Utbildning; Angola och Sverige

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Introduktion

Jag valde först att jämföra Bolivia och Tyskland, men upptäckte sedan att Bolivia inte riktigt var ett u-land, utan på gränsen mellan att vara ett u- och ett i-land. Därför valde jag istället Angola, som jag har hört mycket om på nyheter och ville veta mer om vad som hänt i landet.
Sedan kom jag på att det nog var enklast att jämföra det med Sverige, eftersom man då inte behöver leta fakta om två länder, utan bara om ett, eftersom man vet det mesta om Sverige. Det kan ju bli lika bra ändå. Sverige är ju ett fullt fungerande I-land och Angola är precis tvärtom.

Mina frågeställningar var ganska enkla att komma på. Jag tycker att utbildning är grunden till ett väl fungerande samhälle. Utan utbildning kommer man ingenstans, och därför borde det vara en rättighet för alla barn att få gå i skolan.
Min huvudfråga med arbetet var alltså då att jämföra ländernas utbildning.
- Hur många barn går i skolan?
- Hur är fördelningen mellan pojkar och flickor? Får pojkarna förtur?
- Hur många elever finns det per lärare?
- Hur är arbetsvillkoren för en lärare i Angola?
- Hur fungerar skolsystemen?

Sedan ville jag även veta vad barn som inte går i skolan gör, och varför de i så fall inte gör det.



Metod

Min metod var inte den bästa. Räcker det?
Jag letade fakta i 5 veckor och började skriva några dagar innan inlämningsdagen.
Jag har jobbat självständigt, och den allra största delen hemma.



Resultat

Angola är ett av många fattiga länder som ligger söder om Sahara i Afrika. Det är med sina 1 246 700 km² 2,7 gånger så stort som Sverige, men det skiljer ändå bara 6,5 miljoner i befolkning vilket betyder att befolkningstätheten per km² är 12,4 i Angola medan Sverige ligger på 21,9.
Angola ligger i västra Afrika och gränsar till Atlanten, Kongo-Kinshasa, Zambia och Namibia.
Huvudstaden i Angola heter Luanda. Det är landets största stad med en folkmängd på 2 766 000 personer. Staden ligger vid Atlanten och är Angolas huvudsakliga hamnstad. De flesta av landets administrativa jobb sköts också där.
Luanda är en väldigt fattig stad och kriminaliteten är hög. Många barn och ungdomar lever på gatan och i de allra mörkaste kvarteren förekommer ofta mycket grova brott.
Men Luanda har också, precis som nästan alla städer, sina goda sidor. Eftersom det gränsar till Atlanten och är en stor hamnstad kommer det även en hel del turister dit.
Angola är en tropisk buskstäpp med en medeltemperatur på 23 grader. Regnperioden infinner sig från februari till april.
Angola har många naturtillgångar och fyndigheter. Allra störst är tillgångarna på olja och diamanter, men även järnmalm, guld och flera andra mineraler finns att utvinna.
Oljereserverna finns utanför norra Angolas kust, främst i Cabinda. De producerar så mycket olja att de kan beräknas år 2011 producera lika mycket som Kuwait. Nya oljekällor tas regelbundet i bruk, både längre söderut och djupare i havet, och produktionen ökade från 740 000 fat per dag 2001, till 1,4 miljoner fat per dag år 2006. De ledande amerikanska oljebolagen har betalat flera miljarder dollar för rätten att borra efter olja, och på senare år har även Kina börjat konkurrera.
Angolas diamanttillgångar är omfattande och av hög kvalitet, främst i de nordöstra provinserna. Sedan gerillarörelsen Unita (kommer till det sedan) tvingats överlämna kontrollen av alla gruvor har produktionen stadigt ökat, och år 2005 såldes diamanter för över en miljard amerikanska dollar.
Större delen av brytningen görs utav ett antal inhemska och utländska bolag men det finns även privata enskilda personer som försörjer sig på diamantletning. De säljer diamanter till statens inköpsbolag, eller smugglar sina fynd ut ur landet, vilket oftast ger större vinst för privatpersoner. Inkomsterna från smugglingen beräknades 2001 ha varit ca en tredjedel av de totala inkomsterna. Nu däremot har smugglingen minskat beroende på att många utländska diamantletare utvisats.



