En krigets hjälte

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den bittra järnsmaken spred sig snabbt i munnen på honom. Kylans taggar stack honom så hårt att båda hans ben hade domnat bort, men ändå tvingade han sig att fortsätta. Han hade, som alla andra från hans kompani, fått leva på en tunn soppa och skorpor i flera veckor nu så deras krafter var för länge sedan slut. I ett krampaktigt grepp höll han sitt gevär. Han hade inte släppt det med båda händerna på säkert ett dygn och var inte helt säker på om hans hud hade frusit fast mot det kalla stålet. Han vågade heller inte släppa taget för att se efter, av rädslan för att då inte kunna använda ett vapen igen. Det var stilla nu. Bara några enstaka skott och explosioner då och då. Men det hade varit blodigt. Stundtals hade det sett illa ut för dem och tyskarna verkade fortfarande inte vilja ge upp sitt exemplariska läger. Simons, King, Smith och Cole var borta. Sorgen fanns inom honom någonstans, men han hade blivit kall. Han kände ingenting. Hur skulle det här sluta? Det kunde lika gärna vara han som legat där i det isande vita, med armar och ben avslitna som en docka två barn varit osams om. Varför var det han som levde och inte Smith eller Cole eller någon annan? Det han gjort var inte hjältemodigt. Även om det kanske räknades som det där hemma. Det rätta ordet för vad han gjort var "fegt"! Rädd och feg var vad han var. Ricky Jonson, 22, Kalifornien, USA. Snabbast på College. Nu gift och med en dotter, 1 år. Feg, ensam, mördare. Med sin familj flera hundra mil bort. Ett helt hav, en hel världsdel bort.

Nu var det bara nio kvar. Nio av tjugofem. All var bleka, som om deras själar lämnat deras kroppar. Och blodet från fränder och fiender hade fortfarande inte torkat. Ricky gick långsamt mellan de öde fabrikslokalerna. Bredvid honom gick "Black Jack". Han hade förändrats så mycket. Den muskulöse mörke mannen från Mississippi. Alltid glad och bra på poker. Nu var han uttryckslös och tystlåten. "Black Jack" stannade plötsligt och riktade sitt gevär mot ett av de glaslösa fönstren i den gamla fabriken. Ricky stannade också och tittade in. En ung man knappt mer än 17, i tysk uniform, duckade snabbt undan när han märkte att de fått syn på honom.
– Där är en till av de där svinen! Ricky vände sig om för att se vem som ropat. En man med ansiktet smutsigt av krut, jord, blod och svett och med hjälmen hårt fastspänd under hakan kom snabbt förbi skyndande, tillsammans med två andra lika smutsiga, in i betongbyggnaden med pistolerna laddade och klara. "Black Jack" och Ricky följde efter in. Inne i den stora kala lokalen hade männen redan fått fast den unge tysken och en av dem höll hans armar bakom ryggen. Mannen med hjälmen tryckte sin pistol mot fångens tinning. Ricky skyndade sig mot de fyra.
– Fan Mike! Se på honom. Han är säkert bara 16 år! Ricky skrek på mannen med hjälmen.
– Håll käften Ricky! Han är bara en djävla Nazist som alla andra!
– Han är ju nästan lika gammal som din bror.
– Men han är inte min jävla bror.
– Va inte löjlig, låt honom gå!
– Så att han kan skjuta mej i ryggen imorgon då? skrek Mike och höll Rickys blick med ett isgrepp. Ricky gick närmre. Mike tryckte pistolmynningen hårdare mot tinningen på pojken, som blundade hårt och väntade på skottet.
– Låt honom gå. Avväpna honom och låt han gå! En sekund såg det ut som om Mike skulle ändra sig och lägga ner vapnet. Men något fick honom på andra tankar och han lyfte vapnet igen. Ricky tog två snabba steg mot Mike och tryckte högerhanden med pistolen i uppåt, samtidigt som ett skott avfyrades. Men skottet kom inte från Mikes pistol utan bakom dem. Ricky vände sig snabb...