Hyllningstal/Festtal till min pappas 50-årsdag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Min pappa, superhjälten

Pappa, mitt bästa minne av dig, ja, kanske mitt bästa minne någonsin, var när du en varm sommardag packade ner mig och brorsan (August) i båten (Härnö) och styrde oss mot en öde ö. När vi kom fram visade det sig att den här öde ön inte var vilken öde ö som helst. Den hade landstigits av pirater i uppdrag att gräva ner en piratkista med en hemlig skatt i.
Andra pappor och barn, vänner till vår familj, var också där och tillsammans skulle vi leta efter skatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vilka som var med, var några av er där?
Jag minns att jag tyckte att jag hade den bästa pappan. Han hade ju alltid svar på mina frågor, han kunde lyfta vad som helst, han lyckades jämt trolla så att trasiga motorer blev hela igen, och han hade en så stor och trygg famn att krypa upp i när jag behövde söka tröst. Han var som en superhjälte för mig, en riktig stålman, utrustad med inte en, utan tusentals supertalanger. Jag trodde att den här världen inte hade några utmaningar att erbjuda som inte han kunde klara av. Han var en trygg klippa för mig, så länge jag var med honom kunde ingenting hända mig. Jag lös säkert av stolthet där jag skuttade bredvid honom, min pappa, superhjälten!
Jag tror att det var brorsan och min äldsta kusin (August och Sebbe) som tog täten i skattjakten, vägledda av den gulnade skattkarta som hittats i en flaskpost, sända av sjörövarna. Till slut hittade de skattkistan, som piraterna konstigt nog inte hade fyllt till bredden med juveler och guld, utan med godis! Lika glada blev vi barn ändå.

Jag har flera andra minnen av dig pappa, gemensamt för de alla är att de har ett äventyrens skimmer över sig.
I de starkaste av dessa minnen går vi på upptäcktsfärd bland de soliga och välkomnande klipporna på Röder där vi bor i vår släktstuga någon vecka per sommar, och ibland sover vi i mormors stuga i Siljansnäs på sportloven, för att störta ner för snötäckta bergstoppar om dagarna.
Då njöt jag av att ta igen kvalitetstid med dig! Min önskan, min dröm, min djupaste förhoppning var alltid att veckan på Röder skulle vara hela sommaren, liksom att vi skulle stanna och åka skidor i Dalarna så länge snön låg kvar. Vare sig det gällde att mingla med ormar och träsk på Röder eller att kasta sig ut för snöiga fjäll, så väckte du alltid en äventyrslusta hos mig. Inte sällan var jag lite rädd i början av våra äventyr, för att trampa på en orm på Röder, eller bryta nacken i Dalarna, men jag ville inte visa det för dig, som jag beundrade så. Jag ville visa att jag var som du; orädd och självständig, hårdhudad! Snart slutade jag ploga med skidorna i barnbacken för att köra störtlopp i de svarta backarna, för att sedan förstå hur du gjorde och ta efter det. Dessa stunder fick mig verkligen att känna mig levande och fri, och även om äventyren alltid tog slut för snabbt med dig pappa, började jag söka upp dem på egen hand, och kände mig på så vis nära dig, så också idag.

Appropå idag! Ni ska veta det alla ni som sitter här, att pappa ser er som sina allra närmsta och bästa vänner. Han ville inte fira sin stora dag med någon dödtrist artighetsbjudning, utan ville bara träffa de han kan slappna av med på riktigt och verkligen ha kul med. Det tycker jag att ni ska ta åt er av! Varenda en av er som sitter här har någonting speciellt som går hem hos min speciella pappa, och jag vet att han är väldigt tacksam att ha er här nu när han firar "mitt-i-livet-års-dagen".

Vissa säger att livet bara blir bättre efter femtio, och i pappas fall tror jag verkligen att det stämmer. Han har haft modet och styrkan att förverkliga sin pojkdröm om att bo och verka i skärgårdens vida vyer, och även fast jag hårt har kritiserat både mamma och pappa för detta då jag började bli tonåring, tror jag att meningen med livet är att följa sina drömmar och förverkliga sig själv.
Pappa har haft modet att göra det här, säger jag. Med det menar jag att det verkligen krävs en äventyrares mod att våga följa sina drömmar. Jag tror att många inte ens hör drömmarna, för att förnuftet talar så högt i deras öron.
Det är inspirerande att se att hur stressigt det än är mellan varven, och hur oöverkomligt det än kan verka att lyckas sjösätta alla kunders båtar på våren, samtidigt som körningarna med passargerarbåten (Tärnan) blir allt fler, så lyckas pappa alltid tack vare sin envishet och järnvilja. Det får mig att tro att man kan göra vad som helst, bara man vill det tillräkligt mycket och jobbar för det. Han visar mig gång på gång att allt alltid löser sig till slut.
Jag tror att de som liksom pappa lyckas med att infria sina drömmar, känner sig mer tillfredställda med sina liv, och därmed kan de slippa den omtalade medelålderskrisen, eftersom de har åstadkommit det de alltid önskat. De kan hoppa över att stressa upp sig och undra vad de gjorde med sina liv, och istället luta sig tillbaka och njuta över att jobbet så småningom trappas ner. Då kommer en tid att ta igen sig efter ett hektiskt liv, en tid att göra saker man inte hunnit göra då man jobbade som mest. Och min pappa, med sin höga abetsmoral och sitt ambitiösa slit året runt, behöver om någon ta igen sig.
Nu är det ju visserligen en av dina svagheter att du har svårt att koppla av p...