Bokrecension: Klockan 10:31 på morgonen i Khao Lak av Pigge Werkelin & Lena Katarina Swanberg

6113 visningar
uppladdat: 2008-02-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Boken handlade om den katastrof som inträffade den 26 december 2004 i Thailand. Pigge Werkelin, hans fru Ulrika och deras två söner Charlie fem år och Max fyra år, skulle fira jul och nyår i Khao Lak när flodvågen kom och tog allas liv förutom Pigges. Han överlevde och visste direkt efter dödsvågen, när han satt uppe i ett högt träd med ett tiotal andra överlevande, att Ulrika och deras två barn inte hade överlevt. Då bestämde han sig för att hitta de så fort som möjligt, så att han kunde få hem dem och ge dem ett värdigt slut och en fin begravning. Man får följa hans kamp för att få hem sin familj till Sverige, hans kamp mot sorgen och saknaden, hans besvikelse över Sveriges insats, och hans kamp att komma tillbaka till livet.

I början av boken berättar Pigge om hur familjen Werkelin levde och hur bra de hade det. Han berättar om Ulrikas livsglädje och hur hon älskade att skratta och prata och bara leva livet. De hade precis köpt en ny tomt bredvid deras hus och de skulle bygga upp ett samhälle som Bullerbyn.
De hade bokat hotell i Khao Lak men när de kom dit såg de att deras hotellet låg en bit ifrån stranden och deras rum låg ganska högt upp. Räcket på balkongen var rätt så ostadigt. De tänkte på barnens säkerhet och bestämde sig för att byta till bungalows nere vid stranden. De tänkte på barnens säkerhet men när flodvågen kom i flera hundra kilometer i timmen räckte inte det. Ulrika, Charlie och Max dog medan Pigge överlevde. Jag känner frustration över att de inte kunde göra något, antingen dog man eller så överlevde man. Vågen var 15 meter hög och kom farande i hundra kilometer i timmen. Man kunde springa högt upp, till ett tak eller upp i djungeln, men som en småbarnsfamilj måste man få med sig barnen. Pigge kom upp på taket av deras bungalow och försökte få upp barnen men han hann inte. Han förstod direkt efter vågen att resten av hans familj inte hade överlevt och bestämde sig för att få med sig hela familjen hem till Sverige, och det skulle ske fort.
Under hans letande efter familjen och under begravningarna som skedde kände jag mig ledsen och förtvivlad. Tänk att gå runt bland hundratals döda varje dag och se hur de ruttnar mer och mer och känna lukten av lik medan man letar efter sin fyraårige son. Och att behöva begrava sina familjemedlemmar fort, för att det när man hade hittat dem fanns det inte någon stans att bevara dem och man fick inte heller flyga hem dem, utan man var då tvungen att kremera dem i Thailand.

När jag läste boken kom jag på mig själv med att se ledsen ut. Men vid andra tillfällen satt jag och log. Detta för att Pigge var så stark. Han kämpade för att samla ihop sin familj, trots att han inte fick någon hjälp från den Svenska regeringen. Han var snabbtänkt efter katastrofen och hjälpa så många han kunde. Han hade förlorat sin familj men ändå hade han kvar livsgnistan hela tiden och det beundrar jag honom för. Jag kände flera gånger under tiden jag läste att jag bara ville åka ner och hjälpa till och gråta med honom och göra allt bra. Pigge hade hjältemod nere i Thailand. Han var beslutsam och duktig och tog hand om allting själv. Till sin hjälp hade han flera olika vänner, syskon och deras bekanta. Han sa att han skulle gråta när han behövde, det var ingen idé att hålla inne det men samtidigt skulle han skratta när det gick, för att inte gräva ner sig och gå under jorden.

Sverige hanterade läget dåligt och jag tror inte riktigt att de förstod hur allvarligt det var. Många av dem som arbetade för bland annat Utrikesdepartementet hade dåliga svar till de drabbade och höll inte sina löften. Det var en händelse i boken då Pigge ringde för att fråga hur man skulle få hem en kista med din fru i tillbaka till Sverige. Han fick till svar att de skulle återkomma vilket de aldrig gjorde. Detta kan jag tycka är helt oförlåtligt. När man vill ta hem sina barn och fru, som är svenska medborgare, borde UD ha haft mer ansvar och varit mer hjälpsamma. Om man jämför svenskarnas insats mot thailändarnas, så är thailändarna mycket mer lojala och snällare. En man vid namn Anders, hade blivit vän med Pigge under vistelsen i Khao Lak. Han var svårt skadad på benen och fötterna, när han kom ut från sjukhuset efter flodvågen. Han hade förlorat alla sina saker och hade inga skor på sig. Då stannade en taxichaufför, tog av sig sina sandaler och gav dem till Anders. Och en annan händelse som inträffade var när Pigge skulle köpa en kista till Ulrika. Han frågade vad kistan kostade och då svarade thailändaren ”Du får den gratis. Det är en gåva”. Jag tänker bara att det måste kännas hur bra som helst att bli ”omhändertagen” på ett sådant sätt när man har förlorat allt man äger.

Det finns många kloka citat i boken men det jag fastnade för var ett citat som verkligen stämmer. När man hör om sådana här tragiska saker på tv eller radio så tänker man att det skulle jag nog aldrig klara av. Pigge och hans familj var hos ett par kompisar innan de åkte till Khao Lak. De bodde högt uppe i en lägenhet och de började prata om Eric Claptons son som trillade ut genom ett fönster och dog. Det pratade om hur hemskt det skulle vara att förlora sitt barn och att det skulle de nog aldrig klara, det skulle vara omöjligt att orka fortsätta. Men så händer det. Pigge skriver:
”I grund och botten tror jag att människan är gjord för att överleva mer än man till vardags tror att man orkar”
Pigge klarade det. Han kom igenom och han gjorde det som sagts var omöjligt. Och det är därför jag älskar det han har skrivit, för att det är sant men det är först efteråt som man märker hur långt man egentligen orkar.

Boken är verklighetsbaserad och är skriven, med hjälp av en journalist, av en av de personer som överlevde tsunamin. Han tar upp de saker han upplevde i Thailand. De saker han gjorde, inte gjorde och hur han hanterade allt som hände och kom ivägen. Jag kan säga att detta är en av de bästa böcker jag har läst. Jag kände en massa känslor samtidigt som jag fick en starkare uppfattning av hur det var. Mycket av det är nog på grund av hur boken är skriven. Allt är skrivet rakt ut och vissa formuleringar är ganska råa, han säge...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Bokrecension: Klockan 10:31 på morgonen i Khao Lak av Pigge Werkelin & Lena Katarina Swanberg

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2008-02-18]   Bokrecension: Klockan 10:31 på morgonen i Khao Lak av Pigge Werkelin & Lena Katarina Swanberg
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9279 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×