Isabel Allende

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehåll:


Kort om Isabel (sidan 2)
Bakgrund (sidorna 3 och 4)
Familj (sidorna 4 och 5)
Bor (sidan6)
Hobby och vanor (sidan 6)
Karriär (sidorna 6 och7)
Att skriva (sidan 8)
Attityd (sidan 9)
Varför? (sidan 10)
Recension(sidorna 11 och 12)
Källförteckning (sidan 13)



Kort om Isabel

Bakgrund: Hon är född den andre augusti 1942. Pappan försvann spårlöst när Isabel var fyra år.
Hon var kusindotter till Salvador Allende, Chiles socialistiske president som störtades av Augusto Pinochet 11 september 1973.
Isabel flyttade som nioåring till Bolivia och som elvaåring till Libanon. Hon hade öknamnet ”lilla råttan” pga. Sin osäkerhet och ängslighet.

Familj: Isabel var gift i 25år med Miguel Frias som hon fick sina två barn Nicolas och Paula med.
Hon skilde sig senare från Miguel och gifte sig med den oborstade amerikanen, Willie Gordon, från Los Angeles. Paula dog 28år gammal av den ovanliga och obotliga sjukdomen Porfyri.
Mamman är fortfarande i livet och Isabel faxar varje dag ett skvaller fax till sin mamma Doña Panchita.

Bor: Norr om San Francisco.

Hobby: Måla, laga mat, leka med barnbarnen, bio, läsa och eget hantverk.

Vanor: Hon dricker mineralvatten och vin men är uppfödd på chilenskt kranvatten så hon skulle säkert kunna dricka direkt ur Ganges.

Karriär: Ville som barn bli nunna men bestämde sig senare för att bli journalist. Hon skrev i damtidningar och frilansade. Isabel ledde nöjesprogram i tv. Hon var även sekreterare på ett FN kontor med skogsstatistik som specialitet. Slog igenom med ”Andarnas hus”.

Skrivandet: Hon börjar skriva klockan halv sju på morgonen och skriver minst åtta timmar varje dag. I ett rum som vetter ut med trädgården. Börjar alltid skriva den 8 januari. Eftersom spanska är hennes modersmål faller det sig naturligast för henne att skriva på spanska. Självklart skriver hon på datorn!

Attityd: Hon har varit rädd så många gånger att hon varken räds satan eller Pinochet längre. Isabel är tuff, fräck och verbal.




”Du är så bra, mormor, du kommer ihåg saker som aldrig har hänt”


Bakgrund

Isabel Allende föddes mitt under andra världskriget. Den allmänna uppfattningen var att undergången var nära och därför vågade ingen förvänta sig att leva särskilt länge. De tog tillvara varje ögonblick.
En kväll gick Isabels pappa ut för att köpa cigaretter och kom aldrig tillbaka.
I själva verket skulle han inte alls ut och köpa cigaretter utan stack helt enkelt och lämnade Isabels mamma med tre barn och hur många räkningar som helst. Efter det fanns det bara ett att göra för familjen – flytta tillbaka till morfar i Chile. Det är i Chile som Isabel växer upp, inte lyckligt, inte sorgligt. Hon bara växte upp.

1970 är det år då Salvador Allende väljs till president och det var tänkt att han skulle vara kvar på den posten i sex år. Han lovade folket förbättring eftersom chilenarna inte var nöjda. Han försökte få bukt med ekonomin genom att nationalisera mineraltillgångarna, bankväsendet, utrikeshandeln och de största industrierna.
Dessutom försökte han påskynda och mer radikalt genomföra den så länge efterlängtade (sedan början av 60-talet) jordfördelningen.
För att ytterligare sätta fart på ekonomin höjde han i genomsnitt lönerna med
35 % så att folket skulle kunna konsumera mer, men behoven blev för stora för företagen vilket ledde till än mer inflation. Stora strejker och upplopp började bryta ut.
Det kunde inte Salvador Allende få bukt med och kritiken bara växte mot hans ”fredliga och demokratiska reformpolitik”.
I Augusti 1973 väntade man allmänt att ett inbördeskrig skulle bryta ut eller att någon skulle störta Salvador.
Den 11 september 1973 genomförde försvarsgrenscheferna en statskupp, då president palatset i Santiago anfölls begick, enligt officiella källor, Salvador Allende självmord, men enligt andra källor sköt kuppmakarna honom.
Militärregeringen tog till rejäla åtgärder, så som mord och arrestering, för att lamslå vänsteroppositionen
Landet styrdes nu mera av befälhavarna för de tre vapenslagen.
De tillsatte en militärregering med Augusto Pinochet som regeringschef.
(Någonting som kan vara förvirrande när man söker på fakta om Salvador är att man får uppgifter om att hans dotter heter Isabel Allende. Men denne Isabel Allende är inte den samme som jag skriver om.)

