När staden somnar

2879 visningar
uppladdat: 2007-11-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Att ge upp sitt liv för något så litet var mitt största misstag någonsin…
Att se det jag så länge längtat efter tas ifrån mig var det som fick mig att
inse…
Att jag var för evigt dömd till ett liv i helvetet…


Jag vaknade upp. Det var en sådan där vanlig seg måndagsmorgon, långtråkig
och stillsam. Prydlig som jag var så hade jag ställt klockan på att väcka
mig en timma innan den nödvändiga tiden att vakna. Detta bara för att bli
klar med sysslorna som jag alltid ämnade mig åt på morgonen; duscha, koka
kaffe, städa läsa tidningen. Jag hade min vanliga vardagssyssla att ta mig
till. Mitt evigt plågande arbete.


Jag själv är en människa som bodde i en av förorterna till Stockholm. Jag
var en meter och åttiotre centimeter lång, hade mörkt grått hår i ett
skimmer av svart. Jag hade gjort vad jag kunde för att täcka den hemska
färgen med olika kemiska ämnen jag inte förstod mig på i affärerna. Jag
köpte dem bara allteftersom att människorna runtomkring mig hade sagt att
dessa medel fungerade. Ändå så förstörde dessa mitt hår och slet på min
hårbotten. Detta störde mig inte det minsta eftersom att mina vänner ändå
inte fanns. Dessa vänner var snarare folk, folk som vandrade omkring mig;
mina arbetskamrater, min släkt och de som fanns på platserna jag oftast var
med.


Jag steg upp ur min säng och fick ett starkt sken ifrån solen i mina ögon
”hade jag inte dragit för de där jävla gardinerna idag heller” var min
första tanke. Jag steg upp ur sängen och betraktade mitt vinröda täcke ett
tag. Det var skrynkligt och hade hamnat på halva sängen, detta var ett
simpelt tecken på att jag som vanligt hade sovit dåligt. Jag började halta
fram av trötthet mot köket med hungern i tanken. Jag hejdade mig strax innan
jag öppnade kylskåpet och gick och hämtade min post istället. ”Till: Marcus
Tillman. Från: Martina Österlund.”. Jag la brevet på köksbordet och
fortsatte att tänka på min frukost. Jag öppnade nu kylskåpet och fann ett
grönt mjölkpaket och en avhyvlad ost. Under tiden jag gjorde min frukost så
tänkte jag på vilka ”enorma” utmaningar jag skulle ställas för idag. Kanske
skulle jag få arbeta med design eller kanske med skrivande. Jag arbetade på
tidningen Aftonbladet. Jag hjälpte folk att förstå saker som hände i
nutiden. Jag la in bilder som passade för rubrikerna och ibland så skrev jag
meningsfulla artiklar om allt möjligt. Allt som sägs i Aftonbladet var
sanning, varför skulle man annars betala för att läsa den?


Jag suckade nu över att jag hade vaknat för tidigt och hade för mycket
fritid över innan jag skulle åka till jobbet. Varför plågade jag jämt mig
själv genom att tro att jag inte skulle hinna allt. Dante kom nu in i rummet
och började stryka sig emot mitt ben. Jag klappade honom lätt på magen och
tänkte hur lätt livet som katt var. Att bara stryka omkring om dagarna och
nästintill äga världen. Ingenting störde en katt, ingenting fick den att
känna ångest. Detta eftersom att ingen la någon större press på dem. Jag
själv skrev dag ut och dag in saker som folk skulle veta. Eller snarare det
som tidningen ville att folk skulle veta. En timme senare började jag dra
mig mot ytterdörren för att dra på mig min jacka. Jag sneglade på
termostaten som visade att det var 3 grader varmt ute. ”Jävla väder” suckade
jag.


Jag gick emot tunnelbanan och passerade baren Carie’s som jag brukade
tillbringa mina ensamma fredagskvällar på. Carie’s var en bar för folk över
30. De spelade bara musik från 80-talet och de visade viktiga mer
engagerande evenemang på teven, till exempel fotbollsmatcher. Fotboll var
något som alltid intresserade folk i stockholmsförorterna. Ibland gick jag
på matcher för att ha något att göra, ibland bara för att bråka. Jag
fortsatte att gå snabbare mot tunnelbanan och passera spärren. Jag väntade
sedan på perrongen och tittade på samma människa som alltid stod där, en
blek flicka som stod och pillade på sitt halsband. Jag tog tunnelbanan till
jobbet och väl där satte jag mig i min arbetarstol. Bengt kom förbi och
började som vanligt att prata med mig.


- Nämen Marcus, är du redan här, sa han med en uppiggad röst.
- Jag är alltid här vid den här tiden, jag börjar jobba såhär dags, sa jag
muttrande.
- Jaså du? Ser att du ska börja skriva. Vad har hänt den här gången?
fortsatte han.
- Någon som anmälts för våldtäkt igen, sa jag irriterat
- Haha! Varje vecka kommer det in en sån där och oftast så är de oskyldiga,
skrattade Bengt fram
- Jo jag vet, men vad ska man göra. Samhället skärmar ändå av personerna som
blir dömda efteråt. Kan inte vara kul att fortsätta leva då. Så fort man
blir dömd för ett brott är man körd. Oavsett om man är oskyldig eller
skyldig blir man svart och bortkastad, sa jag tyst.
- Herre gud Marcus, det är nästan så att man tror att du tar deras parti, sa
Bengt oroligt.
- Det är precis det jag gör Bengt, skulle du vilja bli bortkastad för något
du inte gjort? halvskrek jag tillbaka.
- Nej, kanske inte. Men alla brottslingar är inte oskyldiga Marcus, tänk på
det, tillade han och lämnade mitt kontor.


