades vid hade fört en livlig diskussion om fotboll tillsammans med några för honom vilt främmande personer. Detta var på tunnelbanan, på väg från hemmet till universitetet, det vill säga samma förhållanden som då vi genomfört vårt experiment här hemma i Stockholm.

Det jag undrar, och som har varit en stor fråga för mig under en mycket lång tid är, varför är skillnaden mellan Stockholm och andra europeiska städer så stor? Allt jag upplevt under mitt liv talar för en sådan skillnad. Händelser talar för ett mer reserverat och instängt Sverige, där vi knappt söker kontakt med vilt främmande så länge vi inte är tvingade till det. Om vi antar att detta påstående är sant eller i alla fall delvis, vad beror det i såna fall på? Vad får det för konsekvenser? Och slutligen, hur kan man göra för att minska reservationen och öppna upp vårt slutna Sverige?

För att svara på dessa frågor går jag till den källa som är lättast att finna, nämligen mig själv. Det är bevisat att man i Stockholm på pendeltåget gärna sätter sig själv på en soffa med tre platser och samtidigt även upptar den motstående soffan. Detta innebär att en person i praktiken sammanlagt upptar ett utrymme som i teorin är tillägnat sex personer. När sedan nästa person kliver ombord på pendeltåget sätter sig denne, vid utrymme, i en ledig soffgrupp om sex platser. Detta är någonting som jag själv gör och därför någonting jag själv borde kunna svara på. Varför gör jag detta? Svaret är enkelt, jag gör som jag lärt mig, och jag har lärt mig från vad andra gör. När jag först åkte pendeltåg förstod jag inte riktigt varför man satte sig så långt ifrån andra människor som möjligt. Jag gjorde vad andra gjorde, inte konstigare än att hålla gaffeln i vänster hand och kniven i höger.

Jag tror att denna vana har uppstått i Sverige för att vi under så lång tid har levt i byar och mindre samhällen där alla känt alla. Eftersom urbaniseringen i Sverige inte tog riktig fart förrän bara hundrafemtio år sedan ligger det i de flesta svenskars natur att inte vara beroende av främmande människor. Detta är för att vi under så pass lång tid levt i slutna kretsar, kanske endast med familj och släkt, då vi knappt mött personer som vi inte känt. När människor sedan började flytta in till städer ligger det fortfarande kvar som grund att vi inte söker kontakt med främmande.

En annan möjlig förklaring är den svenska Jantementalitet som fortfarande är vanlig bland svenskar. Den syftar till att ingen ska tro att den är något, alla ska vara lagom, inte störa andra och inte vara i vägen. Detta ger skäl till den märkbara reservation och återhållsamhet som man märker hos många svenskar i sociala sammanhang.

Vad får detta för konsekvenser? Jag vet inte. Men jag tror att det inte nödvändigtvis behöver påverka oss negativt i någon nämnvärd utsträckning. Vi söker ju som sagt kontakt med främmande när vi väl tycker att vi måste. Situationen kan handla om att hålla ett tal eller att gå på en arbetsintervju, och om vi anser att den är viktig, då tror jag inte att människor i Sverige skiljer sig speciellt mycket från människor i exempelvis Frankrike. Samtidigt kan en stark reservation bland människor göra det svårare för oss att söka kontakt med andra människor. På sitt sätt kan detta ses som negativt eftersom det då blir svårare i en svensk miljö att hitta människor man tycker om än i en amerikansk.

Vi blir inte socialt missanpassade för att vi inte pratar med folk vi inte känner på tunnelbanan. Samtidigt tycker jag att det på flera sätt vore positivt om vi gjorde det. Handlingar som tecken på vänlighet gör livet lite roligare. Om man har en öppnare attityd mot andra människor kan det ha positiva effekter på den kollektiva tryggheten, att man känner sig trygg även fast man vistas i en miljö med vilt främmande människor.

Jag vill gärna få bukt med denna norm och sedvana som jag tycker är obehövlig och bygger onödiga murar mellan människor. Lösningen ligger i att människor vill och försöker ändra på det som ligger i den svenska kulturens grund. Jag tror faktiskt att man kan börja förändra detta genom att människor gör det som vi gjorde i vårt experiment. Om ett antal människor varje dag försöker föra en vänligt riktad konversation med minst en okänd människa kan detta leda till att vi så småningom öppnar upp den utbredda reservationen som fin...