Argumentationsanalys

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Struktur över tes och argument som visar hur de hänger ihop samt 2. Hållbarhets- och relevansprövning av argumenten

Tes: -Ersätt tryckfrihetsförordningen med modern yttrandefrihetsgrundlag!


P1P1: Den nuvarande grundlagsregleringen av det fria ordet är bunden till viss teknik och får i dag därför skadliga effekter som medför att brottslingar går ostraffade.
Sakpåstående. Detta stämmer. Ett exempel på detta var när jag gick i högstadiet och det en dag kom en grupp Sverigedemokrater som spred ut tryckta broschyrer med främlingsfientliga åsikter. Rektorn anmälde dem, men de kunde inte bli straffade eftersom de, trots hets mot folkgrupp, bara yttrade sina åsikter. Påståendet känns i allra högsta grad relevant då den stöder tesen.

P2P1P1: Tryckfrihetsförordningen fungerar inte längre som det var tänkt. Orsaken är att de existerande grundlagarna inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området tillkom före Internet och särbehandlar det tryckta ordet. De undantar alltså i praktiken sådana texter, yttranden och bilder som framställs med modern digitalteknik. Det medför att tryckfrihetsbrott som förtal, olaga hot, uppvigling och hets mot folkgrupp i vissa fall inte kan bestraffas med nuvarande grundlagsreglering. Sakpåstående. Också det här stämmer, läs min ovanstående förklaring. Den känns också relevant då den på ett bra sätt visar på vilket sätt dagens grundlagsreglering brister. Lambertz talar här till vår etik och moral, och kanske kan man säga att han använder sig av patos, beroende på hur mycket var och en känner med människor som blir utsatta för exempelvis förtal utan att få upprättelse i form av straff av förövaren. Men det är inte utstuderat, han skulle ha kunnat ta ett exempel där han sätter in oss själva i offrets situation för att vi ska få större förståelse och bry oss mer om att förändra det ohållbara i hur tryckfrihetsförordningen ser ut idag.

P2P1: Inte heller preskriptionslagstiftningen fungerar tillfredsställande. Därför måste tryckfrihetsförordningen skrotas och ersättas med en modern yttrandefrihetsgrundlag som undanröjer nuvarande egendomligheter.
Värdepåstående. Det känns som att Lambertz här bara slänger ur sig något utan grund. På vilket sätt fungerar inte preskriptionslagstiftningen? Utan att veta vad Lambertz menar går det inte att utröna om påståendet är rimligt eller inte. Visserligen står denna mening i ingressen och förklaras mer ingående senare. Men just för att den står i ingressen så tar läsaren en paus innan hon läser vidare. Jag tyckte i alla fall, när jag läste den, att hoppsan, var kom det där ifrån? Var är kopplingen? Utan förklaring kändes påståendet löst och jag såg inte hur det stödde tesen, därmed irrelevant.

P1P2P1: Tänk dig att någon en natt tapetserar Stockholms City med en stor mängd affischer. På dessa finns antisemitiska slagord, hakkors och hyllningar av Förintelsen. Affischerna är tryckta och några exemplar fanns uppsatta ett år tidigare på en mindre ort i landet. Då revs de snabbt ner. Nu hinner många läsa i morgonrusningen innan saneringsföretagen har gjort sitt.

Polisen lyckas gripa några yngre män som erkänner att de har satt upp affischerna. Men efter en kort utredning måste man konstatera att spridningen av hatpropagandan är straffri. Eftersom affischerna är tryckta och hade spritts i samma upplaga tidigare är brottet preskriberat.

Det här är inte bra. Den som sprider hatbudskap på detta sätt bör straffas.
Värdepåstående. De första två styckena målar upp bilder, fångar läsaren, texten är lättläst och Lambertz budskap går tydligt fram till läsaren. Innehållet talar till läsarens moral att sälla sig till Lambertz och hans åsikt. Jag har fått känslan av, att ju mer kontroversiella åsikter Lambertz vill framföra, desto svårare ord slänger han sig med, som om läsaren skulle göra Lambertz åsikt till sin egen utav blotta lyckan i att förstå vad den innebär. Här däremot, skriver Lambertz enkelt och det känns inte som att han har något att dölja, trots de retoriska stilfigurerna. Texten ger ett bra exempel på hur preskriptionslagstiftningens brister kan ta sig uttryck, och den känns i allra högsta grad relevant för sammanhanget. Jag vill påstå att detta värdepåstående är rimligt. För att beröra läsaren mer kunde Lambertz ha beskrivit hur allt detta utspelar sig från en judes perspektiv och vilka känslor han upplever dels vid första anblicken av affischerna, men också vad han känner när han får veta att de som låg bakom inte får sina rättmätiga straff.

