Analys och omarbetning av krönika

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att övertyga med exempel och berättelser
Analysera och omarbeta krönika

Ursprungskrönikan:
Från Broadway till Bergsgatan

Att stå på taket till vår byggnad, i Williamsburg, Brooklyn och titta på Manhattans skyline är lugnande. Det är nästan jämförbart med att titta ut ur sitt hotellrumsfönster i Tromsö, i norra Norge, och beskåda dom urgamla bergstopparna som omger staden.
Manhattans bjässar är rikt utsmyckade med spiror och ljus, vilket dom skandinaviska bergen saknar, men det är ändå något av en naturupplevelse. Jag har ännu inte haft turen att blicka ut över pyramiderna i Giza, men jag kan tänka mej att det är en liknande känsla. Jag kan nästan se trängseln på trottoarerna, sorlet av människor, biltutorna och den stillastående värmen.

Och från min utsiktspunkt så är detta den mest meditativa vy jag kan tänka mej, ungefär som att sitta och skriva sin krönika, medan en lägenhetsfest pågår i rummet bredvid. Man vet att man kan delta när som helst och just därför behöver man inte stressa.
New York City är en levande stad, en varelse, som vi likt mikro-organismer befinner oss i och transporteras genom dess ådror: gatorna och tunnelbanan. En av dom grejerna jag gillar mest med staden, är att man är så nära folk hela tiden, men ändå är anonym. Det finns inget annat ställe på planeten där man kan smyglyssna på så underhållande diskussioner mellan människor, vare sej det är en homosexuell snubbe som högljutt skäller ut sin pojkvän på mobilen för att han har varit otrogen, eller att höra två nördar på tunnelbanan argumentera om vad som är bra och dåligt med Star Trek Deep Space Nine.

På tal om utomjordingar, om dom någon gång får tummen loss och beslutar sej för att ta över jorden och förslava oss människor med hjälp av sin avancerade teknologi, så tror jag att New York skulle utnämnas till ett naturreservat, så att semestrande alienfamiljer kan beskåda hur människolivet på jorden var före invasionen. Ungefär som ett Skansen för rymd-varelser.
Jag vet, detta är min fjärde krönika i rad som handlar om en amerikansk stad, men det feta med att ha upplevt allt det här amerikanska, är just att det påminner en om vad man älskar med sin svenskhet. En svenskhet, som en blatte som jag ofta glömmer att jag ens besitter. Bara en sån sak som att jag alltid träffar på minst en skåning, vart jag än åker i världen, som helt entusiastiskt rusar upp till mej och utbrister "jao e osse från Malmööö”. Det hade ju inte riktigt funkat hemma i Malmö, men när man är långt hemifrån är det alltid lika fett.

Så till nästa vecka mina vänner, när ni läser detta är jag redan hemma, så vi ses i snålblåsten.
Av: Jason Diakité

