Bokanalys - pojken som kallades det

18 röster
72207 visningar
uppladdat: 2007-12-10
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Analys på ”Pojken som kallades Det” av Dave Pelzer

Tema och motiv:
Den här boken är en verklig berättelse. Boken handlar om Dave Pelzers barndom och uppväxt. Det är också han som har skrivit boken.
När Dave var liten var hans familj en helt vanlig familj som trivdes tillsammans. Hans mamma var en väldigt snäll mamma som alltid satte barnens bästa i första hand.
Med tiden började Daves mamma förändras, hon började bli allt mer självupptagen och elak. Hon började också dricka mer alkohol. Hon var mest elak mot Dave. Dave var då fortfarande så liten att han inte förstod vad som hände med sin mamma. Det som hände var att hon höll på att bli mer och mer psykiskt sjuk, hon började misshandla Dave både fysiskt och psykiskt. Dave som då var så liten trodde att han hade gjort något fel för att det skulle bli så, och han började tycka att han förtjänade sin misshandel.
Men med tiden förstod han att det inte var han det var fel på, så han började hata sin mamma som såg sin pappa som sitt enda hopp och som sin hjälte. När sedan hans pappa slutade bry sig om Dave, förlorade Dave nästan all sin vilja att leva. Han önskade att han skulle få dö. Hans mamma tog honom rätten till att leva och rätten till att dö, hon bestämde allt i hans liv. När han skulle äta, när han skulle sova och när han skulle få gå på toaletten. Han blev pojken som kallades Det, som blev hans nya namn.

Det här är den första delen av Dave Pelzers berättelse om sitt liv, hur det går sen får man läsa i den nästkommande boken ”Pojken som inte fanns”. Sen har han också skrivit andra böcker som man kan läsa. ”Pojken som överlevde” är den avslutande delen i Daves trilogi om hans liv, men han har skrivit tre böcker till som heter ”Livets möjligheter”, ”Att hjälpa sig själv” och ”Skrivhjälp för tonåringar”.

Den här boken handlar om ensamhet och om ett barns kamp för att överleva, Dave blir helt isolerad från sin övriga familj och tvingas varje dag kämpa för att hålla sig i liv.
Den handlar också om kärlek som de personerna som hjälper Dave har till honom. De engagerade sig ju så mycket i hans liv att det borde nog har varit svårt för dem att skilja sig från honom sen.
Det är en väldigt hemskt bok som man har svårt att slita sig ifrån när man har börjat läsa den.

Komposition:
Hur är texten uppbyggd?
Texten är uppbyggd som en början av en kronologi, man får vara med i hans uppväxt tills han blir vuxen, men man är aldrig med när han blir gammal och dör. Den här boken är den första i trilogin om hans liv.
Det är också återblickar, eftersom han berättar något som hände förut, boken börjar med att han berättar om när han blev ”fri” från sin mamma och sen börjar han berätta hela historien.


Budskap:
Med den här boken tror jag att författaren vill hjälpa andra människor som har befunnits sig i samma situation. Förklara för dem att de inte är ensamma. Att det finns andra människor som har upplevt samma sak, att det faktiskt går att leva ett någorlunda normalt liv efter en så hemsk uppväxt.
Han vill nog också beskriva hur grym en människa egentligen kan bli på grund av en sjukdom som sätter sig i psyket.

Jag tycker att det är en väldigt hemsk bok för att den är sann. Men det kunde jag nästan inte tro när jag läste den för den är så hemsk, de sakerna som händer i boken trodde jag inte kunde hände i verkliga livet. Det är svårt att förstå vad som kan hända med en människa när man blir så sjuk. Det är ju riktigt hemskt vad som kan hända i hjärnan med en så först godhjärtad människa. Några väldigt hemska stycken ur boken är:

”Hon satte sig på huk, öppnade skåpet under diskhon och tog fram en flaska ammoniak. Jag förstod inte. Hon hämtade en matsked och hällde ammoniak i den. Min hjärna var för omtöcknad för att jag skulle kunna tänka klart. Oavsett hur jag ansträngde mig lyckades jag inte få styrsel på mina bortdomnade tankar.
Med skeden i hand började hon gå sakta mot mig. Samtidigt som lite av ammoniaken spillde över från skeden ner på golvet backade jag undan från Henne tills mitt huvud slog emot köksbänken vid spisen. Jag skrattade nästan inombords. ”Är det allt? Det? Tänker Hon bara tvinga mig att svälja lite av det där?” sade jag till mig själv.