I slutet av 1400-talet kom portugiserna till det område som idag är Angola. De utnyttjade det afrikanska folket och lät dem bli slavar. De hämtade även människor från Portugal som inte dög till arbete där. År 1883 avskaffades slaveriet och vid Berlinkonferensen år 1884-85 blev Angola formellt en portugisisk koloni.
Fast portugiserna hade svårt att kontrollera samhället. De började på 1920-talet ta tillvara på landets enorma naturtillgångar och lät billig afrikansk arbetskraft göra jobbet. Angolanerna ville inte att portugiserna skulle styra och på 50-talet växte det politiska motståndet med det koloniala förtrycket och tre motståndsrörelser bildades.
1956 bildades folkrörelsen för Angolas befrielse; MPLA. Den bestod av unga utbildade män. De började bekämpa kolonimakten med gerilla-räder, dvs. gjorde lite attacker här och där – mest för att skrämmas. Många välbärgade portugiser gav sig då av från landet.
MPLA misslyckades med att skapa ett enat motstånd och de som värnade om sina rötter i stamkulturer var missnöjda och bildade 1962 en egen befrielserörelse, FNLA. Fyra år senare bröt sig en man som var ledare för en utav stammarna i FNLA ur, och bildade Unita – nationella förbundet för Angolas totala befrielse.
De olika rörelserna rivaliserade om makten. De sökte politiskt stöd utomlands. MPLA fick vapen och pengar av dåvarande Sovjetunionen. Från de nordiska länderna, bland annat Sverige, gavs bistånd till sjukvård och utbildning. FNLA fick hjälp av dåvarande Zaire. Kina hjälpte både FNLA och Unita.
Efter ett tag ledde rivaliteten till strider mellan rörelserna, vilket försvagade kampen mot kolonimakten.
År 1974 blev det militärkupp i Portugal, och de nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna. Det förändrade läget i Angola, men ingen av rörelserna var stark nog att kontrollera hela landet, utan de hade olika områden i landet där de styrde.
De tre befrielserörelsernas ledare lyckades enas om att föra gemensamma handlingar med Portugal om självständighet. I januari 1975 slöts ett avtal om att kolonialstyret skulle avbrytas den 11 november och att de tre grupperna skulle dela på makten i en övergångsregering som skulle arrangera allmänna val.
Några veckor efter det anföll dock FNLA MPLA:s ställningar, uppmuntrat av amerikanska CIA. Unita gav upp sina försök att medla mellan de två grupperna och satte in egna trupper. De tre grupperna ville själva styra huvudstaden Luanda och det utbröt ett krig. 300 000 av de totalt 340 000 vita invånarna lämnade landet och tog med sig allt de kunde. Andra saker förstördes så att inte angolanerna skulle kunna använda dem.
FNLA fick hjälp av CIA att rekrytera legosoldater från USA och Europa för att förstärka sin armé och då slöt efter en viss tvekan Unita upp på FNLA:s sida i kriget. De bad även Sydafrika om stöd, och våren 1974 började apartheidarmén att utbilda Unitasoldater.
MPLA fick i det läget stöd av Kuba och Sovjet.
Sydafrikanska trupper gick in i Angola augusti 1975.
När Angolas självständighet ropades ut den 11 november var Sydafrika tvungna att dra sig tillbaka söderut, men redan på våren 1976 började de sydafrikanska angreppen på nytt. De ockuperade ett område i Angola där Unitas högkvarter Jamba placerades.
På 1980-talet förlovade regeringen stora delar av landsbygden i södra hälften av landet och då satte Sydafrikanska in sin dittills största invasion. Det blev Afrikas största fältslag sedan andra världskriget, men år 1988 slöts äntligen ett fredsavtal mellan Angola och Sydafrika.
Den angolanska regeringen hoppades på att även striderna med Unita var avklarade, men Unita fick fortsatt stöd från både Sydafrika och USA. Unita kunde fortsätta kriget och stärkte sina militära positioner avsevärd fram till 1991, då ett fredsavtal slöts. Huvudpunkterna i avtalet var; vapenvila, avväpning, demobilisering av båda arméerna, bildandet av egen gemensam armé, samma myndighetsutövning skulle gälla för hela landet, fler partival skulle hållas senast hösten 1992. Allting övervakades av, en alldeles för liten, civil FN-styrka.
Vapenvilan fungerade ganska bra, men i övrigt vägrade Unita att hålla sina löften. Unita höll kvar sin gamla armé, och den gemensamma armén bestod bara av några tusen män. Trots det bestämdes det att det skulle bli val den 29-30 september 1992. Valet gick bra med hela 18 deltagande partier. 54 procent av rösterna gick
till MPLA, medan Unita fick 34 %.
En man från Unitas armé. Unita blev förstås besvikna, och ett nytt krig utlöstes. Det höll på ända till år 2002, då Unitas ledare Jonas Savimbi sköts till döds. Kriget hade då dödat minst en halv miljon människor och kanske 3 miljoner hade tvingats fly.
Infrastruktur, utbildning, hälsovård och industri raserades.
Det regerande partiet i Angola just nu är fortfarande MPLA, med José Eduardo dos Santos som ledare.
Eftersom landet är en republik är han också landets president.



