Reseskildring - resan hem

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var nog måndag, jag var ganska säker på det. Mitt barnbarn Erik hade varit här och hälsat på under gårdagen och han kommer alltid på söndagar. Han har aldrig tid i veckorna.
Jag heter Britta och är ungefär 85 år gammal. Jag föddes i alla fall 1920 på en ö ute i Stockholms skärgård, min far var fiskare. Ön som vi bodde på hette Laxön, inte så konstigt eftersom de flesta på ön var fiskare. Jag har inte varit där på över 50. Jag har bott inne i stan i stora delar av mitt liv och nu bor jag här på avdelningen liljan på ett av stans ålderdomshem. Jag avskyr stället, det är så instängt och tråkigt här. Vi gör samma saker varje dag. Men det kunde förstås ha varit värre.
Men jag ska faktiskt härifrån, i alla fall för en dag. Min sondotter Elvira har lovat mig att hon ska ta mig ut till Laxön en sista gång. Det var idag hon skulle komma och jag börjar bli ganska otålig här där jag ligger i min säng. Det är fortfarande kolsvart ute i oktobernatten, det blåser ordentligt. Jag lyssnar efter steg i korridoren men kan inte höra något annat än vinden och efter ett tag så måste jag ha somnat. För jag väcks plötsligt av en ung flicka i personalen.
- Upp och hoppa Britta, ditt barnbarn kommer på besök idag säger hon med hurtig röst. Mitt hjärta slår snabbare när jag tänker på dagens utflyckt.
Jag får hjälp med att klä på mig av den unga sköterskan. Sedan får jag gå upp och dricka mitt morgonkaffe med de andra.
Klockan tio så kommer Elvira, hon ser glad ut och jag kan inte låta bli att le tillbaka fast jag börjar bli riktigt orolig.
Det är en vacker höstdag, träden har börjat tappa sina löv och på marken ligger ett täcke av gula lönnlöv. När solen lyser på dem ser de ut att vara gjorda av guld. Jag stannar upp och beundrar den vackra naturen. Elvira tar mig sedan bestämt under armen och leder mig bort till bilen, en liten vit golf som hon har köpt begagnad. Jag sitter bredvid henne i framsätet och tittar ut på landskapet som susar förbi. Hon försöker hålla igång ett samtal men jag är alldeles för nervös för att prata. Jag tänker på min ö och hur det kan tänkas se ut där idag. Jag tänker på de röda stugorna som låg mitt på den lilla ön. Det var där vi bodde allihop, min familj och de ndra som fiskade i vattnet utanför ön. Vid den södra sidan av ön låg fiskebryggorna. Där låg båtarna när de var i hamn. Det fanns också några små fiskebodar och en liten lada. När båtarna kom till hamnen så stod alltid vi barn och väntade på bryggan. Det var alltid lika spännande att se vad de hade fångat för något.
Jag väcktes ur mina dagdrömmar av att Elvira rörde vid min arm.
- Vi är framme vid båten nu. Vi skulle åka ut till ön i en taxibåt. Jag blickade ut över vattnet och tog ett djupt andetag, det luktade salt. Jag följde med Elvira bort till bryggan där båten skulle plocka upp oss. Mannen som körde verkade trevlig, han log varmt mot oss när vi klev på båten.
Resan ut till ön kändes oerhört lång, dessutom var jag väldigt trött. Jag är jus som sagt inte ung längre. Jag blev helt överväldigad av den vackra utsikten och mina egna känslor. Tusentals minnen kom från igenstanns när jag såg på det välbekanta men samtidigt okända landskapet. Havet var mörkblått och vågorna slog mot de karga klipporna. Jag tänkte att hösten hade nog varit den årstid jag hade tyckt bäst om när jag var liten. Det var så oerhört vackert men samtidigt så oberäkneligt.
Min ö låg nästan en timme ut med båt. Jag hade glömt hur stor skärgården var. jag blev mer nervös ju längre tiden gick. Jag tittade på Elvira, hon var tyst och lite allvarlig. jag tror hon oroade sig för mig, hon undrade kanske om jag var för gammal för det här. Säkert var hon rädd för att något skulle hända.
När vi började närma oss och man kunde se ön en bit fram så kände först inte igen den . Den låg liksom i mitten av en ögrupp med tre lite större öar och några skär. Det växte en del tall på ön och mellan dem kunde jag skymta något rött. Elvira tittade försiktigt på mig och jag kämpade hårt för att inte börja gråta. Minnena sköljde över mig som en kall våg.
När båten lagt till vid bryggan så var jag tvungen att ta ett djupt andetag och blunda ett slag för att samla mig. Elvira och mannen i båten behövde hjälpa mig upp ...