Jag började skriva ”15-årig flicka våldtagen av äldre man natten till
lördag”. Detta var inget som chockerade mig allteftersom det låg fem
likadana förslag att skickade till mig precis bredvid. Detta var det jag
handplockade ur alla de saker som hänt. Det jag inte väljer att skriva om
kanske folket inte får reda på. Det kommer ständigt att ligga i historien
utan att folk kan sörja det, bry sig om det eller bli manipulerade av det.
Det påverkar dock inte att saken har hänt. Jag tittade i anteckningarna som
jag fått på pappret ”flickan sa till gubben att sluta (lägg gärna till någon
om att hon skrek efter hjälp men att mannen inte lyssnade)”. Jag är nästan
glad över att folket inte får reda på sådant som jag inte skriver. Dessa
saker fick fortsätta att vara oskyldiga och opåverkade.


Det ringde i telefonen. Jag visste vad det var för samtal jag väntade så jag
undvek att svara. Fem minuter senare ringde det igen. Jag ignorerade än en
gång telefonen. Efter ett tags väntan startade jag upp min dator. När jag
väl kommit in på min profil poppade det vanliga meddelandet upp på skärmen
”hej Marcus, remember to be good! ;)”. Detta hade jag skrivit in första
dagen jag började jobba med datorn. Jag tyckte det lät charmigt helt enkelt.
Tänk att något så litet kan få en att minnas så mycket. Den dagen hade låtit
bli att äta, jag ville inte fläcka ner min kostym som jag hyrt för dagens
möjlighet. Jag hade inte haft någon vidare anställning innan dess, så detta
var helt enkelt tvunget att fungera. Jag vandrade upp för trappan för att nå
den dåvarande chefens kontor. När jag väl kommit fram hade jag fått vänta
utanför allteftersom det var enorm chaos på kontoret. Datumet var den 12
september 2001. Detta var dagen då pressarna gick i ett och skribenterna
skrev som aldrig förr. Jag steg in på chefens kontor och han bad mig att
sätta mig ner.


- Hej, tala ditt ärende så ska jag se vad jag kan göra, sade han och
sneglade på mig.
- Hej, det är jag som är Marcus Tillman, sade jag och sträckte fram min
hand.
- Hej Marcus, själv heter jag Birger Magnus. Vad kan jag stå till tjänst
med? frågade han och sneglade med en underlig blick på min hand.
- Ehr… harklade jag och drog hastigt undan handen.
- Jag är här för att det är min första dag på jobbet, ni anställde mig för
en månad sen, sade jag oroligt
- Jaså? Det säger du. Då ska vi se här, sa Birger och började titta igenom
en hög med papper.
- Magnus, nej… Magnus, nej… Magnus… Där har vi dig! hojtade han och log.
- Betyder det här att? hann jag säga innan han började prata i munnen på
mig.
- Du ska börja jobba idag klockan tio och klockan är bara åtta, har du haft
svårt att sova inatt eller? skrattade han fram retfullt.
- Heh.. Jag ställde fram alla klockor för att försäkra mig om att komma i
tid. Gammal rutin när det gäller jobb, ljög jag fram.
- Jaså det säger du. Men när jag kollar upp din fil här så står det inget om
tidigare jobb, sa han och sneglade på mig samtidigt som han höjde ena
ögonbrynet förvånat.


Detta fick mig att tänka, Tänka tillbaka på den tiden, Tiden då allt inte
var riktigt vad det borde varit.