Det var Portugal som kom med kristendomen till Angola på 1400-talet.
Angola är ett land med religionsfrihet och alla religioner har samma rättigheter. Det finns en lag från tiden då Portugal styrde i Angola som förbjuder icke-kristna religioner, men den lagen tillämpas inte.
Den katolska kyrkan uppges ha 5 miljoner anhängare medan de främsta protestantiska sällskapen sägs tillsammans omfatta cirka tre miljoner trogna.
Eftersom staten i Angola har väldigt begränsade resurser har kyrkornas insatser inom till exempel sjukvård fått stor betydelse. Den katolska kyrkan äger också massmedier.
Mindre än en procent av befolkningen tillhör olika traditionella afrikanska religioner.



Utbildning i Angola

Skolsystemet i Angola består av en fyraårig obligatorisk grundskola, följd av en sjuårig fortsättningsskola i två steg. Nu har regeringen dock bestämt att en sexårig obligatorisk grundskola ska införas.
De fyra obligatoriska åren kallas Primary Education. De är då en teoretisk och grundläggande utbildning. Klarar man de fyra åren får man gå vidare till andra och tredje nivån av Primary education. Det är två långa år vardera. Brist på lokaler, material och lärare gör att eleverna tvingas gå i två eller tre skift. Då får de bara gå i skolan tre timmar per dag.
De elever som går ut tredje nivån av Primary Education kan fortsätta läsa vidare på Secondary Education. Då finns det två alternativ att völja mekkan; antingen en treårig teoretisk utbildning som förberedelse inför universitetet, eller en fyraårig teknisk och yrkesförberedande utbildningar med olika inriktningar, bl. a. läraryrket, ekonomi, hälsa, jordbruk och fiske.
Higher Education läser de som tidigare läste den treåriga teoretiska utbildninge. Det är univeritettet och det finns tre stycken i landet som ligger i Luanda, Huambo och Lubango. Där kan man bland annat läsa ekonomi, medicin, civilingenjörsutbildning och journalistik.

Större delen av undervisningen sker i statliga skolor och är avgiftsfri – men de flesta föräldrar måste betala en avgift till läraren. Arbetsvillkoren för lärarna är nämligen väldigt dåliga och en lärare kan få vänta upp till sex månader på att få sin lön. Därför är det väldigt få personer som vill bli lärare. Eftersom det finns så få, så kan en lärare få undervisa i en klass med runt 100 barn!

Under krigsåren förstördes både skolsystemet och själva skolorna. Nästan 80 % av landets skolor förstördes vilket betyder att väldigt många barn inte hade någon skola att gå till, särskilt inte ute på landsbygden där ekonomin var, och är, ganska usel.
År 2002, då kriget avslutades, gick mindre än hälften av alla barn i Angola i skolan. Det är otroligt många, eftersom hälften av Angolas befolkning består av barn under 15 år.
Skolan har dock förbättrats lite grand och nu går omkring 60 % av barnen i skolan. Flertalet av de som står utanför skolsystemet är flickor. Det beror oftast på att flickorna måste hjälpa till med hemarbete, barnpassning eller jobba för att tjäna pengar till familjen. En del blir även gravida för första gången när de är runt 15 år. Varje kvinna i Angola föder i genomsnitt 6,5 barn.

Det är inte många som läser vidare från Primary till Secondary Education. År 1990, då det var krig, var det så få som 3,3 % pojkar och 1,7 % flickor. Ute på landsbygden var det endast 0,4 % pojkar och 0,2 % flickor. Nu har procentantalet höjts lite grand, men det är fortfarande siffror under tio.
Det är inte heller många som fortsätter att läsa på universitetet, vilket nog mycket beror på att det kostar pengar.

