Minnen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varför lämnade du mig? Ensam i den här kalla världen, du som var den enda som förstod mig. Den enda som orkade förstå. Jag drog upp min jacka som hade glidit ned lite över axeln. Det hade börjat bli riktigt kallt nu. Träden var kala. Någonting kallt föll ner på min kind och smälte. Det hade börjat snöa. Jag knäppte de stora röda knapparna på min jacka och såg mig om. Det var tragiskt egentligen, allting såg exakt likadant ut som när jag lämnade det, skolan, gårdarna, husen och vägen där vi gick du och jag tillsammans en gång. Till och med träden var sig lika. Nästan som att tiden hade stått stilla medan vi levde våra liv någon annanstans där drömmarna blev verklighet, om inte för evigt, så var det i alla fall för en stund. Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv, när jag reste mig upp och gick nerför samma vingliga stig som du och jag så många gånger hade gjort förr.

Någonting i mig väcktes till liv. Mina fötter lättade och jag började springa. Jag var barn igen. Du var också där. Du sprang lite framför mig som alltid, vi skrattade. Vintern hade blivit vår och vi sprang. Sprang av oss all den energi som egentligen aldrig tog slut. Din favorit klänning i grönt fladdrade framför mig. Du var ett av löven som snart skulle slå ut. Du var vackrast av dem alla. Din lycka smittade alltid av sig på mig. Med dig var jag alltid lycklig. Plötsligt föll du, precis framför mig. Den snåriga stigen under oss hade nu täckts av ett vitt täcke. Det var vinter igen och du var inte där. Mina fötter blev tunga och jag började gå igen. En tår rullade sakta ned för min kind, jag brydde mig inte om att torka bort den. Stigen visste redan allting, du föll och försvann. En del av mig försvann med dig.

Jag kom ut på asfalten som låg som en flod mellan de två skogarna. Jag borstade den fallna snön från jackans axlar och gick mot skolan. Där låg den med sitt röda tegel bredvid fotbollsplanen, precis som förr, bara mycket mindre. Jag funderade på om det var jag som växt eller skolan som krympt. Jag var inte helt säker, den såg så märkvärdigt liten ut. Jag andades in den friska luften djupt i mina lungor. Jag ville smaka av känslan som låg över skolgården, över de lekande barnen och över taken. Den här platsen skulle alltid vara min och din. Inte för de lekande barnen och inte för dem som vi växte upp med, utan för oss. Den tiden var våran och skulle så alltid vara. Det var förresten här som du och jag möttes för första gången, i första klass. Du hade på dig din gröna klänning som passade så bra ihop med ditt blonda trasliga hår och dina djupblå ögon. Jag älskade att jag kunde få dem att glittra nästan när som helst. Du hade så lätt för att skratta.

Jag sneglade på skolklockan, som precis som förr var placerad på skolans gavel. En timma hade gått och trettio minuter till skulle passera innan jag kunde ta ett sista farväl av dig. Ett sista farväl, det låter så hemskt. Säg att det inte är så det är, säg att jag kommer få träffa dig igen Linnea! Jag måste tro att jag får träffa dig igen, för att överleva. Varför trodde jag att vår tid skulle vara evig? Inget varar för evigt, varför skulle då vår tid göra det? Vi var så naiva du och jag Linnea. Men på något sätt så är jag ändå glad för det. För tiden vi hade tillsammans. Den hade inte blivit densamma utan våra tankar och sinnen. Mitt liv hade inte varit det samma utan dig. Jag kanske blir tvungen att leva ett liv utan dig i detta nu, men varje dag Linnea, varje dag ska vi ses på den snåriga stigen och i kojan i skogen. I varje dröm ska du vara med. Du ska leva i mina drömmar.

Nu var det dags, jag var tvungen att gå ned för den långa backen som ledde till kyrkan. Det hade slutat snöa men runt mig glittrade den sagolika snön i kristaller. Lite av snön som hamnat i min luva rann nerför min nacke när jag rättade till den. Jag rös. Efter att ha gått en bit kunde jag se kyrkan skymta bakom de lutande träden. Det var en underlig känsla att gå mellan de tjocka trädörrarna till kyrkan igen. Jag drog över allt mitt bruna lockiga hår till en sida av halsen och hängde av mig jackan som hade fått en mörkare nyans av snön. Katarinaklockorna hade börjat ljuda, jag tog ett djupt andetag, kände doften av stearinljus och värme. Jag gick in i den lilla vackra kyrkan där alla de andra satt. Jag satte mig på en tom plats längst fram, jag klarade inte av att se alla sorgsna ansikten. En orgel började spela och prästen ställde sig i närheten av en vit vacker kista, täckt av liljor.

Jag såg ut genom det frostiga fönstret som var färgat av rött, gult och grönt. I mönstren på rutan såg jag dig och mig. Jag lyssnade inte på ett ord som prästen sade. Det var dig och mig jag såg där i fönstret, våra spegelbilder från den där skolavslutningen, den allra sista. Då vi inte trodde att livet hade börjat än.

Jag såg mig om, folk hade börjat resa sig upp. De gick fram till den blomsterklädda kistan där framme. Jag väntade så att jag skulle få vara den sista. Jag gick upp för de två trappstegen som ledde mig till platsen där de sa att du låg.


- Om det ändå hade varit vår, då skulle jag ha plockat Förgätmigej som du tyckte så mycket om, viskade jag och lade rosen på kistans vita yta. Där inne låg du, du som en gång varit så full av liv. Jag gav min hand en kyss och drog den mjukt ö...