Jag var inte rädd. Jag var alltför trött. Den enda tanken som for genom mitt huvud var: ”Kom igen då, sätt igång. Låt oss få det här överstökat.” Samtidigt som Hon böjde sig ner sade Hon återigen till mig att det enda som kunde rädda mig var att jag verkligen visade prov på hur snabb jag var. Jag försökte komma underfund med vad Hon egentligen menade, man jag var alldeles för omtöcknad.

Utan att tveka öppnade jag munnen och Hon körde ner den kalla skeden djupt ner i halsen på mig. återigen sade jag till mig själv att det här gick för lätt, men ett ögonblick senare kunde jag inte andas. Halsen snörde ihop sig. Jag stod och vinglade framför Henne och kände det som om ögonen pressades rakt ut ur huvudet på mig. jag föll ner till golvet på alla fyra. ”Jag kan inte andas” skrek min hjärna. Jag slog med knytnävarna i köksgolvet med all min styrka, försökte svälja och koncentrerade mig på den luftbubbla som satt fast i matstrupen. Jag greps genast av skräck. Jag fick panik och tårarna strömmade ner för kinderna. Efter en liten stund kände jag att mina slag mot golvet blev allt mer kraftlösa. Jag skrapade med naglarna i golvet och stirrade rakt ner med oavvänd blick. Färgerna tycktes smälta samman. Jag kände hur jag flöt bort. Jag visste att jag skulle dö.
Jag återfick medvetandet och kände hur hon dunkade mig i ryggen. Hon slog så hårt att jag rapade till, och lyckades få åt mig andan igen. Medan jag tvingade ner mängder av luft i lungorna återvände hon till sitt glas med sprit.”

Jag förstår inte hur en mamma kan göra så mot sitt barn, att avsiktligt skada en annan människa, det är jättehemskt. Han kunde ju säkert lätt kunna dött där, hur kan man utsätta sitt eget barn för något sådant och bara stå bredvid och kolla på.


”Hon vred på gasen på köksspisen. Hon berättade at Hon hade läst en artikel om en mamma som tvingat sin son att lägga sig ovanpå en varm spis. Jag blev genast skräckslagen. Det svartnade för ögonen på mig och benen började vika sig under mig. jag ville försvinna. Jag slöt ögonen och önskade att Hon skulle gå upp i rök. Min hjärna gick i baklås när jag kände hur hon låste fast mig som i ett skruvstäd med handen.
”Du har gjort mitt liv till ett fullständigt helvete!” fräste hon. ”Nu är det dags att jag visar dig hur helvetet ser ut!” Hon grep tag om armen på mig och höll den över lågan som fladdrade i brandgult och blått. Det såg ut som om min hud exploderade av hettan.
Jag kände lukten av svedda hår från min brända arm. Trots att jag försökte kämpa emot lyckades jag inte få Henne att släppa taget om min arm. Till sist föll jag till golvet på alla fyra och försökte blåsa kall luft på armen. ”Det är ju synd att inte ditt fyllo till far är här och kan rädda dig.” väste Hon. Sedan beordrade Hon mig att klättra upp på spisen och lägga mig på lågorna så att Hon kunde se mig brinna. Jag vägrade, jag grät och jag bönade och bad. Jag var så rädd att jag stampade med fötterna i golvet i protest. Men Hon fortsatte att försöka tvinga upp mig på spishället. Jag såg flammorna och bad till gud att gasen skulle ta slut. Plötsligt inså jag att ju längre jag kunde förhindra att jag hamnade i lågorna, desto större chans hade jag att överleva. Jag visste at min bror Ron snart skulle komma hem från sitt scoutmöte, och jag visste att Hon aldrig betedde sig så här vanvettigt när någon annan var hemma. För att överleva var jag tvungen att vinna tid. Jag sneglade på köksklockan bakom mig.
Sekundvisaren tycktes krypa fram. För att få Henne att komma av sig, började ställa ömkliga frågor. Detta gjorde Henne än mer rasande, och Hon lät slagen hagla över mig, i huvudet och på bröstet. Ju mer hon slog mig, desto tydligare insåg jag att jag hade vunnit! Vad som helst var bättre än att brinna på spisen.”

