(Manus, ämne: dramaturgi) Soffologerna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Scen 1.
På scenen står en svart soffa. Framsidan står vänd mot publiken. Vid ena sidan av den hänger ett draperi, till vilken en lång rad människor köar. Publiken ser dem ur profil. På väggen hänger en stor skylt med en bild på en likadan soffa som den på scenen, och en text: ”Tag två av bäddsoffan Olof, betala för en.” Skylten går helt i Ikeas färger. I mitten av kön står en mamma med sin åttaåriga dotter.

Dottern: (till sin mamma) Vad är det för krumelurer på den där planschen, mamma?

Mamman: Det, min vän, är bokstäver. Det är en väldigt svår konst som endast kunderna behärskar. Krumelurerna bildar ord, sådana som du och jag talar. De gör så kunderna kan få reda på information utan att behöva prata med någon.

Dottern: Varför vill de inte göra det?

Mamman: Det är för att de inte tycker om varandra i världen utanför. De vill ha så lite med andra att göra som möjligt. Alla tänker de bara på sig själva.

Dottern: Olof säger ju att man inte ska tänka på sig själv!

Mamman: Ja, det är riktigt. Tänker man bara på sig själv mår man inte så bra i långa loppet. Så bryr man sig verkligen om sig själv och sitt eget välbefinnande, gör man bäst i att fokusera på saker som ligger utanför sig själv. Som jag, jag mår bra av att ta hand om dig. Tyvärr fungerar inte det i världen utanför Ikea. Det är därför ingen någonsin flyttar härifrån.

En pojke i tidiga tonåren står först i kön. En vakt som står vänd mot kön, håller upp en sparbössa. Pojken stoppar i pengar, mannen öppnar draperiet, pojken går in, mannen drar för draperiet, tar betalt av nästa. Pojken knäfaller framför soffan.

Tonårs-Pojken: Förlåt mig Olof, för jag har inte varit en trogen soffolog. Jag har tappat bort mitt soffofix.

Olof: Du har min förlåtelse. Du kan köpa ett nytt efter bikten.

Pojken börjar gråta, kramar om soffans armstöd.

Olof: Se så. Fler behöver träffa mig. Du är välkommen tillbaka imorgon.

Pojken reser sig och går ut. En kvinna i jeansklänning kommer in. Knäfaller även hon framför soffan Olof.

Jeans-Kvinnan: Förlåt mig Olof, för jag har inte varit en trogen soffolog. Jag hade den här drömmen, om dig faktiskt! Jag skäms så otroligt… I drömmen skändade jag dig.
(Tar ett djupt andetag.) Jag vet inte hur jag ska säga det här… (Viskande) Jag satte mig på dig!

Olof: Vad är det du säger? Har du en hemlig önskan om att sätta dig över mig?

Jeans-Kvinnan: Nej, nej Olof! Verkligen inte! Jag är själv uppriktigt skrämd över min dröm!

Olof: En vanlig dödlig ska inte understå sig att fantisera om mig! Vet du inte bättre? Hoppas du har med dig offergåvor för att sona din synd!

Jeans-Kvinnan: Självklart. (Tar upp en stor sopsäck, häller ut ett tiotal kuddar i gälla färger.) Kan du någonsin förlåta mig?

Olof: Visst, visst.

Jeans-Kvinnan: Tack för att du är så god mot mig, du är sannerligen en stor härskare, jag är villig att göra vad som helst för dig! Jag förstår inte var drömmen kom ifrån…

Olof: Säg mig, var det inte du som hade en dröm om att det skulle komma kunder till Ikea en röd dag, vilket sedan också skedde?

Jeans-Kvinnan: Det stämmer.

Olof: Din tid är slut. Välkommen åter.

Kvinnan går ut.

Olof: Lars!

Vakten kommer in.

Vakten: Vad är det?

Olof: Ett dåligt omen. Stäng ner bikten för idag, behåll almosorna, anordna en fest till morgonen.

Vakten: I morgon?

Olof: Vi måste stärka soffologernas övertygelse. De får inte frestas att gå över till Världen utanför.

Ljuset släcks.

Scen 2.
Soffor och sängar står utmed väggarna, undanfösta för att lämna utrymme i mitten. Soffan Olof står på scenen, runt honom sitter en stor samling människor.