En kostitution som grundades år 1975 säger att alla ska ha möjlighet till utbildning, oavsett kön, etnisk bakgrund, ekonomiska förhållanden, religion eller social status.
Angola har även anslutit sig till milleniemålen vilket innebär att 2015 ska alla barn gå i skolan. Frågan är om de kommer att lyckas. Idag finns varken tillräckligt med utbildade lärare eller byggnader för att uppfylla målet.

UNICEF, med stöd från IKEA, har startat projektet ”Education for Life and Peace”, för att ge barn som inte gått i skolan de kunskaper de behöver för att klara av sin vardag och få ett bättre liv. De 85 000 barn som fått hjälp lär sig i skolan att skriva, läsa och förstå texter, räkna och mycket andra saker. Bland annat lär de sig om hygien och hiv/aids.

Vad gör då de barn som inte går i skolan?
Jag har inte hittat några konkreta svar, men man kan ju anta. I utvecklingsländer som Angola där varje kvinna i genomsnitt föder 6,5 barn måste det finnas väldigt, väldigt mycket barn att ta hand om. Som jag skrev förut så består halva Angolas befolkning av barn under 15 år.
Det är vanligast att mamman är hemma och tar hand om barnen och hushållsarbetet medan mannen jobbar, men man klarar inte av att ta hand om många barn samtidigt som man ska laga mat, städa och andra saker. Då gör man oftast så att den äldsta systern får stanna och hjälpa till hemma, istället för att gå i skolan. De äldre pojkarna får hjälpa pappan med jordbruk, eller andra sysslor som kräver muskler.
Som jag skrev förut händer det ofta att kvinnor får sitt första barn när de är 15 år, alltså lika gamla som jag. En person som hade varit i södra Afrika berättade för mig att det var ”inne” att vara gravid. Hon såg 11-åringar gå runt och klappa på sina små gravida magar. Om de ska ta hand om ett barn kan de inte gå i skolan, såvida de inte låter någon annan ta hand om det.
Många barn börjar även jobba i tidig ålder, för att hjälpa familjen och dess ekonomi för att kunna betala mat, kläder, hyra etc. 26 % av Angolas 10-14-åringar är faktiskt anställda någonstans.
Sedan finns det också många gatubarn som lever i de större städerna. Jag vet inte hur många det finns, men de livnär sig mest på att stjäla det de behöver.



Utbildning i Sverige

År 1842 infördes en allmän folkskola, och den blev sjuårig på 1930-talet. År 1973 infördes en nioårig obligatorisk grundskola.
Nu måste alltså alla barn gå i skolan från året de fyller 7 till året de fyller 16.
Sedan 1998 får all 6-åringar gå ett förberedande skolår. Det kallas sexårsverksamhet eller bara förskoleklass.
Efter grundskolan fortsätter ca 88 % vidare till gymnasiet. Det enda kravet för att få gå där är att man har godkänt i svenska, engelska och matematik.
De flesta gymnasie- och grundskolor drivs av kommunen och är avgiftsfri, men det finns också ett växande antal självständiga skolor – friskolor – som även de är avgiftsfria.
År 2005 gick 7 % av eleverna i grundskolan och 13 % av eleverna i gymnasiet på friskolor.

Ungefär en tredjedel av alla som går ut gymnasiet utbildar sig vidare på universitetet. Antal universitet i landet har ökat de senaste decennierna. År 2006 fanns 14 statliga univeristet och 22 högskolor. Det fanns även ett tiotal skolor som drivs av privata stiftelser.