Jag tycker att det är väldigt hemsk att man kan bränna en annan människa levande. Om han skulle ha lagt sig uppe på spisen så skulle han ju ha dött, det var väldigt starkt av Dave tycker jag, att han kämpade emot. Det här tillfället är ett sådant där man verkligen får se vilken livsvilja han har. Och hur stark han egentligen är.


”Hör du vad jag säger?” skrek Hon. ”Titta på mig när jag pratar med dig!” när jag höjde blicken mot henne ryckte hon åt sig en förskärare från köksbänken och skrek: ”Om du inte blir klar i tid, dödar jag dig!”
Hennes ord betydde ingenting för mig, Hon hade sagt samma sak gång på gång i nästan en vecka nu. Inte ens Russel tycktes bry sig om Hennes hotelser. Han satt och gungade på hennes ben som om han red på en trähäst. Hon var tydligen inte nöjd men sin nya teknik för Hon fortsatte att tjata och tjata medan minuterna tickade iväg och tiden blev allt knappare. Jag önskade att Hon bara ville hålla tyst och låta mig arbeta. Jag ville inget hellre än att bli färdig i tid. Jag längtade ihjäl mig efter något att äta. Jag fasade efter tanken på ännu en natts sömn utan mat.
Någonting vekade vara fel. Väldigt fel! Jag ansträngde mig för att fokusera blicken på Henne. Hon höll kniven i högerhanden och hade börjat vifta med den. Inte heller nu var jag särskilt rädd. Även detta hade Hon gjort tidigare. ”Hennes ögon”, tänkte jag för mig själv. ”Titta på hennes ögon.” jag gjorde det, och de såg normala ut för att vara Hennes – till hälften glasartade. Men mina instinkter sade år mig att det var någonting som inte stämde. Jag trodde inte att Hon skulle slå mig, men jag började ändå bli spänd i kroppen. Medan jag stålsatte mig alltmer såg jag vad det var som var fel. Delvis beroende på Russells gungande rörelser och delvis på grund av Hon rörde armen och handen med kniven hade hela hennes kropp börjat svaja fram och tillbaka. För ett kort ögonblick trodde jag att Hon skulle falla till golvet.
Hon försökte återfå balansen och fräste åt Russell at släppa Hennes ben medan Hon fortsatte att skrika åt mig. vid det laget såg hennes överkropp ut som en gungstol som var nära att slå runt. Jag struntade i Hennes tomma hotelser och föreställde mig att den gamla fyllkajan skulle falla platt på ansiktet. Jag riktade all min uppmärksamhet mot Hennes ansikte. I ögonvrån såg jag ett suddigt föremål flyga från Hennes hand. En kraftig smärta strålade ut just ovanför magen. Jag försökte stå upp men benen vek sig på mig och allt blev svart.
När jag återfick medvetandet kände jag något varmt rinna från bröstet. Det dröjde några sekunder innan jag insåg vad det var. Jag satt med ryggen mot väggen inne i badrummet. Jag vände mig mot Russell som började sjunga: ”David kommer att dö. Pojken kommer att dö.” Jag flyttade blicken mot magen. Hon satt på knä och förband mig med en tjock gasbinda över magen där mörkrött blod pumpade ut. Jag försökte säga någonting. Jag visste att det var en olyckshändelse. Jag ville att Hon skulle veta att jag förlät Henne, men jag kände mig för svag för att prata. Jag försökte hålla upp huvudet men de föll ner mot bröstet gång på gång. Jag förlorade all tidsuppfattning samtidigt som jag gled in i mörkret.”