”Genom ett kusligt samanträffande- historiens karma- krossades de kapade planen i USA mot sina måltavlor en tisdag 11 september, exakt samma veckodag och datum - och nästan vid samma tid på morgonen - som militärkuppen i Chile 1973. Det var ett terroristattentat mot demokrati, arrangerat av CIA. Bilderna av brinnande byggnader, rök, eldslågor och panik är desamma i bägge scenarierna.”

Efter Salvadors död gick det inte längre. Livet blev en plåga. Varje gång en bil stannade till utanför fönstret på kvällen fylldes Isabel av ångest och oro. Hade de till sist ändå kommit för att hämta henne? Var tiden i frihet slut?
Det fanns ingen annan utväg för Isabel, hennes make Miguel och barnen än att fly. Dels för att hon var släkt med Salvador och dels för att hon var aktiv på vänstersidan. De flydde till Venezuela.
I Venezuela dröjde det inte länge förrän Isabel Allende drabbades av hemlängtan, en besynnerlig känsla som bestod av lika delar längtan som av dåligt samvete för att hon flytt och inte stannat för att i hemlighet bekämpa militärdiktaturen.
Hon skriver långa brev hem till sin reformfientliga och isolerade morfar.


Familjen

1962 gifter Isabel Allende sig med Miguel Frias.
Året därpå fick de sitt första barn. En dotter som de bestämmer sig för att kalla Paula.
1966 föddes sonen Nicolás.
Efter tjugofem år tillsammans med Miguel bestämmer sig Isabel för att hon vill skilja sig och så blir det.
Ett halvår efter skilsmässan får hon ett speciellt beundrarbrev och när hon träffade mannen som skrivit det (Willie Gordon) föll hon pladask. Det var en stor chock för den väluppfostrade Isabel att inse att hon blivit kär i en före detta skoputsarpojke från Los Angeles slumområde. En man som föredrog att sova på gravstenar.

Nyårsaftonen 1988 ringde Isabel sin dotter Paula och undrade vad hon förväntade sig och önskade utav det nya året. Genast svarade Paula att hon önskade sig en vän och kärlek som sin mamma hade. Det dröjde knappt två dygn innan hon överlycklig ringde tillbaka.
- ”Nu har jag fått honom, mamma! I går kväll på en fest träffade jag honom som jag ska gifta mig med!”
Snabbt berättade Paula för sin mamma hur de hade känt igen varandra och att hon var säker på att de var skapta för varandra.


- ”Var inte befängd Paula, hur kan du vara så säker?”
- ” Därför att jag började må illa och var tvungen att gå därifrån. Som tur var följde han efter…”
- ” Fantastiskt Paula, när tänker du flytta ihop med honom?”
- ”Först ska jag bli klar med mina studier.
- ”Tja, om det här nu är mannen i ditt liv…”
- ” Ta det lugnt mamma, jag har ju just träffat honom.”
- ”Livet är kort Paula.”

Paula fortsatte sina studier och sedan flyttade hon, tillsammans med Ernesto, till Madrid där de båda fick jobb. Och strax efter det gifte de sig. En natt mitt under parets smekmånad vaknade Paula med ett skrik. Hon vägrade berätta vad hon drömt. Den natten kunde hon inte somna om och satte sig därför för att skriv ett brev. Brevet gav hon Ernesto. På det stod det: Att öppnas när jag dör.
På Paulas ettåriga bröllopsdag låg hon i koma och hennes man Ernesto gav henne en saga om kärlek i present som han viskade i hennes öra där han stod på knä vid hennes säng.
Efter mycket om och men, fick Isabel flytta sin älskade men medvetslösa dotter till Kalifornien. Isabel börjar vid sin dotters sjukbädd att anteckna ned sin släkt och hennes egen historia. Tanken var den att Paula skulle ha fått anteckningarna när hon tillfrisknat. Men månaderna gick och Paula blev bara sämre.
Till sist avlider Paula den 6 december 1992 klockan fyra, då bara 28år gammal.
De öppnade brevet och i det stod vad som här efter följer:

Jag vill inte bli kvar fängslad i min kropp.
Befriad från den kommer jag att kunna vara närmare tillsammans med dem som jag älskar, även om de finns i världens fyra hörn.
Det är svårt att förklara hur jag älskar dem, vilka djupa känslor som förenar mig med Ernesto, med mina föräldrar, med min bror, med mina morföräldrar.
Jag vet att ni kommer att minnas mig och så länge ni gör det är jag hos er.
Jag vill bli kremerad och vill att min aska ska strös ut i naturen, jag önskar inga gravstenar med mitt namn någonstans, jag vill hellre finnas kvar i de minas hjärtan och vända tillbaka till jorden.
Jag har ett banktillgodohavande, använd det till stipendier åt barn som behöver skolgång eller mat. Dela upp det som är mitt mellan dem som vill ha ett minne,
det finns inte mycket egentligen.
Ni ska inte vara sorgsna, jag är kvar hos er fast närmare än förut.
Om ännu någon tid kommer vi att förenas i anden, men tills vidare är vi tillsammans så länge ni minns mig. Ernesto… jag älskar dig djupt och gör det ännu, du är en enastående man och jag tvivlar inte på att du också kan bli lycklig när jag gått bort.
Mamma, pappa, Nico, morföräldrar: ni är den bästa familj jag kunde fått.
Glöm mig inte, och se lite gladare ut! Kom ihåg att vi andar bättre kan hjälpa, ledsaga och beskydda dem som är lyckliga. Jag älskar er mycket.

Paula



Bor

Hon har bott i Chile, Venezuela, Peru, USA, Spanien, Bolivia, Belgien och säkert många fler länder som jag inte lyckats för ögonen på.
I vilket fall, numera bor hon i en villa tillsammans Willie Gordon i San Francisco i USA.

Hobby och Vanor

Hon ser på chilenska såpor och dagen efter ett speciellt dramatiskt avsnitt ringer hennes vänner henne för att diskutera de snaskigaste detaljerna.
Hon dricker vin och mineralvatten, men är uppväxt med att drick chilensktkranvatten så hon skulle kunna dricka vattnet ifrån Ganges om så behövdes.
Hon börjar alltid skriva sina böcker den åttonde januari. Detta beror på att var just det datumet som hon började skriva ”Andarnas hus”, och den blev en stor succé.
Varje dag skickar hon ett fax till sin mamma om hur dagen har varit och så vidare. Och hon får alltid tillbaka ett brev, varje dag.

Karriär

Hon har jobbat som journalist i både Venezuela och Chile.
Det här jobbade hon med mellan år 1964-74:

Women’s magazine ”Paula”
Childrens magazine ”Mampato”
Filmdokumentärer
TV shower på kanal 7 och kanal 13.

År 1975 till 1984 jobbar Isabel för en dagstidning i Venezuela vid namn ”El Nacional”.

Efter boken ”Andarnas hus” som kom ut 1982 kom den STORA karriären. Folk blev som tokiga och köpte hennes bok världen över. Hon har blivit en mycket belönad och känt författarinna.

Hennes pappa gick ut för att köpa cigaretter och kom aldrig tillbaka.
Pinochet stal hennes land och döden tog hennes dotter.
Hur överlevde du egentligen, Isabel Allende?
- Jag skrev, säger Isabel och ler.



Andarnas hus var startskottet sedan dess har boktitlarna bara rullat fram:

Andarnas hus 1984
Kärlek och skugga 1986
Eva Luna 1988
Eva Lunas berättelser 1990
Den oändliga planen 1993
Paula 1995
Afrodite 1998
Ödets dotter 2000
Porträtt i sepia 2001
Odjurens stad 2002
Den Gyllene drakens rike 2003
Pygméernas skog 2004
Landet i mitt hjärta 2004


Hennes böcker är översatta till 27språk och finns inte längre bara som böcker utan också som filmer, teatrar, operor och baletter.