Olof: De äldsta av er, har alla varit i kontakt med världen utanför. Ni har känt av dess grymhet. Ni vet hur det känns att bli avvisad av det egoistiska folket. Vem var det som tog hand om er när det egoistiska folket övergav er på Ikea?

De äldre i kör: Du, Olof.

Olof: Men era barn, de som föddes på Ikea, de har inte fått smaka på det egoistiska folkets ondska. Det är upp till er, att föra historien vidare till era barn, så de inte frestas att ge sig ut i den ondskefulla världen, eller börjar förlita sig på uppdiktade religioner. Vem är den enda sanna Guden?

Alla i kör: Du, Olof.

Olof: Så sant som det var sagt. Ni som följer mig, ska alltid ha det gott. Som ett bevis på detta, har jag arrangerat den här festen. Lev fattigt, dö rik!

Musik börjar spelas, folk äter kycklingklubbor eller dansar. En 18-årig flicka kommer ut på scenen efter en stund. Hon gömmer sig bakom en säng. En pojke i samma ålder äter kyckling, sätter sig på sängen för att betrakta dansen. Han lutar sig tillbaka, får hennes hand under sig. Musiken stängs av, dansen börjar röra sig i slow motion.

Pojken: Oj, ursäkta!

Flickan: Nej, det är ingen fara alls.

Pojken: Varför ligger du där bakom?

Flickan skruvar på sig.

Pojken: Sätt dig bredvid mig, vet jag!

Flickan kravlar sig utan större framgång upp, pojken hjälper till att dra upp henne genom att lyfta henne under armarna. Till slut kommer hon upp, de tittar på varandra, plötsligt förlägna av den fysiska kontakten. Flickan hoppar en bit bort på sängen så det bildas ett mellanrum mellan de båda. Tung tystnad.

Pojken: Eh… Är du kanske hungrig?

Flickan: Ja, lite.

Pojken: Här, ta min kyckling, jag orkar inte mer…

Flickan: Tack.

Pojken: Åh, vad jag älskar dessa fester! Gör inte du?

Flickan: Jo, visst…

Pojken: Vad tycker du mest om?

Flickan: Ja, kycklingen är ju god.

Pojken: Jag har faktiskt aldrig sett dig förut, vilka är dina föräldrar?

Flickan slår ner blicken.

Pojken: Oj, förlåt! Är du en av de övergivna? Då måste du berätta om världen utanför!

Flickan: Jag har inget minne av den… Jag sprang bort och blev övergiven vid tre års ålder, jag vet inte vad som finns utanför Ikea…

Pojken: Nu kom min favoritlåt! Gillar du att dansa? Kom med!

Pojken drar upp flickan på golvet. De dansar först snabbt och med gott om avstånd, men allteftersom minskar både tempot och avståndet. Till slut kysser de varandra. Pojken drar sig undan. Håller handen för bröstet.

Pojken: Aj! Vad var det?

Flickan: Vadå?

Pojken: Jag vet inte, det var något som stack mig!

Han känner på motsvarande ställe på flickan, hittar det han söker, tar tag i kedjan om hennes hals för att titta närmare på berlocken som hänger där.

Pojken: Men vad är det här?!

Flickan: Mitt fåtöljofix?

Pojken: Är du fåtöljolog?

Flickan: Ja?

Pojken ser äcklad ut.

Pojken: Vad i Världen utanför gör du då här?!

Flickan: Jag skulle hämta lite kuddar till dagen, bristvara hemma hos mig på lagret för kontorsavdelningen.

Pojken: Men varför är du på soffologernas fest?!

Flickan: Du drog ju in mig på den!

Pojken: Varför sa du inte med en gång att du är fåtöljolog?

Flickan: Du frågade inte.

Pojken: Din äckliga egoist!

Flickan: Vad sa du?

Pojken: Din äckliga egoist sa jag! Du är ju egoist i första led! Hur mycket kan egentligen skilja dig från dem?

Flickan: Mer än vad som skiljer dig från dem i alla fall, du är ju soffolog, hela er påhittade religion går ut på att vara egoistisk!

Pojken: Du vet ju inte vad du talar om! Det står i soffologernas första budord: ”Var inte egoistisk!”

Flickan: Oj, oj, oj, vad du är vilseledd. Står det så i Soffologin är det direkt kopierat ur Fåtöljologin, för så lyder vårt första budord. Dålig fantasi din gud måste ha, tycker du inte det?