P2P2P1: Att straff uteblir i ett fall som detta är en följd av hur den aktuella lagen - tryckfrihetsförordningen - är konstruerad. Den särbehandlar texter som är "tryckta", det vill säga överförda från ett medium till ett annat genom fysisk överföring, genom att texten "trycks" fast på papperet, tyget eller vad det må vara. Sådana texter får grundlagsskydd, andra får det normalt inte. Sakpåstående. Lambertz förklarar tydligt vad som menas för de som eventuellt inte är så insatta i vad tryckfrihetsförordningen innebär. Sakpåståendet stämmer, och känns absolut relevant eftersom det förklarar hur tryckfrihetsförordningen, som han vill ändra på, är konstruerad som det är nu, så man har lite bakgrundsfakta att gå på, och passar samtidigt på att peka på det negativa i det.

P3P2P1: Men den nya digitala tekniken har medfört att det ofta är omöjligt att avgöra om en text är "tryckt" eller inte. Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL), som ska försöka bedöma detta, avger numera alltsomoftast utlåtanden där beskedet är att det inte går att säga om texten är tryckt.
Sakpåstående. Det stämmer, men Lambertz har inte preciserat vad ”alltsomoftast” innebär. Det gör att jag som läsare blir lite konfunderad. Om det nu är så ofta, kan han väl ta reda på lite siffror, exempelvis ”Den senaste månaden har SKL i 30 av 100 ärenden inte kunnat ge besked om ifall en text är tryckt eller inte.” Denna logos skulle ge starkare stöd åt påståendet, statistik går inte att säga emot. Då han undvikit detta känns det lite som att det kanske inte har hänt så många gånger? Hursomhelst är påståendet relevant, då det belyser hur svårt det är att säkerställa om en affisch är tryckt eller inte, vilket kan göra att även de personer som ligger bakom icke tryckt hatpropaganda kan undgå straff.

P4P2P1: En konsekvens av detta är att man inte kan veta vem som är behörig åklagare och om det ska vara jury i rättegången. Vi skiljer nämligen i Sverige på tryckfrihetsprocess (med JK som åklagare) och vanlig rättegång. De båda rättegångstyperna kan inte blandas. Det skulle väl inte göra så mycket om det inte vore så att det i praktiken innebär att det inte går att beivra ett brott - till exempel förtal, olaga hot, uppvigling eller hets mot folkgrupp - som begås genom en text som möjligen är tryckt men inte säkert. Den skyldige går fri.
Sakpåstående som stämmer. Lambertz använder sig lite osynligt av etos här. Han, som själv är justitiekansler, borde ju om någon veta hur det förhåller sig. Påståendet är högst relevant, eftersom det påvisar hur brottslingar slipper undan straff på grund av tryckfrihetsförordningen som han vill förnya så att dessa saker inte ska kunna förekomma.

Inte heller detta är förstås bra. Den som begår ett brott ska kunna straffas. Värdepåstående=P Nej, dessa meningar hänger ju ihop med det föregående påståendet, och jag tog bara med dem för att visa på att Lambertz har använt sig av stilfiguren ”hopning”. Lite längre upp kan man läsa ’Det här är inte bra. Den som sprider hatbudskap på detta sätt ska kunna straffas.’ Dessa meningar får ett eget stycke, vilket ger tyngd åt hans åsikt. Eftersom samma budskap och ord i samma ordklass återkommer på detta sätt vaknar man som läsare till, likt när man går i en folkmassa och inte lägger märke till människors ansikten, förrän någon man känner går förbi och man hajar till direkt: man har lärt känna dessa ord sen tidigare. Dessutom är det stor skillnad i meningslängden på dessa meningar, mot övriga textens meningar fullspäckade med fakta, vilket lyfter fram hans budskap. Dessa meningar försöker blidka vår moral.

P3P1(…) Orsaken till bristerna i regleringen är att grundlagarna - tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - är bundna till viss teknik. Effekterna av detta teknikberoende är tydligast när det gäller skriven text, men de finns också beträffande exempelvis film och musik.
Sakpåstående. Lambertz hade gärna fått precisera vad han menade med teknik så hade det blivit mer lättförståeligt… Jag tolkar det, utefter påståendet som följer, i alla fall som att tekniken har gått framåt sedan ovanstående grundlagar stiftades. Påståendet är relevant eftersom det förklarar orsaken till varför grundlagarna ser ut som de gör, och varför de nu är förlegade.

P1P3P1: De existerande grundlagarna inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området tillkom före den explosion av digital text- och bildproduktion som vi har upplevt de senaste 15 åren, och före Internet. Gränsdragningen mellan yttranden som åtnjuter ett särskilt starkt grundlagsskydd och andra yttranden gjordes alltså före hemsidornas tid, långt före bloggarnas. Sakpåstående som stämmer. Det känns relevant och bygger på och förtydligar föregående påstående. Man får förstå varför de omtalade grundlagarna inte längre fungerar och varför de ser ut som de gör.