Jag satt ihopkrupen precis under en ventilutgång. Jag väntade på att min
kompanjon skulle ge mig ordern. Jag kollade batteriet på min komradio för
att vara säker. Allt fungerade som det skulle göra. Efter fem minuter väntan
började det knastra i radion
- Grönvit drake till rosa elefant, över, hördes det ur radion.
- Donny ditt as vad har vi sagt om det där kodnamnet!? skrek jag i micken.
- Jaja för fan, håll käften ny Marcus. Det är meningen att vi ska vara
anonyma via radion så nu får du fan leva med att vara en jävligt gay
kreatur, över, sa Donny roat.
- Okej då, det är väl inte mycket jag kan göra åt saken antar jag. Hur som
helst! Är du inne? över.
- Jo, jag är inne, över, viskade Donny.
- Då kommer jag nu, klart slut, sade jag och började röra mig.
Jag tog fram en cigarett ur fickan och tände den. Det här hade jag gjort
flera gånger innan. Jag började föra cigaretten mot platsen där jag
misstänkte att lasrarna skulle finnas. Ett rött skimmer sken igenom röken
vilket fick mig att se exakt vart lasern var. Jag undvek alla strålar
samtidigt som jag sakta rörde mig mot elskåpet. Det här var den knepiga
delen i det hela. Jag blev mer och mer skrämd för varje sekund som gick. Jag
öppnade skåpet med försiktighet. Den här gången blev jag chockad över vad
det var som fanns i skåpet. Alla kablar var i samma färg! Jag greppade min
mick och började skrika.
- Grönvit drake kom!
- Vad fan är det nu då? Du borde vara klar vid det här laget! skrek Donny
tillbaka.
- Jamen för helvete! Alla kablar har ju samma jävla färg! I kopplingsschemat
så var de olikfärgade! skrek jag i panik.
- Jamen din jävla idiot! Du har sett för många jävla filmer! Det är inte den
fucking röda kabeln man ska knipsa av! Det är den tredje från vänster! Det
är inte någon jävla bomb vi pratar om! skrek Donny irriterad.
- Jamen för helvete det tänkte ju inte jag på. sa jag lugnt och knipsade av
den tredje kabeln från vänster.
Jag hörde ett klick som indikerade att elen hade slutat flöda genom
ledningarna. Jag kallade på Donny och fick honom att komma in till valvet.
Under tiden som Donny packade upp dynamiten så ställde jag mig på vakt
precis vid ingången, jag var tvungen att hålla utkik efter polisen. När jag
stått där i fem minuter hördes ett enormt dån. Detta var min signal för att
jag skulle rusa in i valvet och fylla ryggsäcken med pengar. Det här är
stunden man alltid känner den största paniken. Man tänker hela tiden ”ska
polisen komma? När kommer dem? Det här kommer inte att lyckas!”. Donny skrek
att hans ryggsäck var full nu och att jag skulle skynda mig. Jag drog igen
blixtlåset och vi var klara..


Chefen väckte mig ur mina tankar och sa.
- ursäkta Marcus, du har inte sagt något på fem minuter nu? vad var det du
ville?
- Oj! Ursäkta så mycket. Jag är som sagt nyanställd här och jag skulle
behöva lite direktiv, sa jag jäktat.
- Okej, jag förstår. Det står här att ni är en duktig skribent och designer.
Vilket betyder att du antagligen hamnar på någon redaktion där du får skriva
artiklar och möjligtvis notiser. Du kommer att få in cirka tre till sex
anteckningar om dagen med saker som du kan skriva om. Det är upp till dig
själv att söka reda på fakta som du kanske tycker är intressant för läsarna
att skriva. Du får givetvis lägga till saker som du tror läsarna finner
intressant. Oavsett om det är sant eller inte det du skriver så ska läsarna
tro oss. Jag litar på dig Marcus, sade chefen på rak arm.
- Jag ska göra så gott jag kan, Chefen, sa jag oroligt.
- Kalla mig inte chefen. Kalla mig Magnus, sa Birger.
- Men. Du heter ju Birger? sa jag frågande.
- Jo, men det låter så stelt. Du gör som du vill. Ha en bra arbetsdag
Marcus, sade han avslutande.
- Hej då Magnus, vi ses, sa jag och vinkade farväl.

När jag kommit ut ur kontoret slog det mig att han inte sagt någonting om
vart mitt kontor låg. Jag ville inte gå in igen för att ställa en så onödig
fråga. Jag räddades av att jag såg ett plakat på en anslagstavla med ett
schema över vart folks olika kontor låg. Det tog ett tag innan jag hittade
”Marcus Tillman (skribent och designer). Våning 3, lokal 42. Jag började gå
mot mitt kontor i fast men osäker takt. Dagen fortskred inte på något
speciellt sätt. Jag fick ett och annat välkomnande från folk, bland annat
från Bengt som visade sig bli den personen som stod mig närmast även fast vi
argumenterade på olika sidor nästan hela tiden. Och nu satt han här, fem år
senare. Med samma meddelande blinkandes på skärmen. Det var nästan lite
sorgligt.


Efter att jag skrivit en del på artikeln om våldtäkten så fick jag ett fax
från min chef. ”Kom upp till mitt kontor, nu!” Det var chefens vanliga lata
sätt att få mig till hans kontor för att säga något. Jag funderade på vad
han kunde ha att säga. Vad jag mindes så hade jag inte gjort något fel eller
något utomstående bra på sista tiden, så jag förstod inte riktigt vad han
kunde vilja. Hur som helst så reste jag mig ur min stol och började ta mig
mot hans kontor. Jag sneglade på ett plakat som var uppsatt på väggen under
tiden som jag gick igenom en av korridorerna ”alla anställda skall om 31
dagar infinna sig i stora salen för en mätning av läsare”. Jag fick nu en
uppfattning om vad chefen kunde vilja. Det var den vanliga chocken han får
strax innan en mätning. Han tar in alla i personalen en efter en för att
säga åt dem att de gör ett bra jobb och lockar dem med ett litet lönepådrag
just den månaden för att jobba hårdare och för att få fler läsare
intresserade. Jag ska vara glad för att jag bara skriver artiklar och inte
är kolumnist eller något liknande. De jävlarna är det allt bra synd om. Som
måste få folket att förstå ens egna åsikter och tankar under tiden som jag
bara behöver skriva om saker som verkligen har hänt eller ska hända. Jag
öppnade dörren till chefens kontor och steg in.
- Ja Marcus, hej, sa han uppmuntrande.
- Hej Magnus, svarade jag tillbaka
- Du vet att jag tycker att du är en väldigt flitig och duktig man när det
kommer till ditt arbete, sa han som att jag skulle ta det som någon typ av
beröm.
- Om inte annat så vet jag det nu, sa jag iskallt tillbaka.
- Var inte blyg nu Marcus. Ditt arbete tillför en hel del till den här
tidningen. Utan dig skulle vi inte vara mycket, var allt han hann säga innan
jag ryckte in.
- Det är lugnt chefen, jag gör mitt bästa. Jag har förstått att det är något
du vill säga till mig? harklade jag ur mig frågande.
- Jo. Det är så att om exakt trettioen dagar så är det en mätning av antalet
läsare alla tidningar har lyckats få i snitt varje dag och det här året vill
jag att vi ska slå rekord i antalet läsare, sa chefen med instabil röst.
- Jag vet vad du tänker säga chefen det är ingen idé att du fortsätter. Det
jag intresserar mig av är vad du har att erbjuda, sa jag irriterat och
snabbt.
- Jag kan erbjuda dig en tjugoprocentig löneförhöjning den här månaden och
nästa om du jobbar över två timmar varje dag under den här månaden, sa han
under tiden som han sneglade på ett papper med alla anställdas namn och
anteckningar på.
- Jag godtar det. Har du något mer att säga? frågade jag och vände ryggen
till.
- Försök att hitta något banbrytande Marcus. Jag litar på dig, sade han och
vände på stolen.