Jag har valt Jason Diakités krönika Från Broadway till Bergsgatan från PunktSE 26/8-07. Läsaren kastas in i krönikan direkt i inledningen med beskrivningar av miljö och i viss mån känslor. Jag tycker alltid det är viktigt att kastas in i en text redan från starten, men särskilt i krönikor, som inte har så mycket utrymme att bygga upp det författaren vill få sagt. Därför måste författaren verkligen använda ord som fångar så mycket som möjligt av budskapet.
Diakité beskriver alltså plats och miljö, målar upp en bild, som dock blir ofullständig eftersom läsaren inte får veta vilken tid det är. Jag tyder det som att det är tidig morgon eftersom miljön i Brooklyn verkar så lugn, och det verkar vara mörkt, eftersom Diakité beskriver ljusen från bergen. Tycker det skulle förstärka den lugna känslan om man la till att det var tidig morgon och detaljer som hör morgonen till.
Diakité jämför utsikten med vyn i Tromsö, vilket gör det lättare att relatera till vad han ser om man har varit i Norge men kanske inte i Brooklyn.
Författaren fortsätter dra en parallell till pyramiderna i Giza, som han visserligen inte har sett, men som han tror skulle fylla honom med samma känsla som han känner i betraktelsens ögonblick. Beskrivnigen ger visserligen krönikan lite kontraster, med stillastående hetta i Giza i jämförelse till Norges friska luft, men jag tycker inte detta stycke ger mycket till krönikan i övrigt. Resultatet blir mest utdraget.
Sedan följer ett nytt stycke, skrivet med fet stil, där han gör en extra kul jämförelse till ett möjligt scenario som beskriver hur han känner sig i stunden. Han målar upp en bild som känns fräsch och som kryddar krönikan. Det nya stycket med fet stil är såklart medvetet, det drar blicken till sig hos den läsare som egentligen inte tänkte läsa någon krönika den här morgonen. Har läsaren väl läst detta extra kryddstarka stycke vill hon säkert läsa resten också, för att få veta vad stycket kom ifrån för sammanhang.
Efter stycket följer en kul metafor för hur New York med dess invånare hänger ihop likt en varelse hänger ihop med sitt blodsystem.
Vidare berättar Diakité om en av de saker som han gillar extra mycket med staden, och levandegör förklaringen med ett humoristiskt exempel som känns väldigt modernt.
Därpå kommer ännu ett medvetet nytt stycke skrivet med fet stil. Smidigt drar han en parallell från exemplet med människor som diskuterar ett Star Trek-spel till en komisk tanke om hur rymdvarelserna skulle ta över jorden och göra New York till ett naturreservat. Det är färgstarkt, roligt och Diakité tycks föra fram att han tycker att det som försiggår i händelserika New York ger en intressant och representativ bild av hur vi människor beter oss.
I nästa stycke kommer ett ord som ska återkomma senare: feta. Ordet ger en ”talspråkig” känsla, och är väl lite av Diakités signum, jag tycker absolut att det funkar. Det jag däremot rasar lite emot är att han skriver ”dom” lite här och där. Det tycker jag inte ger någon som helst effekt, förutom att det ser barnsligt ut. Skrev han ”de” eller ”dem” istället skulle det läsas ut på samma sätt, utan att jag skulle reagera alls.
Hursomhelst, i stycket påpekar Diakité hur man kan märka då man åker utomlands att man har färgats mer av sitt ursprung än man trott när man var på hemmaplan. Jag skulle gärna ha dragit en parallell till detta underliga fenomen hur man som invandrare till ett främmande land kan bli mer svensk än någonsin, många söker sig till saker de inte alls gjorde i Sverige(eller vart man nu invandrat ifrån), till exempel kanske man plötsligt börjar äta surströmming. Diakité förstärker sitt utlåtande med ett exempel om hur han tycker att det är kul när folk kommer fram till honom när han är på främmande mark, och berättar att de också kommer från Malmö. Han påpekar det komplexa i att han på samma händelse i Malmö mest skulle svara med att bli irriterad. Han arbetar i exemplet med kontraster. Innehållet i exemplet har hög igenkänningsfaktor, även fast jag själv inte är känd, känner jag igen situationen. Jag hälsar ju inte på alla i skolan, även fast jag känner igen nästan allas ansikten. Träffar jag däremot en elev från skolan i något annat sammanhang, där vi är de enda från skolan, hälsar vi glatt som om vi var de bästa vänner.
I meningen ”En svenskhet, som en blatte som jag ofta glömmer att jag ens besitter.” använder författaren två ord med värdeladdning: ”svenskhet” och ”blatte”. ”Svenskheten” är återkommande från föregående mening, och det blir en kontrast mellan de bägge orden som på ett motsägelsefullt sätt hänger ihop.
I slutet använder Diakité ett personligt tilltal i avskedet: ”mina vänner”.