P2P3P1:(…) En tidning på nätet behandlas i princip annorlunda än en tidning på papper.
Tror detta är ett värdepåstående, det verkar vara Lambertz bild av det, eftersom han skriver i princip skyddar han sig lite mot ifall så inte är fallet. Hade han gett exempel hade påståendet känts mer trovärdigt. Även här hade jag uppskattat om Lambertz preciserade vart han menar att man får skriva mest extrema åsikter – i nättidningen som inte är lika hårt bevakad och som folk bevisligen skumläser i högre utsträckning än tidningar av papper, eller i tidningen som är tryckt på papper och alltså går under tryckfrihetsförordningen. Jag har försökt få klarhet i hur det ligger till med detta, men utan framgång. Man har ju fortfarande rätten till yttrandefrihet på nätet, och därför tror jag att det blir ett ganska dött lopp mellan de bägge mediernas tidningar. Jag skulle säga att värdepåståendet är orimligt.

(…)C1: Och detta är en föreställning som länge tycks ha funnits hos både lagstiftare, medieföreträdare och andra intresserade: Vårt starka skydd för tryck- och yttrandefriheten försvinner om tryckfrihetsförordningen skrotas.
Värdepåstående. Det finns ingen fakta i Lambertz påstående, han tycks göra ett antagande. Contraargumentet är också ett värdepåstående eftersom ingen kan veta säkert, det är mer tacksamt att använda värdepåståenden som contraargument än påståenden innehållandes fakta, eftersom de är lättare att motbevisa. Men det finns fog för Lambertz värdepåstående som jag alltså menar är rimligt, och relevant, eftersom han försöker motbevisa en av de största farhågorna som talar mot en lagändring.

C1C1: Men det är en myt. Det går mycket väl att behålla skyddsnivån för de yttranden där den behövs även om lagen släpper teknikberoendet. Det är komplicerat, men det går.
Värdepåstående, eftersom Lambertz inte kan veta detta med säkerhet. Hur bestämmer man vilka yttranden som ska skyddas och vilka som inte ska det? Det finns en risk att man inte får kritisera och ifrågasätta politiken, vilket leder till dålig demokrati. Till exempel om man är av åsikten att Sverige tar emot fler invandrare än vad det finns yrken för, ska man få framföra den då eller kan man bli anklagad för att utföra hets mot folkgrupp om vi ändrar lagen? Var ska man dra gränsen? Hur bestämmer man vilka åsikter som vi ska acceptera och vilka som inte ska det? Det är ett väldigt kontroversiellt förslag som kräver många överläggningar. Jag tror att det uppstår nya problem om lagen ändras och jag tycker att värdepåståendet är orimligt.

C2: En ny sorts reglering innebär att man får slopa det starka grundlagsskyddet för tryckta texter på sådant som visitkort, klistermärken och t-tröjor. Sakpåstående. Stämmer. Relevant att förklara vad den nya regleringen skulle begränsa som vi har idag.

C1C2: Men det lär man kunna göra utan stor sorg. Och varför ska sådana texter ha ett starkare skydd - som de har i dag - än det som sägs till exempel vid demonstrationer, på teaterföreställningar och i bloggar?
Värdepåstående. I min mening är påståendet rimligt. Han använder sig av en retorisk fråga, och presenterar forum där vi har som störst behov av att uttrycka starka åsikter. Kontrasten talar till Lambertz tes fördel, få har väl större behov eller önskemål att ha en provocerande t-shirt på sig än att framföra och förklara sin åsikt på en blogg eller demonstration där man kan framföra åsikten anonymt? Påståendet är relevant, får stöd från tesen.

C3: Det som spökar är nog i första hand att många misstänker att det inte finns någon verklig vilja hos våra politiker att bevara det nuvarande mycket starka skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Värdepåstående. Om man lyssnar till Sverker Gustavsson så är detta orimligt. Lambertz antagonister är, enligt Gustavsson, varken oroliga för svenska politikers goda vilja eller skickliga juristers förmåga att tekniskt säkerställa samma skyddsnivå oavsett medium. Därmed är detta även irrelevant.

C1C3: Men det är orimligt att tänka så.

För det första bör politikerna naturligtvis se till att lagarna har det innehåll som de själva, i sin egenskap av demokratiskt valda företrädare för folket, anser riktigt och bra. Värdepåstående. Se ovanstående, av mig skrivna, text.

