Krystad nationalism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Många har nog stött på fenomenet: folk som springer runt och viftar med svenska flaggan i tid och otid, går omkring i tröjor med hornförsedda vikingar, bär torshammare runt halsen och lyssnar på rockmusik med hockeykörer som vrålar fosterländska klichéer. Det är ofta så här bottenskrapet i de nationalistiska leden ser ut. På ett högre plan inom nationalismen ser vi ändå en liknande tendens: människor som hellre ger sig i kast med att upptäcka Hedningarna och Hugo Alfvén än att slentrianlyssna på internationellt erkända klassiker såsom Beethoven och Morbid Angel, som hellre undersöker Carl Larssons målningar än dreglar över Rembrandts verk, och som envisas med att läsa mer Strindberg än Shakespeare.

Det är inte särskilt märkligt om man tycker att det verkar krystat. För det är krystat. Det tycks helt enkelt inte naturligt att klämma fram fosterlandskänslor som på beställning, att i varje situation fråga sig hur det ena eller andra förhåller sig till "det sant svenska", att vid varje socialt tillfälle passa på att propagera för nationella ideal o.s.v. Så beter sig helt enkelt inte en normal människa.

Men vi får ha en viktig sak i åtanke: vi befinner oss heller inte i vad jag skulle kalla en normal situation. Trenden de senaste århundradena har pekat mot paradoxen mellan kollektiv och individ, som i slutändan betytt att man fullständigt ryckts med rötterna från sin härkomst och omplanterats i något slags surrogatfamilj, "sponsrad" av de företag som tjänar på hela fenomenet. Nog för att vi har ett modernt ideal som säger att vi skall komma överens och vara "tillsammans", men det handlar knappast om kultur, snarare om en Alfons Åberg-inspirerad överenskommelse om att man inte vill slåss. Det är "Lagen"; så länge man håller sig inom gränserna för den, så står det en fritt att uppfylla vårt samhälles andra ideal: individualismen. I praktiken går det ut på att man flyttar hemifrån så tidigt som möjligt, sätter sina äldre på pensionärshem och sitter själv och tittar på tv tills man undrar vart livet tog vägen. Så jag kan nog med viss rätt hävda att icke-nationalister inte beter sig särskilt normalt heller, helt enkelt av den anledningen att man fullkomligt lagt sin kultur åt sidan.

Och vad blir då den vanligaste reaktionen hos människor som tycker att livet då blir meningslöst, och vill återskapa en identitet? Jo, den tar sig oftast uttryck i de nästan överdrivna fosterlandskänslorna, i ytliga attribut eller kulturella upptäcktsfärder beroende på ambition. Som så ofta med reaktioner, så fungerar just denna som ett sätt att bygga upp en motvikt till det totala vakuum som bl.a. individualismen lyckats skapa. Min uppfattning är att man i betydligt äldre tider inte var särskilt nationalistiska, helt enkelt för att det inte behövdes: kulturen fanns överallt och utövades utan att man behövde påminnas om det. När det där naturliga förhållandet sedan försvinner allt mer, skall man inte förvånas över om man känner att något saknas och man gärna vill ge sig ut att söka efter det.

(Individualism, förresten: Inget ont om stora personligheter – tvärtom – men att behöva individualismen för att göra sig "stor" eller "fri" eller vad man nu vill, tycks liksom motsäga hela idén med personlighet.)

Nationalismen kan alltså ofta verka lite ansträngd, men som förklarats så har beteendet en funktion skapad ur en nödvändighet. Många svenskar i dag tycks inte ha någon som helst relation till sitt förflutna eller sin kultur mer än som paketerad underhållning, och i längden kan det inte båda gott, vare sig man nu är nationalist, kommunist, liberal eller annat. Vi behöver definitivt inte vifta med flaggor (det är mestadels både krystat och meningslöst), men att dels förstå och framför allt att utöva sin egen kultur, ja, det behöver vi. En del av kulturen kommer till oss ...