Moberg vs Hemingway hård kamp i berättarteknik- skriven för Svenska B komvux 2000

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. INTRODUKTION

1.1 Mitt val av författare, böcker och syftet med studien:
Jag har valt att använda författarna Vilhelm Moberg och Ernest Hemingway. Två giganter när det gäller berättarteknik, vilket passar bra eftersom syftet med mitt arbete just är att jämföra deras berättarteknik. I mina studier ska jag använda mig av Mobergs "Mans kvinna" och Hemingways "Den gamle och havet".

Valet av författare var enkelt, jag har alltid varit imponerad av Hemingway och hans historia om den gamle mannen som ger sig ut själv för att dra upp en jättefisk, en historia som klistrade fast mig framför TV-n redan innan jag kunde gå. Moberg är tillsammans med Strindberg Sveriges största författare och hans historier om det gamla svenska bondesamhället är inte bara vanliga historier, utan det är dessutom min historia.

Valet av böcker var svårare, båda författarna har skrivit så otroligt många kända böcker. Att välja "Den gamle och havet" var rätt naturligt eftersom jag blev fascinerad av filmen. "Mans kvinna" var för mig en okänd Moberg bok, men historien verkade intressant och spännande så valet föll på denna kärlekshistoria trots den stenhårda konkurrensen från utvandrarromanerna.

1.2 Korta fakta om författarna

1.2.1 Hemingway
En legendar redan under sin livstid. Hemingway hade en ständig dragning till faran och deltog i första världskriget som ambulansförare. Under andra världskriget utrustade han sin yacht med vapen och hjälpte amerikanska flottan att spåra tyska ubåtar i karibiska havet. Han har skrivit massor av kända böcker och har skapat begrepp som "Isbergstekniken" och "Hemingway hjälten".

1.2.2 Moberg
Har skildrat många torparstugor och med allt vad det innebar att vara svensk bonde. Moberg själv härstammade från generationer av soldattorpare och hans far var soldat. Trots sin väldiga framgång som författare bevarade Moberg alltid känslan för sitt ursprung, dess bondeindividualism och starka frihetslängtan. Moberg skriver också om bönderna från hans hemtrakter i Småland.

1.3 Resumé av böckerna

1.3.1 Den gamle och havet
Den gamle hade inte fått fisk på 84 dagar, och hans hjälpreda och vän, en ung pojke hade varit tvungen att byta till en annan båt i fiskeläget någonstans utanför Havanna på Cuba. Den gamla hävdar dock att 85 är ett lyckotal och tror på fiskelycka. Det visar sig att han har rätt och just denna dag får han en jätte stor svärdfisk på kroken. Vi får i romanen följa mannens kamp mot den stora fisken och sedan hans kamp mot de hungriga hajarna.

1.3.2 Mans kvinna
Ogifta Håkan bor i den lilla byn Hägerbäck i Småland när han en dag får nya grannar, nygifta Påvel och Märit. Håkan fattar snabbt tycke för den unga vackra Märit som inte känner sig tillfredsställd hos Påvel. Märit inleder en affär med Håkan, som kämpar mot ekonomiska problem. För att klara sina ekonomiska problem tvingas Håkan låna utsäde från sin snälla granne Påvel. Påvels fromhet gör att de båda brottas med dåligt samvete. Ovetande om att fler och fler av byns invånare fått nys om deras affär fortsätter deras förhållande med fler större komplikationer i deras övriga liv. Det är nu inte en fråga om Påvel ska få reda på deras svek utan snarare när och hur.


2. BERÄTTARTEKNIK

2.1 Personbeskrivningar

2.1.1 Beskrivning och val av huvudpersoner
Den gamle är som Hemingwayhjälte väldigt karaktäristik för just Hemingway. Den gamle ger sig långt ut på havet för att strida mot sin ålderdom och övermakten. Han besegrar det omöjliga men blir sedan själv besegrad , men lyckas trots detta ta hem en liten seger på slutet. Vi får reda på att den gamle blivit svag av bristen på fisk och att han är fattig. Av hans utseende får vi reda på att han är mager avtärd och har rynkor i nacken. Han är tillbakadragen och klok, och vi får inte reda på mycket om hans bakgrund. Han är sorgsen men inte uppgiven, han är modig men inte galen. Mystiken runt den gamle gör berättelsen mer intressant och ger läsaren stora möjligheter att fantisera om hans förflutna. Hemingway använder den gamles monologer när han indirekt beskriver honom. Även den gamles vän, den unge pojken ger läsaren en del information om bokens hjälte.