Jag kom tillbaka till mitt kontor cirka tio minuter före min ordinarie tid
att sluta. Det satt en lapp på telefonen som löd ”samtal från skyddat
nummer”. Jag visste än en gång vem det var som ringde på telefonen. Det var
ingen idé att ringa tillbaka. Jag skulle få tala med honom i sin om tid i
alla fall. Jag satte mig ner och suckade ”Jahapp, då var det två timmar kvar
på arbetsdagen då da”. Bengt verkade höra vad jag sa och skrek över väggen
”Jaså? Så han gav dig femton procent för två timmars arbete varje dag
också?”. Jag skrattade i mina tankar och sa ”självklart. Det är som
vanligt!”. Jag hörde att Bengt muttrade något om snålhet på andra sidan
väggen. Till slut fortsatte jag att skriva om våldtäkten. Den skulle ju
trots allt vara klar innan dagen var slut.


När jag väl var klar med artikeln packade jag ihop mina saker och tog mig
hemåt. Jag la märke till att Stockholm city och Metro hade börjat reklamera
i tunnelbanorna, det var väl inte så konstigt med tanke på omständigheterna.
Väl hemma hällde jag upp en skål mat åt Dante och satte mig vid köksbordet.
Min trånga lägenhet rymde inte mycket mer än mig och min katt. Den bestod
endast av ett kök, två sovrum utifall att jag skulle få gäster, en hall, ett
vardagsrum och en väldigt liten toalett med inbyggt duschrum. Jag sneglade
på brevet som jag lagt på bordet under morgonen. Jag visste inte riktigt om
jag ville öppna det. En rysning gick genom min kropp under tiden som jag
sträckte min arm emot brevet. ”Vad är det Marcus? Vågar du inte läsa mina
brev längre?” Sa en röst bakom mig i hallen.
- Jag visste väl att det var du som skrev breven. Ingen vettig kvinna i
världen skulle skicka ett brev till mig, sa jag stelt.
- Jo jag vet Marcus, du är inte någon vidare charmör, sade rösten kallt.
- Kanske inte det. Men du har inte mycket att komma med du heller ska du
veta, svarade jag tillbaka lugnt.
- Haha! Det är det jag gillar med dig Marcus, du svarar alltid tillbaka
oavsett vad man säger till dig. Hur som helst. Du har inte svarat på mina
samtal? sa mannen plötsligt.
- Du ringde på skyddat nummer. Vad fan ska jag tro? Jag kunde ju inte veta
att det var du. Jag har haft en rätt kass dag också. Pallade inte att svara
på löjliga tanter som ringer in samtal om att de misstänker deras granne för
stöld på deras Hundmat, skrattade jag fram.
- Jag förstår dig där. Men hur som helst så var det länge sen sist. Eller
hur Marcus? viskade han fram.
- Jo. Det är det minsta man kan säga. Välkommen till min simpla lägenhet, sa
jag sarkastiskt.
- Tack gamle polare. Fan Marcus jag har ju till och med saknat dig! skrek
han roat.
Han blottade sig nu ur hallmörkret. Jag hade hela tiden vetat vem det var.
Donny var tillbaka. Han hade kommit för att be mig om något som vanligt. Det
var dags att leva det gamla vanliga livet. Brott såväl stora som små. Det
var en gång min vardag och jag trivdes med det. Ingenting kunde ge mig mer
spänning än att göra något olagligt. Inte var det dåligt betalt heller. Jag
och Donny var ledande i branschen, vi kunde i princip stjäla allt. Men efter
den senaste stöten så försvann Donny. Han skötte inbetalningen på mitt konto
en gång i månaden för att det inte skulle verka misstänksamt. Nu när han
stod där antog jag att det var dags att göra något nytt, något relativt
stort. Om det inte varit stort hade han inte behövt söka upp mig. Jag
betraktade Donnys numera lite mer kraftiga ansikte och hans extremt
muskulösa överarmar. Han hade färgat håret vitt och hade en svart mössa på
sig. Han var någon centimeter kortare än mig men något bredare. Han hade en
väldigt tom blick och en relativt liten näsa. Jag stirrade honom rätt i
ögonen och hans eldande blick fick mig att förstå att jag skulle öppna
brevet. Jag tog en kniv från kökslådan och sprättade upp kuvertet.


