Thérèse Raquin - En studie av människors ondska

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Författare: Èmile Zola


Thérèse Raquin är en psykologisk, naturalistisk skildring av människans psyke. Émile Zola kan inte ha haft så höga tankar om människans godhet, eftersom den är väldigt bitter men ändå otroligt saklig.
Thérèse blev uppfostrad av hennes faster, Mme. Raquin, eftersom hon blev övergiven av hennes föräldrar. Hennes mamma var dotter till en stamhövding i Afrika och Thérèse känner att hon tillhör henne genom hennes blod och instinkter. Hon växte dock upp med hennes kusin Camille som jämnt var sjuk och Thérèse fick aldrig tillfälle att vara barn på riktigt. ”Jag fick växa upp i en sjuklings ljumma fuktiga rum. Jag sov i samma säng som Camille. Om nätterna drog jag mig undan honom, äcklad av den fadda lukten som kom från hans kropp. Han var elak och envis. Han ville inte ta sådan medicin som jag vägrade att dela med honom. För att göra min faster till viljes måste jag dricka hans droger. Jag förstår inte att jag inte dog…” (s.33)
Camille och Thérèse har redan från barndomen fått klart för sig att de ska gifta sig med varandra och Thérèse ville inte protestera för att inte verka otacksam mot Mme. Raquin som uppfostrat dem på ett vänligt men märkligt sätt. Det finns hela tiden en kylig stämning paret emellan. Det finns och har aldrig funnits någon kärlek i förhållandet. Thérèse är snarare äcklad av Camille. ”Jag tog honom därför min faster erbjöd mig honom och därför jag inte räknade med att aldrig behöva ta någon hänsyn till honom… och så återfann jag i min man samma lilla sjuka gosse som jag redan hade delat säng med i sex år. Han var lika ömtålig, lika gnällig, och han hade fortfarande samma fadda lukt av sjukt barn som jag förr hade funnit så vidrigt…” (s.35)
Den enda gången Camille inte lät sig styras av sin mamma var när han ville flytta till Paris från Vernon, han gjorde det av ren ärelystnad och hotade med att bli sjuk om han inte fick som han ville. Han tog inte hänsyn till Thérèse, frågade inte ens vad hon tyckte.”Thérèse blev inte tillfrågad. Hon hade alltid visat en så passiv lydnad att fastern och mannen inte längre brydde sig om att fråga efter vad hon tyckte. Hon flyttade dit de flyttade, hon gjorde som de gjorde, utan ett ord av klagan, utan en förebråelse, utan att ens tyckas märka att hon bytte vistelseort” (s.15).
Thérèse lärde sig under sin barndom att inte visa sina känslor och bara sitta still och inte göra något och inte avslöja något om henne själv. Hennes man tycker hon är underlig som bara kan sitta en hel kväll och inte göra något alls. ”Han var mycket förvånad över att Thérèse kunde sitta tankfull och tyst en hel kväll utan att bli frestad att ta till en bok. Innerst inne medgav han att hans fru inte var särskilt intelligent. Thérèse visade otåligt bort böckerna. Hon föredrog att sitta sysslolös och stirra, medan tankarna irrade långt borta. Förresten hade hon ett jämnt och lättsamt humör. Hela hennes traktan gick ut på att göra om sig till ett passivt instrument, att vara till behag och förneka sig själv till det yttersta.” (s.18)

