Prerafaeliterna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Prerafaeliternas historia börjar år 1848, när tre ambitiösa, pretentiösa och framför allt mycket unga män och konstnärer möttes, och bestämde sig för att bilda ett konstnärligt brödraskap.
De tre männen hette Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och William Holman Hunt.
Rossetti var den klart mest intelligente och intellektuelle av de tre, och var en stark beundrare av sin namne Dante Aligheri, och hans gudomliga komedi – en beundran som kom att märkas rejält i allt han gav ifrån sig. Rossetti tog sig in i Kungliga Konstakademin, men tröttnade emellertid rätt snabbt på de studier av de gamla mästarna som stod på programmet, och började i stället studera oljemåleri hos Ford Madox Brown. Rossetti var dessvärre en svårlärd och bångstyrig elev, och kom bara till sin rätt som självständig konstnär.
Millais klassades som ett underbarn, och kom in vid den kungliga akademin vid tio års ålder (!), men i likhet med Rossetti började han efter några år tröttna. Han sökte inspiration i motiv tagna ifrån Shakespeare, men det var i naturen han fann den.
Holman Hunt slutligen saknade såväl Millais begåvning och tekniska briljans som Rossettis fantasi och intellektualitet, men han kompenserade för detta med envishet så det räckte och blev över. Hunts bilder var broderskapets klart mest detaljerade, och det vill inte säga lite!

De ville skapa konst tagen helt från naturen, med varenda detalj avmålad på plats. De tog inspiration från Shakespeare och Dante, men det berodde snarare på deras personliga smak än någon uttänkt konstriktning. Brödraskapet bestod helt enkelt av tre unga, motsträviga ungdomar med drömmar och visioner.
Och tiden har visat att det är sådana ungdomar som drivit konsten framåt.

Så, när brödraskapet slutligen skulle bildas år 1848 var det stor diskussion om vilka som skulle få vara medlemmar. Ford Madox Brown var påtänkt, men Hunt ansåg att han var för gammal, och för genomsyrad av akademins idéer.
Detta var en orättvis anklagelse, men de slutgiltiga valen av medlemmar visar åtminstone en hel del mod (alternativt brist på förmåga att bedöma konstnärliga kvalitéer). Av de fyra som valdes in var det endast en., James Collinson, som någonsin färdigställde en prerafaelitisk tavla. Skulptören Thomas Carlyle var en annan medlem, men han producerade aldrig något. 1851 emigrerade han till Australien för att bli fårfarmare.
Så, år 1848 ställdes de första tavlorna signerade med de mystiska initialerna ”PRB” ut. Pressen lade underligt nog inte märke till denna mystik (som tur var), och Hunts, Millais och Rossettis tavlor mottogs med en försiktig optimism. Collinson omnämndes inte.
Efter denna relativt lyckade start skrädde Millais inte orden – ”Min… Jag menar vår lycka är gjord” utbrast han efter att ha läst recensionerna.
Dessa ord kom han att få äta upp.

Vid nästa stora utställning, år 1849, hade recensenterna förstått vad det rörde sig om. Och om man jämför Englands konstkritiker under mitten av 1800-talet med dagens kvällstidningar börjar de moderna murvlarna likna genomgosiga sagofarbröder…

I alla fall– kritikerna tyckte att det var ett sällsynt oskick att hålla på med hemliga broderskap, och sågade allt som över huvud taget haft att göra med prerafaelitisk konst fullständigt. Detta fick som resultat att Millais föräldrar skrev flera långa och mycket arga brev till Rossetti, och anklagade honom för ”att ha dragit deras begåvade son ner i fördärvet”. Collinson valde som svar på kritiken att lämna brödraskapet. Det var verkligen ingen tung förlust. Collinsons största bidrag till rörelsens möten var hans ovana att somna under dem.
Men broderskapet fick hjälp ifrån oväntat håll. Englands ledande konstkritiker, John Ruskin, skrev en lång artikel i The Times till prerafaeliternas försvar.
Ruskin tog de unga konstnärerna under sitt beskydd, och de trendkänsliga konstmurvlarna bytte omedelbart ståndpunkt, och förklarade att allt de tidigare skrivit hade varit resultat av sinnesförvirring.
Nu var konstnärernas ekonomiska framtid tryggad, men rörelsen började knaka i fogarna. Mötena blev allt sällsyntare, och när Millais valdes in i akademin 1852 ansågs det att brödraskapets tid var över.

Millais målade på i samma stil, men mot slutet av 1850-talet började hans stil dra mer åt den allmänna ”mainstreamfåran”, och målade färre och färre detaljerade motiv ifrån Dante och Shakespeare, och fler och fler adelsporträtt och andra lukrativa arbeten. 1873 drog han in för sin tid ofattbara 25000 pund per år, en summa som placerade honom bland Englands absoluta nobless.

Rossetti hade alltid varit en skör individ, och brödraskapets uppbrott, det brödraskap som var hans stora livsverk, tog han mycket hårt.
Han köpte sig ett hus, begravde sig i prylar och målade mer och mer känsliga och drömska tavlor.
Han började utveckla olika psykiska besvär, och avled alldeles för ung.
Hunt var den ende av brödraskapets ursprungliga medlemmar som höll sig till de gamla principerna. Han knogade på med samma omänskligt krävande teknik som tidigare, struntade i konstmodets växlingar, och lyckades hanka sig fram. Till skillnad från de andra två blev han inte särskilt berömd under sin livstid, men idag är hans namn minst lika välrenommerat som de andras.

Trots att Prerafaeliterna är en av de konstnärsgrupper som tagit sin konst på störst allvar, har de antagligen nått sin berömmelse och sitt erkännande idag på grund av att deras konst är så pass lättillgänglig för en mindre bildad iakttagare – graden av detalj och realism kan uppskattas av alla. Samtidigt är nästan varenda prerafaelitiskt konstverk så pass laddat med senviktoriansk symbolik att det krävs en verklig konstkännare för att se något annat än toppen av isberget.
Det rörelsens tavlor emellertid kan sakna är den nerv som gjort andra konstriktningar, till exempel impressionismen, berömda. Ibland blir det lite styltigt och platt, men lika o...