Den här händelsen tycker jag är så hemsk att det nästan inte går att skriva om det. Man vet ju inte om det var en olycka eller om det var med mening. Det här visar verkligen hur sjuk en människa kan bli. Att hon knivhugger honom för att han inte blev klar med disken i tid, det är inte klokt.

När jag läste texten tänkte jag på hur Dave skulle ha haft det när han var liten, jag levde mig nästan i rollen som Dave. Jag försökte förstå hur han skulle ha haft det men man kan ju aldrig det. Man kan ju försöka men för att egentligen förstå hur illa behandlad han blev måste man nog uppleva det. När jag läste boken började jag också tänka på hur bröderna skulle ha haft det. De måste ju ha blivit förvirrade av att Dave blev så illa behandlad, man kan ju fundera på vad de skulle ha tyckt om Dave och deras mamma.

Jag tror inte riktigt att jag kan dra några raka paralleller till mitt eget liv, men jag kan dra paralleller till livet runt omkring mig. t ex. mobbing det förekommer ju i de flesta skolorna, även om det kanske inte syns utåt, så finns det nog folk inblandade i alla fall. Det är ju ett stort problem, särskilt i skolorna. De folk som blir mobbade är de som är annorlunda på något sätt, kanske har någon sjukdom eller ser ut på ett speciellt sätt. Som Dave blev mobbad för att han nästan jämt kom till skolan i samma kläder och han var skitig och såg antagligen ohyfsad ut. Det är väldigt lätt att döma människor efter första gången man ser dem, men ingen förutom han vet ju vad skälet är till att man ser ut på just det viset. Det är ju ingenting någon annan ska lägga sig i. Folk, särskilt ungdomar har väldigt lätt att döma andra människor väldigt fort utan att egentligen veta någonting om den, och det är ju egentligen helt fel att man gör så.


Tiden:
Hur lång är tiden?
Dave Pelzer har skrivit flera böcker. Det finns flera böcker om hans liv, och den här handlar om när han är som minst. Ungefär upp till 11-12 år, sedan blir han omhändertagen av myndigheterna och får flytta till en fosterfamilj.
Den andra boken ”Pojken som inte fanns” handlar om när han hamnar i fosterhem och kommer upp i tidiga tonåren och den sista boken ”Pojken som överlevde” handlar om när han är vuxen.

Språk och miljö:
Den här texten baserar på författarens liv, om han uppväxt, så den har med författarens liv att göra. Den här boken ”Pojken som kallades Det” är den första boken i hans trilogi om Dave Pelzers liv.

Miljön i boken visas genom bildspråk, genom miljöbeskrivningar så att man får en bild i huvudet av hur det ser ut. T ex:

”Vi bodde i ett anspråkslöst hus med två sovrum i vad som betraktades som ett ”bra” område i Dalar City. Jag minns hur jag brukade titta ut genom burspråket i vårt vardagsrum och när det var vackert väder kunde jag se Golden Gate-brons brandgula torn och San Franciscos vackra silhuett.”

Författaren använde sig ganska mycket av liknelser och även av någon metafor. t ex:

”Hon satte sig på huk som för att klappa någon av sina hundar och dunkade mig några gånger i ryggen innan jag svimmade.”

”Jag förlorade snart blodcirkulationen i större delen av kroppen där jag satt på händerna likt en krigsfånge.”

Författaren använde sig även av bildspråk på olika sätt. Personbeskrivningar och sakbeskrivningar. T ex:

”Min pappa, Stephen Joseph, försörjde sin familj som brandman. Han arbetade mitt inne i San Francisco. Han var ungefär en och åttio lång och vägde cirka 85 kilo. Han hade breda axlar och muskulösa underarmar.”

