Filmanalys: American Beauty

11 röster
17413 visningar
uppladdat: 2008-02-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehåll

American Beauty handlar om en typisk amerikansk kärnfamilj där var och en, på sitt eget sätt och av sina egna anledningar, försöker ge sken av att vara någon annan än man faktiskt är. Pappan i familjen har länge slitit för att vidhålla sin image som lojal familjeförsörjare. Mamman är karriärkvinna ut i fingerspetsarna och sliter för att visa upp en så perfekt bild av sig själv som möjligt, trots att det torkar ut hennes gamla lyckligare jag. Allt för att försöka vinna materiella fördelar och respekt åt sig själv. Dottern drömmer om bröstförstoring och att bli någon annan, och gör sig till en slav åt andra socialt eftersom hon hur hon än sliter inte kan vara någon annan än sig själv.

Drömmen att vara någon annan är ett av filmens centrala teman. Alla familjemedlemmar personifierar detta, men praktexemplet är deras granne, marinkårsöversten, som avskyr homosexuella tendenser trots att han själv är homosexuell (vilket naturligtvis är en väl bevarad hemlighet) och gömmer sig bakom sina knytnävar varenda gång han är på väg att visa en känsla – känslor är irrationella och passar inte in i hans självbild. Ett annat av filmens stora teman är förändring, en naturlig följd av det första temat. Familjefadern inser (på grund av narkotika och åtrå till minderåriga…) att det liv han har levt inte har gjort en människa glad – särskilt inte honom själv – och börjar leva ut sina drömmar. Modern går in i en rakt motsatt förändring – hon går in för att eliminera alla spår av sitt ungdomsjag till förmån för en perfekt slipad fasad so skall verka så normal och fläckfri som möjligt. Att det finns tankar och känslor bakom varje fasad verkar hon inte ha tänkt på, trots att det är hon själv som upplever dem. Parets dotter och hennes bästa (?) väninna utvecklas även de åt motsatta riktningar. Väninnan framställs i början av filmen som den mer stabila och självsäkra av de två medans dottern mest vill vara någon annan. Allt eftersom handlingen går framåt börjar dottern känna sig tryggare i sin identitet och börjar röra sig utanför sina gamla ramar, samtidigt som det blir uppenbart att hennes kompis drar lögner om sexuella affärer hon har varit inne i och betydelsefulla personer hon har varit i kontakt med. Viktigast av allt – hon ljuger inte för att ge andra en bättre bild av henne, hon ljuger som en del av ett självbedrägeri. Hon vill vara någon annan än den hon är. Känns det här igen?

Man kan se de här förändringarna på två sätt. Antingen förändras karaktärerna helt på grund av mognad och yttre omständigheter, eller så är det redan existerande, undertryckta egenskaper och känslor som visar sig. Man kan välja vilket alternativ man vill, regissören har lämnat det valet öppet, men det val man gör förändrar filmens teman i betraktarens ögon radikalt. Det finns emellertid fortfarande ett tema som karaktärerna själva upprepar flera gånger, nästan som ett mantra – rädslan för att vara alldaglig. Men vad är alldaglighet? Ingen verkar veta, det finns ingen fast måttstock, men sticker man ut är man knappast alldaglig – men tänk om man sticker ut för mycket och slutar att vara populär bland alla? Den här duellen mot sin egen självbild är otroligt fint skildrad i filmen.

Dramaturgi

Anslaget är uppdelat i två delar. Den första delen är bara trettio sekunder lång och består av ett utdrag från senare i filmen, då dottern Jane till synes (detta kommer att ställas på huvudet senare i filmen) lejer en person för att ”döda hennes kåtpelle till pappa”, filmat med skakig videokamera av mannen hon lejer. Därefter hoppar vi till ett helt annat tilltal, panoramabilder av en typisk amerikansk villaförort ackompanjerade av ”kåtpellen” själv, som en berättarröst från ovan. Han är mycket riktigt död, och återberättar vad som tidigare har hänt. Där någonstans glider anslaget in i fördjupningen, där pappan presenterar sig själv och sin omgivning, fortfarande som berättarröst. Anslaget ger ett ovanligt intryck, trots att knepen är gamla som gatan. Det beror helt enkelt på att det väldigt är skickligt och konsekvent gjort, med den gryniga handkamerasekvensen inlagt innan förtexterna och den plötsliga perspektivförändringen. Anslaget fyller dessutom en annan funktion – den ger tittaren en annan trolig bild av handlingen och karaktärernas plats än den som visas i upplösningen, och gör därmed tittaren till en del av filmens genomgående tema, förändring.