Under 1990-talet drabbades skolorna i Sverige av mycket nedskärningar. Det gjorde att kvalitén på utbildningen ifrågasattes. När svenska elevers kunskaper jämfördes med andra länder var svenskarna sällan bland de bästa. Allt för många elever, särskilt invandrare, gick ut grundskolan och gymnasiet utan att ha godkänt i alla ämnen.
Sedan vi fick en borgerlig regering år 2006 har det visst ändrats ganska mycket. Jag kan inte riktigt hålla med, för jag har fått den uppfattningen… Det inleddes i alla fall nya förändringar av skolan, särskilt gymnasiet. Det skulle bli tydligare med sambanden mellan utbildningsprogrammen och framtida yrkesval. En betygskala i sju steg föreslogs, istället för den trestegiga vi har nu, som består av Godkänt, Väl Godkänt och Mycket Väl Godkänt.
Jag tycker att det verkar bättre med sju steg, då vet man tydligare hur man ligger till. Två personer som har VG kan ligga på helt olika nivåer. Den ena kan vara nära att ramla ner till G och gjort ett helt okej jobb, medan den andra kan vara på gränsen till MVG, vilket är det bästa man kan uppnå. Då kanske det ibland kan kännas lite orättvis.
I alla fall, den borgerliga regeringen ville även ge betygen tidigare än i årskurs åtta, och införa ordningsbetyg. Jag tycker inget av dem borde införas. Betyg i årskurs åtta är bra, man har ändå så många skolår med jobbiga betyg framför sig, så att behöva få allt man gör betygsatt när man är tolv år fungerar inte. Då ska man känna att skolan är rolig istället för att vara tvingad att prestera bar i allt man gör. Och ordningsbetyg känns onödigt. Man får ju ändå reda på sådant, om man inte märker det själv, på utvecklingssamtalen.
Tillbaka till fakta, så är Sverige ett av mycket få länder som tar emot utländska elever som får studera kostnadsfritt. Det har många utnyttjat. År 2004 var 23 000 av totalt 394 000 högskolestudenter från något annat land.

Det finns också många vuxenutbildningar i landet. De drivs oftast av folkrörelser, organisationer eller landsting, men det finns även kommunal vuxenutbildning, Komvux, på grundskole- och gymnasienivå.



JÄMFÖRELSE AV SKOLAN I SVERIGE OCH ANGOLA

I Sverige börjar, i stort sätt, alla sjuåringar i skolan. I Angola är det bara 60 % som får den chansen. Varför är det så?
Som jag nämnde förut så har Angola i flera hundra år varit en koloni, styrd av Portugal, och sedan självständigheten präglats av både inbördes och andra krig.
Sverige som inte krigat på över 200 år har verkligen någonting att vara stolta över. De stor utanför andra världskriget, vilket Angola inte gjorde. Sverige har på så sätt fåt mycket större möjligheter att bytta upp sitt land, utan avbrott av krig då man nästan måste börja om från början om man drabbas hårt. Och det var ju det Angola gjorde.
I det senaste inbördeskriget förstördes 4 av 5 skolor, vilket betyder att flera miljoner barn inte hade någon skola att komma till. När landets ekonomi inte heller var på topp hade man inte råd att bygga upp nya skolor. Man hade, och har, inte heller råd att betala för lärare, studiematerial och andra saker. Det resulterar i att de få skolor som finns får väldigt stora klassen, brist på lärare och framför allt så är det ju otroligt orättvist mot de barn som inte får plats.
Ett annat problem för att man inte kan bygga nya skolor är att det finns mellan 9 och 15 miljoner minor utplacerade i marken. En mina försvinner inte när kriget slutar utan kan ligga kvar helt fungerande i flera årtionden. Det är också svårt att finna minorna eftersom en stor del inte innehåller metall vilket gör att man inte kan använda metalldetektor.
Något av detta har ju inte Sverige råkat ut för. Sverige har varit en riktig demokrati sedan 1921, då allmän rösträtt infördes. Innan det har Sverige fungerat relativt demokratiskt, men jag tycker inte att man är ett fulländat demokratiskt land om inte alla får rösta.
Till skillnad från Sverige har Angola ingen demokratisk bakgrund. Sedan självständigheten, så man försökte bli ett demokratiskt land, har som sagt strider uppstått på vägen och man har inte kunnat koncentrera sig på att utveckla ett demokratiskt samhälle. Folket har aldrig riktigt fått vara med och bestämma över landet, utan det har varit en liten grupp som haft makten. Efter valet 1992 har inga fler val hållits, även om de planerar ett nytt nu. Jag tror det beror på att de är rädda att ett nytt krig ska uppstå precis som det gjorde 1992 då Unita inte var nöjda när MPLA vann.
När Angola blev självständigt lämnade många portugiser landet, och med dem försvann också den utbildade och kompetenta arbetskraften. Många av de som styr landet nu har aldrig fått uppleva en riktig demokrati, vilket leder till att allmänheten inte förstår hur man gör och lever i ett demokratiskt samhälle. För de människor som inte vet hur det fungerar är det ju inte lätt att förändra saker utan våld, och då uppstår det oroligheter i landet som i sin tur försämrar utvecklingen. Det är verkligen någonting man borde satsa på – att alla ska få veta hur det fungerar i ett demokratiskt samhälle.