Mans kvinna har två stora huvudpersoner, Håkan och Märit. Märit är dock hela berättelsens huvudfigur. Hon beskrivs som ung, blyg och bortkommen, en kvinna i all sin prakt vars bröst beskrivs med följande poetiska ord: "Hennes bröst är två blommande tuvor för honom".

Moberg återger Märits strid mot sitt samvete med mycket finess, med en dramatisk uppladdning och urladdning. I beskrivningarna av Märit använder han en av bipersonerna, Rotehjonet Herman som språkrör. Herman tyder Märit och Håkans dilemma så här "Hans goda ögon följer en man och en kvinna i byn - skall de inte snart gå jordens rätta ärenden? Än skyr de dagsljuset, än lever de sitt förnedrande liv i mörkrets skydd. Skall de fortsätta vara alltför kloka? Har de ett övermått av sitt olycksaliga vett?" Herman menar att Märit vill ha både tryggheten och kärleken, både älskaren Håkan och maken Påvel.

Moberg ger oss en fullständigt realistisk och saklig beskrivning av de båda huvudpersonerna, inget lämnas åt fantasin. Håkan beskrivs som en jägare, han förknippar kärleken med tillvaron i skogen och vill leva som fri skogsman. Detta får man snabbt klart för sig när han berättar för Märit att han vill att de ska rymma till skogs.

Moberg väljer alltså att beskriva sina huvudpersoner mer ingående än Hemingway. Hemingway beskriver även sina huvudpersoner med hjälp av Isbergstekniken, dvs han beskriver endast 1/8 av huvudpersonen sen får man fantisera sig till resten. Hemingway ger oss en tillräckligt detaljerad beskrivning av den gamles utseende, men i jämförelse med Mobergs skrapar den bara lite på ytan. Hemingways beskrivning är saklig och svävar inte som Mobergs ut i långa jämförelser med naturföremål.

Moberg kryper också in i huvudpersonens huvud, identifierar sig med huvudpersonen och kommer fram till vad denne tänker, för att sedan återge detta i oförändrat skick. Hemingway låter oss veta den gamles tankar genom dennes ständiga monolog under fisketuren. Men tankarna rör sig mest om fisketuren och behandlas inte alls så djupt som Mobergs.


2.1.2 Beskrivning och val av bipersoner
Bipersonerna i "Mans kvinna" är av stor vikt. De är också fler än i "Den gamle och havet".
Rotehjonet Herman används som författarens språkrör. Han är Håkans farbror och är den första som upptäcker Håkan och Märits förhållande. Om honom får vi inte veta så mycket mer än att han är ett hjon som är ute på sin vanliga sommarrunda i byn på jakt efter mat och husrum i utbyte mot dagsverke. Han har ingen stor betydelse för historiens utgång utan det är som språkrör och miljöbeskrivare han har sin stora roll. Kanske man kan tänka sig en bakgrund som påminner om det liv Håkan lever.
Elin är Håkans piga och djupt förälskad i Håkan. Hon vill inget hellre än att Håkan ska bli hennes och att han ska upptäcka hur mycket hon gör för honom. När hon upptäcker Håkans affär med Märit blir hon mycket svartsjuk och får därmed en mycket stor betydelse för berättelsens upplösning. Elin beskrivs som flitig och trogen sin husbonde. Elin är den fjärde parten som mår dåligt av Håkan och Märits förhållande.
Påvel är en snäll, trogen och gedigen man. Han älskar sin fru över allt annat och är verkligen glad över henne. Han är väldigt omtänksam och en väldigt god och hjälpsam granne. Trots att han är Märits man får han inte mer plats i boken än en biperson. Han står ovetandes i skuggan bakom det heta kärleksdrama som utspelar sig i hans trädgård, skog och i hans hem. I slutet av berättelsen får han lite mer plats och hans inre själsliv blir tydligt för första gången.

I "Den gamle och havet" saknas bipersoner så när på som den unga pojken som är den gamles vän. Pojkens utseende beskrivs inte alls och om hans personlighet vet vi endast det som kommer fram i hans dialoger med den Gamle. Av dessa kan vi trots allt konstatera att han är en sympatisk och omtänksam person som bryr sig om den gamle.

Av Moberg får vi reda på mycket mer om bipersonerna än vi får reda på om huvudpersonen av Hemingway. Även bipersonerna beskrivs ingående både fysiskt och psykiskt av Moberg. Hemingway beskriver bipersoner lika mycket som Moberg beskriver en statist för att använda filmspråk.