”Isabel Allendes styrka ligger i att hon lyckas skapa sagans stämning och äventyrets sug i vår egen tid och värld, om än bortom den vi ser. Som fantasy - fast här och nu.”
Hallansposten


Att Skriva

Den dagen, åttonde januari, vilket är en helig dag för henne, kommer hon till sitt kontor tidigt på morgonen, ensam. Hon tänder ett ljus för andarna och för inspirationen. Sedan sätter hon sig ned och mediterar en stud.
Hon har alltid fräscha blommor och rökelser på kontoret.
Hon öppnar sig fullständigt inför den upplevelse som börjar i det ögonblicket. Isabel vet aldrig riktigt säkert vad det är som hon ska skriva.
Hon kan ha avslutat en bok för någon månad sedan och haft idéer om vad hon ska börja skriva, men det har redan skett två gånger att hon satt sig ned vid datorn och en helt annan berättelse än den som var planerad, har skrivits ut.

”Det är som om jag vore gravid med någonting, en elefantgraviditet, någonting som har varit där under en mycket lång tid, växande, och sedan när jag kan slappna av helt och öppna mig till skrivandet, det är då den riktiga boken kommer ut.”

När hon börjar skriva det första stycket skriver hon i en sorts form av trance, det är som om någon annan skriver genom henne. Det första stycket som avgör boken.
Stycket är som en dörr som öppnas till ett helt nytt territorium som Isabel bara måste undersöka med sina karaktärer. Och sakta medan hon skriver, tycks berättelsen veckla ut sig själv i Isabels själ.
Det bara händer.
Hon är inte den sortens författare som kan skriva utan att ha en skiss, eller som kan prata om sin ännu inte klara bok med någon annan, eller låta någon annan läsa bitar av hennes bok innan den är helt klar.
Under en lång tid vet hon inte vad hon skriver, hon bara kommer till sitt kontor varje morgon. När sedan boken är klar, skriver hon ut den och läser den för först gången. Sedan börjar hon stryka bort allt som inte har med berättelsen att göra.

Varför hon börjar skriva den åttonde januari?
Det är för att det var den dagen 1981 fick hon beskredet att hennes högt aktade morfar låg döende. Hon började därför skriva ett brev till honom. Hon ville förklara att han kunde dö i frid och att hon mindes allt han berättat för honom. Ett år senare var brevet inget brev längre utan en bok. Boken blev en succé och därför börjar hon alltid skriva den åttonde januari.
Att hon har arbetat som journalist har naturligtvis hjälpt henne med skrivandet.
Men – ”Ett tag försörjde jag mig som journalist, men jag var en usel sådan. Varför? För att jag ljög hela tiden. Jag var aldrig objektiv, satte alltid mig själv i centrum och skarvade när jag tyckte historien var för tunn”


Attityd

Det typisk för Isabel Allendes släkt är de grova skämten.

Ett typiskt sådant skämt är:
En mycket elegant ung dam släpper av misstag en fjärt, och för att maskera ljudet smattra hon med klackarna. Då säger Otto (tysken med tysk brytning): ”Stampa du med tårna och stampa du med klacken, men det blir aldrig det ljud som du gör med baken”

Under Isabels alltid så välvårdade och välskrädda yttre döljer sig svart humor, dolda begär och kokande historier.
Trots böckerna med vildfantasi tror hon inte på spöken utan är en mycket jordnära kvinna.



”Jag fick välj mellan att krama en koala i Australien eller Tom Cruise in Hollywood.”



”Det här kortet med apan och jag är taget i Amazonas 1996 (Jag är den som är till höger)”



Varför?

Varför jag valde att skriva om Isabel Allende?

Ett: För att det inte fanns någon fakta om varken Terry Pratchett eller Eva Ibbotson.

Två: För att mamma förslog henne och nämnde att det BORDE finnas en massa fakta om henne.

Tre: För att jag hade läst två böcker av henne, ”Odjurens stad” och ”Den Gyllene drakens rike” och fastnat för hennes sätt att skriva.