”Tja Mackan!
Det var ett tag sen sist. Närmare bestämt fem år vad jag tro, vem vet jag
kanske har gått och blivit senil. Hur som helst. Pengarna som vi kom över
räcker inte längre till dina tiotusen i månaden. Detta innebär förståss att
vi måste ut och skaffa nya pengar och jag antar att du vet hur det ska gå
till. Om cirka en månad så kommer folk att börja köpa julklappar som
galningar och då kan vi inte göra något för pengar. Bankerna kommer att vara
helt besatta av transaktioner till höger och vänster. Dessutom så gillar jag
inte tanken på att förstöra för barn bara för att vi ska få det bättre. Hur
som helst. Jag har tänkt att vi kan utföra stöten om cirka två veckor.
Särskilt mycket planering lär inte behövas allteftersom vi har gjort det här
flera gånger och att larmtekniken inte ser så annorlunda ut. Jag kommer att
söka upp dig inom den närmaste veckan, vi pratar med då.


Ha det bra.
Donny.”


- Nå Marcus.. Vad säger du? frågade han efter att jag läst klart och lagt
undan brevet.
- Självklart.. svarade jag.
- Då har jag inte mycket mer att göra här för tillfället. Vi planerar det
hela i morgon. Går det bra direkt efter jobbet? sa han ivrigt.
- Chefen har erbjudit mig högre lön för två timmars mer jobb. Du får tänka
på att jag blir senare hem då, sa jag tröttsamt.
- Okej. Det fungerar bra för mig. Då kommer jag hit två timmar senare än
tänkt. Vi ses då, sa Donny och lämnade lägenheten.


Jag hade misstänkt att den här dagen skulle komma ända sedan han lämnade
Donny senast. De hade skickat pengarna till ett utländskt konto som en gång
i månaden förde över tiotusen kronor en gång i månaden till Deras konton.
Detta fick det att se ut som en löneinsättning. Men nu hade pengarna tagit
slut. Det här skulle hända förr eller senare men jag hade inte förberett sig
ordentligt. Jag började sakta gå mot sitt sovrum. På vägen dit plockade jag
upp Dante i sin famn och klappade honom ”vi visste om att det här skulle
komma för eller senare, eller hur Dante?” sade jag till katten. Dante kunde
inte göra mycket mer än att ge ifrån sig ett jamande. Jag tog mig till min
byrå och plockade fram ett kuvert ur en låda som inte syntes när man endast
tittade på byrån. Ur kuvertet plockade jag fram en lapp som såg ut som en
räkning. På den stod det ”10 000 kr, Tiotusen kronor. Marcus Tillman”. I
kuvertet fanns det ett antal likadana lappar. Jag drog en lång suck och la
tillbaka kuvertet. Det var inte mycket jag kunde göra åt, det var dags. Dags
att göra det än en gång.


Dagen därpå vaknade jag upp trött som vanligt. Än en gång det vanliga som
skulle skötas. Vakna tidigt, göra frukost, duscha och att ge katten mat. Jag
vandrade ut ur min lägenhet med en trött min i ansiktet. Jag sneglade lite
smått på Carie’s och la märke till en lapp som satt på fönstret ”stängt för
ombyggnad”. Detta spelade inte någon vidare roll för mig allteftersom att
jag skulle spendera hela fredagen med Donny. Jag passerade spärrarna och
gick ner på perrongen. Där stod hon, flickan som jag alltid hade lagt märke
till sen första dagen jag åkt tunnelbana den här tiden. Hon hade på sig en
röd kappa och sitt vanliga halsband. Ett sådant där som man kunde stoppa ett
foto i. Jag betraktade henne ett tag och insåg hur ensam jag var. Tåget kom
och hon gick ombord. Jag undrade vart hon skulle om dagarna egentligen. Mitt
tåg kom in och jag steg på. När jag kommit fram till jobbet och gick in på
redaktionen blev jag chockad av den enorma tystnad som rådda på platsen. Jag
funderade på varför det var så tyst och sneglade sedan på en lapp som var
uppsatt på en glasdörr ”30 dagar kvar till mätningarna! Jobba hårt och stör
inte varandra! Detta är villkoren för era tillfälliga löneförhöjningar!”.
Jag skrattade och fortsatte att gå mot mitt kontor. Det enda jag kunde tänka
på under hela dagen var vad som skulle hända efter arbetet, planeringen av
stöten. Jag funderade på vad Donny kunde ha planerat den här gången. Om jag
känner honom rätt så vill han göra en stor comeback, ta omgivningen med
storm. Detta skulle vara sista gången som vi någonsin gjorde det här. I
dagens nyhetshög fanns inget spännande. En misshandel i skolan, ett rån av
en gammal dam, barn som mer och mer hamnar i nikotinfällor. Jag valde att
skriva om nikotinmissbruket eftersom att detta är något som engagerar både
vuxna och barn.