Pojken: Du sa inte det där, du sa inte det där! Soffologin kom först. Rolf var ju Olofs lärjunge! Så en dag bröt han mot första budordet, han fick total hybris och försökte ta över. Det var därför han blev avdelningsförvisad, tillsammans med er stackare som han lyckades hjärntvätta. Att förneka det är ju bara korkat!

Flickan: Åh, vad jag ångrar att jag någonsin pratade med dig! Vad dum jag var som tvivlade på att Rolf har rätt i att ni är likadana som dem i Världen utanför, att ni bara tycker om er själva; ni är värre!

Pojken: Spring härifrån nu, annars vet jag inte vad jag gör med dig!

Flickan springer rasande ut från scenen. Ljuset släcks.

Scen 3.

Kontorsvaror ligger hopfösta på scenens kanter. Flickan står framför en samling människor och talar. Bakom henne står en fåtölj. Längs bakre väggen löper ett galler.

Flickan: De är barbariska borta på vardagsrumsavdelningen! De dansade som vildar och åt kadaver! Jag förstod direkt att det var en krigsritual, de är på väg mot oss, förmodligen redan inatt. Deras så kallade gud har gjort dem sinnessjuka, de kommer inte att ge sig innan vi alla är omvända eller döda. Vi måste slå till först! Direkt efter stängningsdags är mitt förslag. (Vänder sig mot fåtöljen.) Vad säger du Rolf, är det inte på tiden att ta tillbaka vardagsrumsavdelningen?

Rolf: Så den natten har alltså kommit nu. Då må så ske.

Gallret går sakta upp.

Rolf: Mina vänner, ni har uppehållit er för länge, det är redan dag nu! Dra er tillbaka till lagret, lämna allt som det är, återvänd till mig ikväll.

Gruppen av människor springer av scenen, tre män i Ikeas arbetsuniformer kommer in.

Man 1: Men vad här ser ut! Var det inte du som skötte stängningen igår?

Man 2: Ja, det stämmer. Jag gick igenom hela affären innan jag släppte alla, jag kunde ha svurit på att allt var i toppskick då!

Man 3: Det var jag! Jag… hade glömt mobilen på lagret, upptäckte jag när jag hade hämtat upp barnbarnet på dagis, så jag hade honom med mig, jag lät honom stanna och leka i affären medan jag hämtade den.

Man 1: Det här är verkligen ingen lekplats! Nu får du ta och städa upp det här!

Man 3: Självklart. Inga problem!

Man 1: Du kanske borde börja ta och tänka på refrängen också? Det går arbetslösa ynglingar där ute som kan tillföra arbetet på lagret mer än vad en senil dement gubbe gör!

De båda andra männen går iväg. Man 3 tittar på fåtöljen.

Man 3: Ja du Rolf, vad har man inte fått göra för dig? Du och dina vänner måste städa upp efter er i fortsättningen!

Mannen tar upp en macka ur sin ryggsäck och stoppar ner i sittdynan.

Rolf: Vänta! Gå inte!

Man 3: Vad är det? Jag måste vidare, innan jag avslöjar alltihop!

Rolf: Snälla, hjälp mig! Det är dags nu. Jag vill inte vara med längre.

Man 3 ser förvånad ut.

Man 3: Vad är det du säger? I alla dessa år har jag tjatat på dig att ge dig, men utan framgång. Vad har förändrats?

Rolf: Det har gått för långt nu.

Man 3: Jasså, det säger du…

Scen 4.

Vardagsrumsprylar och möbler ligger utspridda i en salig röra. Soffan Olof står mot ena väggen, så publiken ser den ur profil. På golvet ligger människor och sover. Plötsligt stormar människor från kontorsavdelningen in, beväpnade med kuddar. Kuddkrig utbryter. Fyra personer som hjälpts åt att bära in Rolf, placerar honom mitt emot Olof, mot andra väggen. Människor kväver varandra med kuddar. Plötsligt hamnar pojken ur vardagsrumslägret över flickan ur kontorslägret. De är i mitten av scenen, längst fram. Alla börjar slåss i slow-motion. De brottas en stund. Flickan hamnar överst, sitter gränsle över pojken, ska precis slå ihjäl honom med en pall, men kan inte när hon ser hans ansiktsuttryck. Hon kysser honom hetsigt, rullar sedan av honom, springer mot Olof. Slow-motionen bryts i det att flickan reser sig upp. Pojken är först förvirrad efter kyssen, sen vaknar han ur trancen när han ser vad som händer runt omkring: Fler från kontorslägret följer med flickan. Folk från vardagsrumslägret, inklusive pojken, springer mot Rolf. Folk som tror på respektive gud försöker förhindra det som håller på att hända, men det är lönlöst. Kuddar slits upp, vadden dras ut, smärtsamma vrål hörs från de som är åskådare till sin guds död, till slut dras även sitsarna upp. Människor som står runt tittar förvånat ner. Allt avstannar och det är tyst en lång stund.