Att Hemingway väljer att endast ha en svag biperson beror på att han vill beskriva en kamp mellan en gammal man och havet och inte hela byn där den gamle bor. Pojken är ett nödvändigt ont för Hemingway, någon måste ju se den gamle mannen också för att läsaren ska kunna få någon som helst uppfattning om honom. Hemingway konstlar inte till det, han beskriver det som han anser är relevant för att läsaren ska kunna följa berättelsen.

Moberg vill däremot måla upp en färdig tavla för läsaren. Han väljer därför att ta med så många bipersoner som möjligt i sin historia. Det är bra eftersom man då kan jämföra huvudpersonen med bipersonerna för att få en uppfattning om huvudpersonernas moraliska och ekonomiska status jämfört med resten av människorna i samtiden.

2.2 Miljöbeskrivningar
Moberg använder vackra ord och långa jämförelser med naturella ting när han beskriver miljön. Första miljöbeskrivningen kommer när rotehjonet Herman vandrar in i Hägerbäcks by. Han beskriver grundligt byns befolkningssammansättning och utseende. "Nere i diken rinner Hägerbäcken i sitt vårsvall. Vattnet glänser silvrigt i solgasset, änder ligger där och guppar, lekgäddorna går upp på maderna och gör snurror i vattnet." Detta är typisk miljöbeskrivning av Moberg och hittas på sid 9 i "Mans kvinna".

Jämför man denna beskrivning med Hemingways beskrivning av den Gamles hus på sid 12 i den gamle och havet så märker man den stora skillnaden mellan två konster som måste värderas lika högt. Så här skriver Hemingway: "Stugan var byggd av kungspalmens sega knopphöljen som kallas guano och i rummet fanns en säng, ett bord, en stol och en plats på jordgolvet där man laga mat med träkol."

Hemingways miljöbeskrivningar är rakare, de vet vad de vill beskriva och beskriver det utan några konstigheter. Om Hemingway ska beskriva en stol så berättar han på sin höjd vilket material eller skick stolen är i. Moberg skulle jämföra stolens konstruktion med den gamle eken som stått vacker och ståtlig i 300 år på kullen.

Att göra en film av Hemingways böcker måste vara perfekt eftersom de har så stora valmöjligheter. Nästan allt lämnas åt fantasin och läsaren får använda sin fantasi rikligt för att fylla ut alla luckor som Hemingway lämnar. Största skillnaden i miljöbeskrivningarna uppkommer alltså när de beskriver "döda" saker. Hemingway strävar inte efter att göra döda saker levande, det gör däremot Moberg med hjälp av att jämföra dem med levande ting.

Levande saker beskriver Hemingway däremot levande, men inte med samma livliga liknelser som Moberg använder sig av. Hemingway skriver "Han såg flygfiskarna störta upp om och om igen och fågelns ineffektiva rörelser. Det där stimmet har sluppit undan mej tänkte han. Dom ger sig iväg utåt alldeles för fort och alldeles för långt. Men jag kanske kan få fatt i nån på avvägar och kanske min stora fisk finns ibland dem." Hemingway beskriver att det finns flygfiskar men ingenting om deras utseende eller storlek.


En annan skillnad är på vilket sätt de låter miljöbeskrivningarna inflätas i berättelsen. Moberg använder oftast bi och huvudpersonernas iakttagelser för att beskriva miljön i böckerna för läsaren. Hemingway beskriver miljön endast genom den gamles monolog och tankar. Hos Moberg beskriver alltså flera personer samma sak, medan Hemingway endast använder sig av ett "vittne". Mobergs roman blir därför mer realistisk vilket är också är hans mål, att alla hans berättelser ska kännas realistiska. Hemingway blir mer mystisk för läsaren och vem vet hur man ska tolka den Gamles subjektiva upplevelser.

2.3 Historierna och dess budskap
I "Mans kvinna" berättar Moberg en kärlekshistoria. Den är fullständigt realistisk och skildrar inte bara kärlekshistorien utan också Hägerbäcks by och därmed det svenska bondesamhället. Hans mål måste också varit att realistiskt återge denna småländska by i all sin prakt under denna tidsera.

Berättelsen har också en moralisk aspekt, den visar de dåliga sidorna av otrohet och svek, men även de dåliga sidorna av giftermål utan kärlek. Det är absolut ingen snyftande Romeo och Julia historia där författaren försöker vinna läsarens sympatier till det unga kärleksparet. Moberg försöker bara så realistiskt som möjligt skildra omöjlig kärlek i det svenska jordbrukssamhället. Han går djupt in i varje av berättelsens karaktärers, analyserar deras inre och låter läsaren förstå bakgrunden till deras agerande.