Detta tillstånd gjorde även att Laurent inte visste var han hade Thérèse. Han hade långa resonemang med sig själv innan han gav sig in på något med henne. Det han funderade på var inte om han var kär i henne utan om han kunde utnyttja henne för eget bruk utan att få lida av det. ”Där har jag en liten kvinna, sade han sig, som blir min älskarinna när jag vill. Hon är alltid bakom mig och granskar mig, mäter mig, väger mig… Hon darrar, hon har ett lustigt, stumt och lidelsefullt ansikte. Hon behöver säkert en älskare, det synd på hennes ögon… Camille är då inte mycket att hurra för.” (s.28-29) Han undrar hur han ska göra för att inte förlora sin väns förtroende. Men efter mycket överläggande med sig själv bestämmer han sig. ”Asch, det får gå som det vill, utbrast han, men jag kysser henne så fort jag får tillfälle… Jag slår vad om att hon faller i mina armar med en gång.” (s.29) Laurent och Thérèse inleder ett förhållande och behandlar varandra som om det har pågått under flera år. Laurent kommer hem till Thérèse som ljuger för sin faster för att få gå ifrån butiken som de äger. Båda ger sig hän och man får en helt annan bild av Thérèse. ”Thérèse var smidig och stark, och tryckte sig mot honom, kastade huvudet bakåt, och hennes ansikte hade en skimrande glöd och ett lidelsefullt leende. Detta en älskande kvinnas ansikte var liksom förvandlat, hon verkade förvildad och smeksam, hennes läppar var fuktiga, ögonen lyste, hon strålade av glädje.” Thérèse blir med och mer oförsiktig och båda får ett begär efter varandra. Det är deras kärlek, eller snarare åtrå och begär, som är grunden till ondskan i boken. Förhållandet ändras när Laurent inte längre kan få ledigt från sitt jobb under dagarna. De träffas en sista gång hemma hos Laurent och kommer fram till att Camille är i vägen. ”Om min man kunde dö… upprepade Thérèse sakta. Då skulle vi gifta oss, då behövde vi inte frukta någonting, då skulle vi kunna njuta i fullaste mått av vår kärlek… Vilket skönt och gott liv.” (s.46)
Laurent dödade Camille under en utflykt och för honom helgade målet medlen. Han kände att han var tvungen att bli av med Camille för att kunna gifta sig med Thérèse och bli lycklig. Då var han helt säker på vad han gjorde, men efter börjar han tvivla. Bettmärket på halsen symboliserar att man aldrig kan glömma och komma ifrån det hemska man gjort. Laurent slutar jobba för att kunna få göra som han vill, det vill säga, inte göra något alls, men inser sedan att sysslolösheten gör ångesten ännu värre. ”Lättjan, denna djuriska existens som han drömt om, var hans straff” (s.180)
Laurents och Thérèses förhållande blir aldrig sig likt igen. De kan inte vara tillsammans på mer än ett år och under tiden har de feberdrömmar om Camille och hans döda kropp. Men båda hoppas på, eller snarare intalar sig, att det kommer bli bättre när de får gifta sig och slippa vara ensamma. Men det blir det inte. De kan inte sova, för de hallucinerar att Camilles kropp hela tiden är mellan dem, han är deras samvete. Deras förhållande blir mer och mer spänt och Thérèse vägrar ta på sig skulden för det som har hänt. Hon menar på att det var Laurent som gjorde alltihop, hon bara följde med. ”Människorna skulle kanske döma mig, men Camille vet mycket väl att det var du som gjorde alltihop… Han plågar inte mig om nätterna så som han plågar dig.” (s.166)
Thérèse fortsätter bedyra sin oskuld till dess att hon vänder sig mot Laurent. ”Jag är skyldig, mer skyldig än du. Jag borde räddat min man ifrån dig.” (s.171) Hon lämnar Laurent ensam i sin förtvivlan och rädsla. Hon jämför hela tiden Laurent med Camille och får honom att slå henne ”hon kände en bitter njutning av att bli slagen” (s.174).
Även fast båda hatar varandra och i princip inte kan vara i samma rum utan att gräla kan de inte skiljas. De har blivit besatta av hatet och grymheten. ”En slags avsky och samtidigt ett slags lockelse skilde dem åt och höll dem samman på samma gång; de hade den egendomliga förnimmelsen av att vara två personer som efter att ha grälat och velat skiljas åt ändå alltid kommer tillbaka för att skrika nya skymford åt varann.” (s.177)
Båda blir mer och mer paranoida över att den andre ska gå till polisen och avslöja alltihop. Speciellt Laurent är rädd för att Thérèse ska göra det. ”En fix idé hade fått insteg i honom: Thérèse skulle driven till det yttersta av sitt lidande avslöja dem och han måste täppa till hennes mun, hejda bekännelserna i hennes strupe.” (s.184)
Båda försöker finna lindring på annat håll, på trottoarerna, men lyckas inte. Hatet växer.
Slutet är oundviklig...