Flickan: Det ligger en gammal man i Olof!

Pojken: Det ligger ingenting i Rolf.

Olof: Vaddå ingenting? Det kan väl aldrig stämma? Har den envise kusen gett upp till slut? Vann jag?

En man med skägg ned till knäna och urvuxna kläder kravlar sig med stor möda upp ur soffan Olof. Stapplar fram till Rolf. Övriga står mållösa runt omkring.

Flickan: Vunnit? Vaddå vunnit? Vad ska det här betyda?!

En annan man kommer instapplandes på scenen, med ett lika långt skägg och med lika slitna kläder.

Rolf: Åhnej, här har inte vunnits någonting. Är det någon som har vunnit något är det jag.

Tjock kvinna ser ut att tänka hårt.

Kerstin: Den där rösten…

Olof: Du? Du gav ju upp!

Rolf: Ja, det gäller att veta när det är dags att sluta. Eller, alltså, nej! Jag gav inte upp!

Olof: Du sa ju just att du gav upp?

Rolf: Var inte snusförnuftig nu! Jag är fortfarande med! Jag gjorde bara ett taktiskt övervägande och beslutade att jag ville sträcka lite på benen. Se hur smart det var, nu är det du som måste stå till svars för allt!

Olof: Har du inte märkt att vi har sällskap? Du tror inte att de kommer kräva lika mycket sanning ur dig som av mig?

Rolf börjar se sig omkring.

Rolf: Vaddå, kan de se mig? Kan ni se mig?

Olof: Ja, men det är väl klart att de kan! Har soff-vistelsen förvrängt perspektiven hos dig, gubbe?

Rolf: Vad sa du nu? Gubbe? Gubbe kan du vara själv! Vem av oss har skägg egentligen?

Olof tittar menande på Rolfs skägg. Olof tittar ner.

Olof: Ah! När fick jag det här? Sist jag kollade hade jag inte ett fjun! Har jag blivit gammal?

Rolf: Ja… Vad hade du trott då? Att soffan tjänade som krumelurpiller? Vi har ju bott där åtminstone de senaste femti åren.

Olof: Va? Har jag bott i en soffa i femti år? Varför gjorde jag det?

Rolf: Det vet du mycket väl. Du älskade makten. Att folk lyssnade på dig. Förresten, du valde ju rena rama lyxhotellet jämfört med min lilla fåtölj!

Olof: Ja, men det var väl ändå ett korkat val?

Kerstin: Vad i all sin dar pratar ni om egentligen?

Olof: Kerstin?

Kerstin: Ja?

Olof: Är det du Kerstin? Vad… stor du har blivit!

Kerstin: Det var det värsta!

Olof inser sitt misstag.

Olof: Nej, jag menade inte så… Sist jag såg dig var du bara barnet…

Rolf: Ja, och vilket sött barn du måste varit sen…

Kerstin: Hurså?

Rolf: Ja, eftersom Olof inte kunde förmå sig att lämna tillbaka dig till din mamma.

Kerstin: Vad är det du säger? Kom min mamma och frågade efter mig?! (Vänder sig mot Olof) Du har ju sagt att vi var övergivna, att människorna därute har lämnat oss här av egoism! Har allt detta bara varit en enda stor lögn?

Man: Jävla lögnare! Ni båda är egoisterna! Det finns ingen ond värld utanför, eller hur?

Olof: Jodå, det är ingen lögn! Världen därute är ond, det kan jag lova er, ni har haft det bättre här!

Pojken: (Till ”Rolf”) Hur kom du in i bilden?

Rolf: Ja, jag hade fått i uppdrag att ta reda på hur det kom sig att så många barn som gick vilse på Ikea aldrig kom tillbak...