Ett antal arbetstimmar senare var det inte mycket tid kvar av dagen. Jag
sneglade på klockan och noterade att det bara var tio minuter kvar av
arbetsdagen. Det här var just typiskt den tiden när det bara är en kort tid
kvar på arbetet. Man blir rastlös och irriterad. Allt arbete är redan klart
och man vet inte vad man ska göra. Jag öppnade upp filen med dagens arbete
och läste igenom det en sista gång. ”Allt fler unga blir beroende av giftet
nikotin” löd notisen. Jag läste igenom min artikel och konstaterade att den
skulle fungera bra. Klockan hade nu slagit fem och det var dags att röra sig
hemåt. Även fast jag hade dolt det för mig själv så hade jag längtat efter
den här stunden. Kicken man får av att göra något förbjudet, något extremt,
något olagligt…
Jag började röra mig hemåt och märkte att jag gick snabbare och snabbare för
varje gata jag passerade. På tunnelbanan kunde jag inte sitta ner i väntan
på vad som skulle komma ske. Jag var mer upphetsad än aldrig förr. Äntligen
skulle det hända, äntligen skulle jag få känna spänning igen. Jag klev av på
tunnelbanan och nästan sprang hem. Väl hemma öppnade jag dörren utan att
använda nyckeln, jag visste ju att Donny skulle vara där. Jag såg Donny
sittandes i mitt vardagsrum samtidigt som han tittade på en barnkanal. Jag
försökte föra en konversation med honom.
- Öh Donny! Jag e här nu, skrek jag högt.
- Jo jag märker det. Jag har suttit och glott på den här skiten i timmar nu,
sa Donny tyst.
- Jag sa ju åt dig att jag slutade se… fick jag ur mig innan han avbröt.
- Den här serien verkar handla om ett fucking får som ska lära folk att
diska. Kan du se logiken i att ett jävla FÅR ska lära folk att diska saker!?
Va!? Ser du vilken jävla ologik de lär ut till barnen nu för tiden, det är
ju nästan så att man blir ledsens, sa Donny med larvig röst.
- Jaså du, suckade jag.
- Hur som helst Mackan, låt oss komma till det jag är här för, började Donny
och tog en paus.
- Stöten kommer att ske om en vecka, började Donny.
- Men! fick jag ur mig.
- Håll käften jag vet att jag sa att det skulle vara om två men nu är det så
att jag inte pallar att vänta i två jävla veckor för att göra ett simpelt
rån. Är det okej för dig eller lille Marcus? sa han självsäkert.
- Okej, inte mig emot, svarade jag.
- Bra. Om en vecka som sagt, så ska vi utföra en stöt mot banken i centrala
söderstockholm. Den kommer att ske exakt som vanligt. Du tar dig in i förväg
och ser till att ingenting händer där inne, neutraliserar alla alarm och
kallar på mig om sprängmedel behövs. Jag kommer att vänta på dig utanför med
sprängmedel och rusa in så fort jag får klartecken. Du vet att jag inte vill
se några jävla polisdrägg när jag väl är inne. Men på den punkten litar jag
på dig, du har ju lyckats ”ta hand om” poliser förut och inte har det skadat
ditt sinne för det.
Första gången jag varit tvungen att mörda en polis var under vår tredje
stöt. Banken hade satt ut säkerhetsvakter under natten vilket vi inte hade
räknat med. Han drog fram en pistol ur höger ficka och jag drog snabbt fram
min egen. Det var lugnt under tiden som vi utförde rånet men efteråt fick
jag en chock över vad jag just hade gjort.
- Nej självklart inte, snutar jag har man ju annihilerat förut, sa jag lugnt
tillbaka.
- Tänkte väl det, duktig pojke, sa Donny och log.
- Jag förväntar mig att du ska ligga låg och inte förvara några vapen eller
verktyg i din lägenhet tills stöten har ägt rum. Den här gången är det inte
meningen att vi ska sno lite pengar för att sedan kunna täcka upp våra
löner. Nej inte det, den här gången är det stort Mackan. Den här gången ska
vi kunna leva på pengarna i hela våra liv. Vi pratar inte om att stjäla en
miljon här. Det vi är ute efter är att kunna kamma hem minst hundra miljoner
riksdaler, han gjorde ett uppehåll när han pratade och tog sig på hakan.
- Var… sa han och log för sig självt.
- Ska vi stjäla hundra miljoner var!? Är du helt tokig! Står du här och
säger att du kommer att behöva 2 miljoner för att överleva varje år!? skrek
jag chockat.
- Käften nu Mackan. Det är ingen större skillnad på det här och det vi gjort
förut. Det är bara mer pengar. Du har väl ändå ingenting som är kärt för dig
här Marcus? Vi flyttar. Vi flyttar ner till Göteborg och startar nya liv.
Visserligen är vi ganska gamla. Men tillräckligt unga för att kunna börja om
på nytt, sa Donny övertygat.
- Jo jag förstår dig. Jag gillar din idé.. Men jag kan inte börja flytta
förrän efter mätningen av tidningsläsarna, sa jag oroligt.
- Haha! Det är något jag gillar med dig Mackan! Alltid så framfusig! Jag
hade tänkt flytta om kanske ett år eller två men visst fan kan vi flytta med
en gång! hojtade han och log ett stort leende.
Jag gick nu mot fönstret och tittade ut. Jag tittade på eken som stod precis
utanför. Stor och ståtlig. Jag gillade att stå och stirra på den när jag
drack te eller kaffe. Det funderade lite och kom på att det inte var mycket
jag skulle sakna häromkring. Jag älskade idén att starta om på nytt. Jag
vände mig om mot Donny och sa
- vi gör det redan inatt. Vi har tid att planera Donny, du vet att vi klarar
det, sade jag hastigt och säkert.
- Bra Mackan. Du är skön du. Det blir ikväll, avslutade Donny.