C2C3: Och för det andra finns det inte något skäl att tro att våra politiker verkligen skulle vilja sänka nivån på skyddet för tryck- och yttrandefriheten på något betydelsefullt sätt. Meddelarfriheten och den nästan obegränsade yttrandefriheten i medierna står sig mycket stark. Detsamma gäller förbudet mot censur och den i princip fria etableringsrätten på medieområdet.
Värdepåstående. Lambertz har inte preciserat vad yttrandefrihet och meddelarfrihet betyder i vårt land. Han använder sig av många försiktighetsord; något betydelsefullt sätt, den nästan obegränsade, den i princip fria… Det känns som att detta stycke bara är spekulationer från Lambertz sida, och att han försöker föra läsaren bakom ljuset med starka ord i kombination med försiktighetsord som man inte lägger märke till om man inte är av en annan åsikt, och väl då kan man inte kritisera och påstå att han ljuger. Om politikerna får besluta i denna fråga, hur mycket får de bestämma? Kan de bestämma att de själva fortfarande har samma rättigheter att uttrycka sina åsikter som innan, men att minska rättigheten för oss övriga? I så fall kan det visst ligga i deras intresse att minska vår rätt till tryck- och yttrandefrihet. Det har Lambertz inte preciserat, vilket gör att detta värdepåstående känns orimligt.

(C4:) Våra förtroendevalda äger inte ensamma frågan längre, såsom före vårt medlemskap i EU. Numera gör unionsrätten anspråk på principiellt företräde framför såväl vanlig lag som grundlag.

(C1C4:) Samtidigt rör det sig om anspråk på underordning, som i praktiken bara är fläckvis tillämpade. Enligt en mer realistisk syn på saken utmärks all svensk lagstiftning och konstitutionell reglering efter 1995 av en fundamental oklarhet. Så länge brännbara frågor inte ställs på sin juridiska spets är det ingen som säkert vet, om det är svensk grundlag eller EU:s grundläggande principer som vi har att rätta oss efter.

C2C4/C5: Om det finns något hot så kommer det från EU, där skyddet för tryck- och yttrandefriheten är lägre och där man ibland har svårt att förstå varför vi värderar våra regler så högt. Värdepåstående. Detta är rimligt, det finns risk att de lägger sig i om vi vill ändra på våra lagar. Det är också relevant, då det är ett hot mot Lambertz förslag.

C1C5: Men detta är ett hot som vi kan avvärja lika bra med en teknikoberoende lag.
Värdepåstående. Risken är väl att de lägger sig i när lagen ska stiftas på nytt? Inte om vi lyckas? I alla fall. Lambertz har inte facit i hand. Han kan inte uttala sig om detta. Jag finner detta värdepåstående orimligt.

(…)C6: Är det inte ändå bäst att behålla det vi har? De nuvarande grundlagarna fungerar väl ändå hyggligt?
Lambertz använder som vanligt värdepåståenden som contraargument och förlöjligar hans motståndare, får dem att låta konservativa, bakåtsträvande och rädda för förändring. ”Klart man inte ska ha kvar en illa fungerande lag!” Vill han nog få läsarna att tänka. Det känns föga rimligt att största motståndarna till Lambertz förslag tänker såhär, även om det alltid finns folk som vill hålla fast vid det enda de vet något om. Det är inte att ändra lagen som spökar, utan vilka konsekvenser det innebär. Det här argumentet är ändå ganska irrelevant, det är inte härom de lärda tvistar…

C1C6: Jadå, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen fungerar hyggligt. I de allra flesta fall är det inte något problem. Men en och annan person som utan tvivel borde dömas för brott slipper undan på grund av lagens konstruktion. Det har hänt, och det kommer att hända igen.
Sakpåstående. Har redan förklarat contraargumentet som detta slår hål på som irrelevant, annars är det här ett bra svar på tal som stämmer.

C2C6: Och grundlagarna tar inte full hänsyn till dagens kanske viktigaste medium, internet. Varför ska vi nöja oss med det?
Sakpåstående som stämmer. Internet fanns ju inte när grundlagarna stiftades, alltså tar de inte hänsyn till det. Relevant då detta påvisar att grundlagarna är förlegade. Lambertz klämmer dessutom in en retorisk fråga här.

(C7:) Inget medlemsland har någon erfarenhet av vad det innebär att aktivt grundlagsstifta i strid med unionsrätten. Risken är stor, menar Sverker Gustavsson som är Professor i statskunskap vid Uppsala universitet, att sådana försök kan ta en ände med förskräckelse - på så sätt nämligen att unionen i förödmjukande form klargör för regering och riksdag var gränserna går för den svenska yttrandefriheten.

(C8:) Vidare går det att diskutera vad yttrandefrihet och meddelarfrihet ska anses betyda på svensk botten.

(P1C8:) Med andra ord är det ingen bra idé att försöka värna om för oss viktiga friheter genom att stifta ny grundlag, om det kan förmodas att centrala moment inte självklart stämmer med unionsrätten. Då är det bättre att försöka upprätthålla de grundlagar vi har och i praxis tolka dessa till förmån för vår egen syn på saken.

(C1P...