Sammanfattning:
Diakités krönika innehåller många roliga, intressanta exempel och annorlunda infallsvinklar som ger ett djupare perspektiv på hans uttalanden. Språket är lättläst och intressant, eftersom det innehåller kontraster; Diakaté blandar romantiska beskrivningar av omgivning med ett lättsamt, ungdomligt uttryck. Jag gillade inte att han skrev ”dom” istället för ”de” eller ”dem”, ”mej” istället för ”mig” och så vidare. Det hade jag skrivit annorlunda, även om jag tror att Diakité hade en tanke bakom det. Läsaren kastas direkt in i krönikan, han jobbar med kontraster, paralleller, metaforer och levande exempel som hjälper oss att relatera till hans budskap. Han beskriver plats och miljö ingående. Jag tycker han kunde ha strukit liknelsen om Giza, han hade redan nog med bra exempel som gav platsen rätta känslan, medan krönikan kändes fattig på detaljer om tid, som också gör mycket till. Dessutom tycker jag att han kunde ha arbetat mer med skillnad i meningslängd, de flesta meningar är ganska jämtjocka, fulla med detaljer. Det är effektfullt att göra de meningar man vill lägga extra tyngd vid kortare.
Hade Diakité satt in läsaren i exemplen i högre utsträckning hade hon kunnat bli mer känslomässigt berörd, läsaren hade haft ännu lättare att relatera till upplevelserna och känslorna. Vidare har Diakité inte använt sig av vare sig hopning eller någon anafor. Det är i och för sig kanske lite överflödigt i en text där han inte vill övertyga läsaren om ett politiskt budskap, men han skulle kunna använda en hopning för att extra understryka hur mycket han älskar New York. Dessutom skulle han ha kunnat utveckla kontrasterna mera, Sverige i jämförelse med New York. Trygga hemmet i jämförelse med spännande, främmande New York. Fast man måste beakta hur lite utrymme han har att utnyttja… Krönikan är väldigt intressant och personligt skriven, det är svårt att stryka och ändra i den utan att sabba den röda tråden som går igenom hela texten.

Min omarbetade version:
Från Broadway till Bergsgatan

Att stå på taket till vår byggnad, i Williamsburg, Brooklyn, strax innan soluppgången och titta på Manhattans skyline. Att känna den friska morgonbrisen smeka ansiktet. Att bara finnas till för några minuter, utan att prestera något. Att vara störst och minst på samma gång. Det är lugnande. Det är nästan jämförbart med att titta ut ur sitt hotellrumsfönster i Tromsö, i norra Norge, och beskåda de urgamla bergstopparna som omger staden.
Manhattans bjässar är rikt utsmyckade med spiror och ljus, vilket de skandinaviska bergen saknar, men det är ändå något av en naturupplevelse.

Och från min utsiktspunkt så är detta den mest meditativa vy jag kan tänka mig, ungefär som att sitta och skriva sin krönika, medan en lägenhetsfest pågår i rummet bredvid. Man vet att man kan delta när som helst och just därför behöver man inte stressa.
New York City är en levande stad, en varelse, som vi likt mikro-organismer befinner oss i och transporteras genom dess ådror: gatorna och tunnelbanan. En av de grejer jag gillar mest med staden, är att man är så nära folk hela tiden, men ändå är anonym. Det finns inget annat ställe på planeten där man kan smyglyssna på så underhållande diskussioner mellan människor, vare sig det är en homosexuell snubbe som högljutt skäller ut sin pojkvän på mobilen för att han har varit otrogen, eller att höra två nördar på tunnelbanan argumentera om vad som är bra och dåligt med Star Trek Deep Space Nine.

På tal om utomjordingar, om de någon gång får loss tummen och beslutar sig för att ta över jorden och förslava oss människor med hjälp av sin avancerade teknologi, så tror jag att New York skulle utnämnas till ett naturreservat, så att semestrande alienfamiljer kan beskåda hur människolivet på jorden var före invasionen. Ungefär som ett Skansen för rymd-varelser.
Det feta med att ha upplevt allt det här amerikanska, är just att det påminner en om vad man älskar med sin svenskhet. En svenskhet, som en blatte som jag ofta glömme...