Vad jag tycker om författarinnan?
Jag har under detta arbetet jobbat med hennes böcker ”Paula”, ”Andarnas hus”, ”Odjurens stad” och ”Landet i mitt hjärta”.
Både ”Landet i mitt hjärta” och ”Paula” hoppar oerhört i tid och rum hela tiden. Jag brukar inte bli förvirrad av böcker i första taget (Eftersom jag läser krångliga fantasy romaner) men de här var ganska snurrande. Landet i mitt hjärta var mest flummig av de två.
Detta kan bero på att i dessa böcker har hon försökt att göra någon form av biografi, enligt mig lyckades detta inte särskilt bra.
Mamma som har läst de sex första böckerna och även Ödets dotter och
Porträtt i sepia tycker att de första böckerna är bäst.
Men jag har inte skaffat mig en egen uppfattning i den frågan.
Men jag tycker att Isabel skriver på ett mycket målande och rogivande sätt som får mig att fundera även efter det att jag lagt ifrån mig boken.
Jag kan bara säga så här, hon skriver mycket absurda liknelser när det gäller att beskriva sig själv men hon verkar vara en helfräck dam!



Odjurens stad

- … Du ska resa till New York on ett par dar, sa John.
- Ensam?
- Ja, ensam. Du blir nog tvungen att göra många saker ensam hädanefter. Du ska ha med dig ditt pass, för jag tror att du ska ut på äventyr tillsammans med min mamma.
- Vart då?
- Till Amazonas.
- Amazonas! Sa Alex förskräckt. Jag såg en dokumentärfilm om Amazonas, där är fullt med moskiter och kajmaner och banditer. Där finns alla möjliga sjukdomar, till och med spetälska!
- Jag tror nog att mamma vet vad hon gör, hon tar dig inte med till något farligt ställe, Alexander.
- Kate, hon skulle kunna knuffa ned mig i en flod full med pirayor, pappa. Med en sådan farmor behöver jag inga fiender, sa pojken upprört.

Alexanders mamma är sjuk och de tre barnen måste flytta bort ett tag. De två döttrarna flyttar till morföräldrarna och den femtonåriga Alexander tvingas, mot sin vilja, till att bo tillsammans med sin ”excentriska” farmor i New York.
Inte nog med att han måste umgås dygnet runt med farmodern Kate, nej han kastas också in i ett äventyr i Amazons djungler. Om djungeln går det många historier om en jättelik apmänniska som är livsfarlig, har dödat många guldgrävare och som sprider en så illaluktande doft omkring sig, att både människor och djur svimmar eller blir förlamade av den. Där finns också andar som visar sig i dagsljus och mordiska, illasinnade indianer…
Enligt historierna en farlig plats, men enligt Kate Cold en perfekt plats för att få sonsonen att växa upp och bli man.

Jag tycker att boken är skriven på ett sådant sätt att man ser vad som händer framför sig och när man väl kommit in i handlingen (ungefär tre sidor in i boken) fängslas man och dras med in bland djungelbladen.
Sedan känns det sorgligt när man inser att boken håller på att ta slut.
Isabell Allende har verkligen konsten att kunna skriva både roligt, intressant och gripande.
Karaktärerna är verkligen karaktäristiska.
Den hårdhudade farmodern, den otroligt naturnära indianflickan Nadia och den vanliga amerikanska pojken Alex bygger upp bokens handlig och djup.
Även birollerna har en personlighet som är mer än bara ett namn, vilket de ibland kan sakna i andra böcker jag läst.
I den här boken sker hela tiden nya saker och man hisnar gång på gång.
Underbar bok!



Andarnas hus

- Något arbete måste du ha”, upprepade Férula.
- Ni ska aldrig lida brist så länge jag lever”, sa han.
- Det är lätt att säga, svarade Férula och tog bort ett fiskben mellan tänderna.
- Jag tror jag far till landet, till Las tres Marías.
- Det är en ruin, Estaban. Jag har alltid sagt att det är bästa att sälja den där jorden, men du är ju envis som en åsna.
- Man ska aldrig säja jord. Det är det enda man har kvar när allting annat tar slut…

Estaban letar guld i en gruva i många år för att försöka få ihop till ett bröllop mellan honom och Rosa, Claras syster. När han äntligen finner en tillräckligt stor guldklimp far han hem för att ställa i ordning bröllopet, men får på vägen höra att Rosa har dött av förgiftning. Och därmed blev det inget bröllop mellan de båda.
Estaban bestämmer sig för att använda guldet till att restaurera upp den förfallna men ärvda gården Las Tres Marías. Han arbetade hårt och drev sina lantarbetare hårdare. Men med bara arbetarna som sällskap kände han sig ensam och hans manliga behov trängde honom till att våldta en kvinna.
I hemlighet föds en oäkting, vars son framöver kommer att spela en stor betydelse för framtida händelser.
Ovetande om oäktingen, bestämmer sig...