”Morgon där på när jag rengjorde badrummet tittade jag mig i spegeln för att se hur min tunga såg ut. Den brände som eld. Lager av kött hade frätts bort medan andra partier var röda och blodiga.”

Personer:
Dave själv är den huvudperson som det handlar mest om för det är om han som boken bygger på, om hans uppväxt och liv. Dave är smal och liten till växten han fick oftast gå omkring i gamla utslitna kläder, ofta som han fått ärvt av sina bröder.
Daves egenskaper är att han har en väldig vilja och är väldigt beslutsam, han är fast besluten till att leva och det var ju också det han gjorde i slutändan. Hade inte Dave haft den viljan att leva som han hade, skulle nog han inte ha varit i livet nu, det skulle nog ha varit ganska lätt och bara gett upp. Men Dave stod på sig och tillslut visade han världen att man kan överleva, bara man vill.
Daves mamma Catherina Roerva är också en huvudperson. Det handlar nästan lika mycket om henne som det gör med Dave. Hon var först en väldigt snäll, omtänksam och godhjärtad mamma, hon satt alltid barnens bästa i första hand. Hon hade långt, vacker blont hår och hade ofta fina klänningar på dig.
Med tiden börjar hon förändras. Hon började få en psykisk sjukdom. Hon börjar dricka allt mer alkohol och hon börjar först bara förnedra Dave och hans bröder. Hon blev väldigt elak och självupptagen. Hon slutade att bry sig om hur hon själv såg ut och hade ofta morgonrocken på sig hela dagarna och sminkade sig aldrig.
Det som kännetecknar henne mest är att hon är väldigt elak och ingen medkänsla för Dave över huvud taget. Hon behandlar honom som om att han inte var någon människa, hon behandlade hundarna bättre.
Det som var lite konstigt var att hon bara behandlade Dave så dåligt. De andra barnen i familjen behandlade hon bra. De fick mat och de blev aldrig slagna, så varför hon just valde Dave kan man ju fundera över.

Några bipersoner är Daves pappa och hans bröder. Hans pappa var först en väldigt omtänksam och snäll pappa. Han tog med familjen på utflykter och äventyr.
Allt eftersom Daves mamma blev allt elakare blev också hans pappa mer trött och utarbetad. Först försökte han kämpa med Dave, men efter ett tag märkte han att det inte gav några resultat. Han fick problem med spriten och han började vara hemma allt mer sällan.
En person som först var Daves hjälte blev tillslut en ynkrygg som Dave helt förlorade förtroendet för. Han blev nästan lika hemsk som Daves mamma, han misshandlade honom inte men genom att inte bry sig om vad hans mamma gjorde med honom, var han nästan lika hemska som henne i alla fall.
Daves bröder är också några bipersoner. Han hade fyra stycken bröder. Han hade bara kontakt med dem tills hans mamma började misshandla honom, då fick han inte vara med dem längre och hon nästan hjärntvättade dem genom att intala dem att Dave var en stygg pojke och att han förtjänade all bestraffning han fick. De trodde såklart på henne för hon var ju deras mamma. Så de slutade också bry sig om Dave. Men jag tror att de nog måste ha varit förvirrade och undrade varför han nästan inte var en medlem i familjen för de hade lekt och så när de var små. Men jag tror att de nog var rädda för att samma sak skulle hända med dem. Till slut hatade Dave dem lika mycket som resten av familjen. Daves minsta bror Kevin lekte Dave med ibland när Kevin var liten, för när Daves mamma inte var hemma och deras pappa var hemma så fick Dave göra det. Dave gillade Kevin jättemycket. Han brukade krypa runt på golvet och leka med Kevin, men ju äldre Kevin blev, ju mer blev han hjärntvät...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Bokanalys - pojken som kallades det

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-12-10]   Bokanalys - pojken som kallades det
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=8933 [2022-05-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×