Donny slet snabbt fram ett A5-ark ur sin väska. Det var ett blått papper som
var indelat i olika delar med hjälp av rutor. Så här såg en klassisk
översiktskarta ut. Alltid hade det funnits ett blått papper i våra planer,
alltid hade vi kunnat se hur allting såg ut ovanifrån innan allting skulle
ske. Det var ett nästan orättvist övertag. Hur skulle människorna som vi gav
oss på veta om att vi ens skulle komma. Detta spelade förståss ingen roll
för oss utan gav oss bara ännu bättre självförtroende. Att planera våra
uppdrag är inte likt det som man ser på film eller på teve. Det här var
väldigt enkelt. ”In, ut, slut” var det ordspråk som Donny alltid brukade
använda sig av. Det är allt man behöver ha i tanken. När man väl hämtat det
man ska ha så ska man ut fort som fan. Donny pekade på kartan och visade
vart vi skulle ta oss in. Som vanligt så skulle utgångspunkten vara från
taket. Just den här banken hade varit klantig nog att ha en stor glaskupol
just där. Detta gjorde det enkelt för oss att bara skära ett hål i kupolen
med en vass och tunn kniv. Han visade sedan med fingret vilken väg vi skulle
röra oss för att ta oss till själva datacentralen. Det handlar inte om att
fylla en säck med pengar nu för tiden. Idag skulle man flytta över pengar
digitalt. Det här införde en större risk när det gällde att få tag på
pengarna själv. Om man förde över pengarna till sitt egna privata konto så
kunde folk se att man gjort detta. Den digitala informationen sparas på
bankens dator och skickar inom en timme ut informationen till datorer över
hela landet. Jag förstod inte hur vi skulle lyckas föra över pengarna utan
att det här skulle gå åt helvete och synas från alla världens datorer. Donny
plockade nu fram en liten sak ur sin ficka och la den på bordet. Jag rynkade
på ögonbrynet av förvåning.
- Vad är det där? frågade jag.
- En EMP min käre vän, svarade Donny tillbaka.
- EM-P..? sade jag långsamt och frågvist.
- Ja, EMP, elektromagnetisk puls. Den här lilla saken kan stänga av och
smälta maskiner som drivs av elektricitet på hundra meters avstånd. Den
skickar ut en puls av överdriven genererad magnetisk strålning som får alla
maskiner inom räckvidd att överbelastas och därav förstöras. Efter att vi
fört över pengarna så kommer den här apparaten att smälta alla hårddiskar på
banken och därav kan inga transaktioner visas, förklarade Donny enkelt.
- Jamen om maskinerna smälter så kommer det ju märkas att vi har varit där,
sa jag oroligt.
- Oj förlåt mig. Jag menade inte smälta. När jag säger smälta så menar jag
strypa maskinerna under en viss tid. Dem går igång igen efter en viss tid,
men informationen som inte är sparad kommer att gå förlorad, sa han
ursäktande.
- Jaha, okej då förstår jag, sa jag och kliade mig bakom örat.
- Det här kommer inte att ta mer än en kvart Marcus. Det kommer att gå
jävligt smidigt det här. Som jag brukar säga. In, ut, slut, skrattade Donny
fram.
- Jävla tur för mig att du redan har fixat det mesta utav planeringen, sa
jag.
- Självklart. Jag har all utrustning som kommer att behövas och du har
hjärnan och smidigheten för den största delen av det hela. Allt vi behöver
är en fönsterbeskärare, ett tunt rep fastsatt i en automatisk inrullare,
diskreta kläder, pistoler som kan avfyra magnetiska störare och
Mörkerglasögon, sa han samtidigt som han la fram sakerna en efter en på
bordet.
- Herregud Donny. Det här blir nog enklare än någonsin, sa jag lugnt.
- Men Marcus lille, det har alltid varit enkelt. Vi måste ner till affären
för att få tag i lugnande medel. Jag antar att du känner till det här
området mer än jag. Lead the way my friend, sa Donny med ett hånflin på
läpparna.
- Herregud Donny, tror du inte att jag har sånt hemma eller? Jag är ju inte
dum i huvudet precis, sa jag hånande.
- Perfekt Marcus. Då är vi i princip klara för att börja. Vi börjar röra på
oss om två timmar, sa Donny och rörde sig mot vardagsrummet.