Vad jag ville säga med detta var att Sverige har fungerat utmärkt i så många år att vi kunnat utveckla utbildningen hela tiden, istället för Angola som hela tiden stött på problem och fått börja om från början. Saker som vi i Sverige tar på stort allvar kan i Angola vara bara en liten petitess. Ett exempel på det kan vara då svenska barn (jo, jag med) klagar på att skolmaten suger medan man i Angola inte ens får någon mat i skolan, och hellre koncentrerar sig på att istället BYGGA skolor.

Jag skrev mycket förut om varför jag tror att så få går i skolan i Angola, och det är ju någonting som verkligen skiljer länderna otroligt mycket, då alla barn i Sverige börjar i skolan då de är 7 år jämfört med Angola där bara 60 går i skolan.
I Sverige fortsätter ungefär 88 % av eleverna till gymnasiet medan antalet i Angola ligger på under tio procent.
I Sverige är det en självklarhet för de allra flesta att fortsätta utbilda sig på gymnasiet. Det finns 17 olika program att välja mellan. Sedan finns det också en mängd specialutformade program för dem som vill specialisera sig på någonting. I Angola finns det som sagt 2 linjer, antingen en teoretisk eller en yrkesförberedande med några få inriktningar. Allt detta tror jag beror på att Sverige fått längre tid på sig att utveckla skolsystemet. Skolan har verkligen tagits på allvar och utan utbildning i Sverige blir livet inte lätt. Det är synd att man inte gjort likadant i ett u-land som Angola. Det känns som att utbildning är grunden för ett fungerande samhälle, och det borde i så fall vara en av Angolas högsta prioriteter.

Man kan ju också jämföra skolorna ur ett miljöperspektiv. I Sverige satsas det på att vi ska få fräscha, rena och öppna skolor, för att kunna koncentrera oss och kunna prestera så bra som möjligt. I Angola kan man vara glad om det ens finns en lokal att vara i. Barnen sitter tätt och upptill 100 elever i ett och samma klassrum. Rent teoretiskt sätt kan man inte prestera lika bra, även om barn i sådana länder är mer studiemotiverade än vi.
Jag tror inte att deras hälsa är så bra efter att ha suttit i ett sådant klassrum en hel dag. Vi här kan få ont i huvudet av att sitta inomhus i dålig luft i en timma, medan de ska dela luft med 100 andra barn. Jag tror i och för sig inte att barnen tänker så mycket på det, för de har liksom inget att jämföra med. De är nog mest glada över att de får gå till en skola, vilken som helst.



Så, hur ska man göra för att förbättra barnens situation med fungerande skolor?

Först och främst behövs det pengar. Angola skulle kunna utnyttja sina otroliga naturtillgångar mer än vad de gör nu. Efter inbördeskrigen var många människor tvungna att flytta från landet in till städerna, för att deras byar var helt förstörda och där gick inte längre att odla, och inte heller då försörja sig. De borde satsa på att folk ute på landsbygderna kan börja producera mer exportvaror som de sedan kan sälja till både andra länder och livnära sig på själva. Trots Angolas naturtillgångar tar de emot varor från andra länder som de egentligen hade kunnat producera själva, vilket skulle ha bidragit till en bättre ekonomi.
Eftersom det finns sådana fantastiska diamanttillgångar (vad käckt det lät, precis som jag varit där eller nåt…) så skulle de även kunna satsa på att få igång en riktig diamantbrytning, där pengarna även skulle kunna gå till staten. Så alltså, för att få en bättre ekonomi i landet, bör man satsa mer på naturtillgångarna och verkligen ta vara på dem på rätt sätt.

När man sedan fått ihop en duglig ekonomi tycker jag att man borde införa ett bidrag till barnfamiljer, ungefär som det barnbidrag vi har i Sverige, så att alla familjer skulle ha råd att låta sina barn gå i skolan, istället för att barnen ska börja jobba med arbeten de inte trivs med eller behöva stanna hemma för att hjälpa till med hushållet. Alltså skulle alla familjer ha råd att låta sina barn gå i skolan ifall man införde ett sådant bidrag.
Sedan behövs det ju som sagt fler skolbyggnader, så att alla barn har möjlighet att få en egen skolbänk. I början får man göra klassrummen relativt stora, med tanke på att kanske 50 barn ska få plats där.
Det behövs även en storsatsning på att utbilda lärare. Om skolan ska fungera behövs det lärare som lär barnen på rätt sätt. Lärarna ska också då jobba på rättvisa villkor och ...