Hemingway ger oss i "Den gamle och havet" en stor hjälte och kämpe. Historien är både lycklig och sorglig på en gång och ålderdomens kamp mot det unga starka är en underbar historia. Det är en äventyrsberättelse på klassiskt vis. Historien i sig är inte orealistisk men Hemingway gör inte heller några stora ansträngningar för att göra berättelsen mer realistisk. Det känns som berättelsen har en mer symbolisk innebörd för Hemingway än den har för läsaren. Kanske beskriver den hans egen kamp mot ålderdomen. Han beskriver också en slags mänsklig kamp mot naturen, och om man ska hitta något budskap är det väl att människan inte kan besegra naturen i en jämn kamp.

2.4 Språkval

2.4.1 Ordval
Den gamle och havet innehåller lite svåra ord förknippade till fisket och båten, i övrigt är det en lättläst roman. Eftersom Hemingway inte direkt är känd för sina långa miljöbeskrivningar får man gissa sig till dessa ords betydelse. Inga av dessa ord är direkt livsviktiga för handlingen så även om man inte är fiskeexpert är inte boken svårläst. Exempel: förfoten.

I en "Mans kvinna" finner man en del svåra ord på jordbruksredskap och äldre samhällsord som rotehjon, länsman och dylikt. Dessa ord får man se som fackord, nödvändiga för att ge en realistisk beskrivning av dåtidens Sverige.

2.4.2 Dialekt
Småländska används flitigt av Moberg. I alla dialoger och även i lite av huvudpersonernas tankar så använder Moberg sin småländska dialekt. Han gör det för att göra historien än mer realistiskt. Om historien utspelar sig i Småland så tänker och talar väl också huvudpersonerna med småländsk dialekt.

Hemingway använder sig endast av spanska namn, i övrigt är det ingen spanska kvar i boken. Om det är ett verk av Hemingway eller översättaren har jag ingen aning om. Vilken plats historien utspelar sig på är egentligen inte så relevant för handlingen. Den gamle skulle lika gärna kunna varit en norsk fiskare som fiskat kaskelotter i Nordsjön hela sitt liv. "Mans kvinna" kan däremot bara utspela sig i Sverige. Scenen för skådespelet är minst lika viktig för Moberg som innehållet. Därför har också Moberg valt att använda sig av dialektord.

3. UTVÄRDERING

3.1 Utvärdering av berättarteknikerna och egna kommentarer
Att detta är två av de största berättarna som finns kan man säga utan att överdriva. Men det är ungefär det enda de har gemensamt. De använder sig av totalt olika teknik och stil i allt när det gäller berättarkonst. Hemingways mer raka stil i beskrivningar av huvudpersonerna och dess scenmiljö omger "Den gamle och havet" med stor mystik och tillåter fantasin att sväva iväg i varje stycke. Mobergs strävan efter att skapa en totalt realistisk scen åt sina realistiska huvudpersoner målar upp en bild liknande en film.

Hemingways berättelse om "Den gamle och havet" ger läsaren en slags känsla av att man sitter vi lägerelden någonstans under en stjärnrik himmel och lyssnar på en stor berättare. Man riktigt sitter och småmyser över att man slipper vara ute på havet och kämpa för sin mat, men man förundras över den gamle mannens otroliga kämpaglöd, där han utmärglade efter 84 dagar utan fångst, ger sig ut för att fiska igen. Moberg däremot ger läsaren en realistisk inblick i det gamla svenska bondesamhället. Hans böcker kan användas som fackböcker om hur det var att vara bonde under den svenska utvandringstiden.

Båda författarna lyckas med två helt olika metoder bygga upp en maximal spänning i böckerna. Hemingway med sin Isbergsteknik (han berättar bara 1/8 av den verkliga historien) och med den speciella Hemingwayhjälten. Moberg genom att göra en grundlig skildring av förberedelserna, Märits tvekan och Håkans allt tätare besök i Påvels hus. Han lyckas inte bara att med denna metod ge en kärleksroman spänning, utan bygger också utan särskilt erotiska händelser upp en starkt erotisk laddning som varar hela romanen ut. Spänning får läsaren också genom Mobergs sätt att ingående skildra aktörernas själsliga strider.

Språkvalet hos de båda författarna känns väldigt naturligt. Mobergs mer högtidliga naturskildringar ställs mot Hemingways enkla vardagliga beskrivningar. Mobergs krav på fullständig realism tvingar fram den självklara småländska dialekten. Hemingways isbergsteknik lämnar också dialekt till fantasin.

Att jämföra dessa två stora berättare har varit ungefär som att jämföra Michell...