Det var nu knappa två timmar kvar tills det var dags. Dags att göra det en
gång till. Dags att än en gång bryta regler för att göra det bättre för en
själv. Dags att förstöra andras liv för sin egen vinning. Vi började röra
oss ut och gick mot innerstan
- Det är lugnt med dig va? Frågade Donny.
- Klart det är, jag är fokuserad bara, svarade jag.
Vi gick mot stan i mer än en halvtimma. Vi gick alltid till våra mål
istället för att åka tåg, det var lite granna som en uppvärmning.
- Du förstår att det här kommer att förändra våra liv va? sa Donny frågvist.
- Självklart Donny. Men de kommer att påverkas positivt.
- Jo det har du rätt i, det är ju alltid bra att ha i tanken.
Det var tyst nästan hela vägen in till stan. Man var tvungen att förbereda
sig mentalt för att kunna utföra något av den här skalan. Det var ju
självklart ingen större prestation för oss egentligen, vi var ju vana, men
det hindrade en inte från att bli jävligt skakig. Rädsla kommer alltid att
förbli en mäktig fiende för alla människor här i världen.


Vi var nu framme vid målet med en halvtimma kvar till förfogande. Det var nu
dags att prata igenom de simpla sakerna som skulle utföras under stöten.
Sådant som var självklart men ändå inte. Över bankens skylt satt en
banderoll ”Banken firar ett år och det firar vi med att öka årsräntan till
7.5%”. Just nu fanns det inget jag kunde göra, det var helt enkelt snart
dags. Vi var klara att börja.
- Okej Mackan, du kan rutinen. Dags att sätta igång det här helvetet. Om en
kvart så kommer det här att vara färdigt, om du inte har kallat på mig inom
fem minuter så kommer jag att kalla på dig. Se till att hålla dig bortom
hör-avstånd då, Kommenderade Donny.
- Självklart klarar jag av det. Jag börjar röra mig mot taket då, sa jag
helt utan påverkan av mina nerver.
- Bra… Då hörs vi snart.
Jag startade min komradio och började röra mig mot byggnaden. Jag tog fram
en änterhake ur min väska och kastade upp den mot en upphöjning vid taket.
Den fastnade perfekt och jag drog åt linan. Under tiden som jag klättrade
upp för linan kände jag att pressen i kroppen blev ännu tyngre. Jag hade
kanske inte förberett mig tillräckligt ändå, det var ett tag sen som jag
utförde något liknande och jag hade åldrats på kuppen. Jag var uppe på taket
och plockade fram min kniv. Jag noterade att någon hade klottrat Andreas
hjärta Maria på en kupol på taket.
- Herregud, ungdomar, yttrade jag mig och fortsatte.
Jag skar ut en cirkel i glaset och tog sedan fram en sak som liknade en
sugkopp med en knapp på. Jag tryckte till på knappen och glascirkeln
fastnade i sugkoppen. Jag tog nu upp den och la den försiktigt bredvid mig.
Den enkla fasen var nu över, att ta sig in i byggnaden. Jag tog tag i min
lina och började sakta hala mig ned för den.
- Grönvit drake kom, pratade jag in i micken.
- Jamen hej rosa elefant, vad kan du vilja nu då? svarade Donny tillbaka.
- Donny ditt as… Jag är inne i byggnaden, är det något jag borde tänka på?
- Nej inte mycket. Det enda du behöver göra är att stänga av alarmet.
- Vilket ligger exakt?
- Två rum åt vänster, ett simpelt lås som fungerar via kod. Jag la ner en
maskin som knäcker koder och slår in dem i din väska.
- Nämen oj tekniken går framåt, klart slut, avslutade jag.
- Klart slut, svarade Donny tillbaka.
Jag rörde mig mot rummet med larmet snabbt och drog samtidigt upp maskinen
Donny pratade om ur väskan. Jag satte fast maskinen på siffrorna och slog på
den. Den gav ifrån sig en massa pipanden och jag antog att det innebar att
den höll på att bräcka koden. Efter ett tag så gav den ifrån sig ett mycket
högre och längre pip. Jag antog att detta betydde att den var klar, larmet
var neutraliserat.
- Ro… började jag säga men hejdade mig. – Rosa elefant till grönvit drake.
- Grönvit drake här, är du klar med larmet? svarade Donny i andra änden.
- Ja då. Det är klart.
- Fint, då kommer jag in, avslutade Donny.
Man hörde en smäll i entrén, detta innebar att Donny hade krossat fönstret
vid ingången och var på väg mot mig. Jag började springa mot databasen. Jag
hörde Donnys fotsteg bakom mig. Vi kom fram och öppnade upp datorn.
- Ja du Marcus, då står vi här, sa Donny lugnt.
- Japp… Jag antar att du har koderna till systemet? Frågade jag.
- Klart att jag har det, vad tar du mig för?
- Självklart litade jag på att du hade dem, sätt igång med att knäcka det
hela nu, sa jag hetsat.
Donny satte in en diskett i datorn och började att trycka på tangenterna,
det var inte lång tid kvar nu. Strax skulle vi vara miljonärer. På
datorskärmen poppade det fram en dödskalle och texten ”överför cashen
bejbä”. Typiskt Donny att använda sig av onödigt korkade ord. Jag kände
svetten i nacken och pressen i bröstet. Det var snart slut, det var snart
slut, tänkte jag. Jag hörde en smäll från rummet bredvid och konstaterade
att det kom ifrån en låda som hade gått i golvet. Vem kunde det vara? Hade
någon upptäckt oss? Jag gick in i det andra rummet och hittade en kvinna
ihopkrupen på golvet. Hon bar en röd kappa och höll ett halsband i handen.
Hon kramade om det som om det vore henne...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: När staden somnar

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-11-12]   När staden somnar
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8778 [2022-11-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×