Vändpunkterna blir svåra att pricka in eftersom filmen består av tre parallella handlingar som slingrar sig in i varandra. Lester Burnhams förvandling och hans relation till hustrun och sin dotters vän Angela Hayes är kanske filmens huvudhandling, men även relationen mellan Angela och dottern Jane tar stor plats och står för många av nyckelreplikerna, och även avgörande händelser som påverkar andra relationer. Grannen Ricky Fitts ojämna maktkamp med sin far och faderns reaktioner är en tredje handling som fungerar lite som en brygga mellan de två andra, trots att de redan är så nära sammanflätade. Filmmakarna var tack och lov medvetna om detta och har lagt vändpunkterna i varje handling väldigt nära varandra.

Den första vändpunkten bryter familjen Burnhams gamla vardagslunk. Farsan Lester blir blixtförälskad i sin dotters bästa vän, Angela. Hans vardag bryts, han hittar ett nytt värde i livet. Detta påverkar naturligtvis resten av familjen, och deras reaktioner kombinerat med Lesters nyvunna livskraft (som dessutom några minuter senare får sig en rejäl skjuts av lite knark) sätter igång hela handlingen.

Mittpunkten är faktiskt riktigt lätt att hitta, eftersom både Lesters och Janes utveckling genom filmen består av två tydliga faser. Gränserna mellan dessa två faser har man lagt rakt efter varandra, så man kan egentligen tala om en hel mittpunktssekvens. Lesters mittpunkt kommer först – han säger upp sig från sitt jobb, som han inte finner någon som helst engagemang eller glädje i, och går in för att uppfylla sina drömmar i stället för att bara låta livet rinna förbi. Just när Lester har lämnat kontoret lämnar Jane skolan – tillsammans med Ricky, i stället för Angela. Ricky är inte längre knäppgöken mittemot, han är inte längre den maniske beundraren – han är på väg att bli en vän. När Jane närmar sig honom markerar hon samtidigt en distans från Angela, för första gången i filmen .

Point of no return är väl även den en hel sekvens, exakt var i sekvensen man vill lägga själva vändpunkten beror på hur psykologisk eller deterministisk man vill vara. Återigen finns det två parallella historier med separata vändpunkter att välja mellan, men i och med att point of no return obarmhärtigt leder fram till filmens förlösning måste valet bli scenen när Frank Fitts, arméöversten som är livrädd för sin egen homosexualitet, ser sin son lära Lester Burnham rulla en joint genom fönstret, missförstår vad han ser och tror att de har sex. Alternativt kan man flytta vändpunkten till när Frank konfronterar Ricky med vad han har sett och tar beslutet att skjuta, men eftersom jag är så pass pretentiös vill jag tro att handlingen är oundviklig redan innan konfrontationen.

Konfliktförlösningen är nog hela klassen överens om – mordet på Lester är en ärketypisk konfliktförlösning. Den ger filmen ett intensivt, dramatiskt och känsloladdat slut. Avtoningen är även den traditionell, även om den smiskar de flesta av sina föregångare på fingrarna i fråga om känsla och djup. Skottet varar bara i någon sekund – reaktionerna på det i en evighet. Avtoningen visar karaktärernas reaktioner på skottet, som ett slutgiltigt bevis på vilka de har blivit.

Bortsett från vändpunkterna kan filmen delas in i tre delar – den första delen där Lester lever kvar i sitt gamla, trista liv, den andra delen där han på gott och ont börjar leva ut sina drömmar och slutligen en avslutning där han får sota för det.


Rollkaraktärerna är extremt svåra att pricka in. En av anledningarna är att filmens tema är förändring – alla förändras, på ett eller annat sätt. Med andra ord sitter vi efter en första anblick utan drivande karaktärer och antagonister men med ett myller av huvudroller. Här följer mitt patetiska försök att tämja de motstridiga karaktärerna och tvinga in dem i den dramaturgiska mallen.

Den drivande karaktären är Ricky Fitts. Han sätter igång förändringsprocessen hos både Lester och Jane genom att ge Jane uppmärksamhet och Lester knark. Lesters kärlek till Angela har han i och för sig inget med att göra, men hade det inte varit för episoden utanför mäklarfesten hade Lester knappast vågat leva ut sig själv på det sätt han gjorde, Jane hade inte fått sin uppskattning och levt kvar i sin gamla, osäkra roll och Carolyn hade inte fått anledning att se över sin värld och sitt förhållande. Och Frank Fitts hade inte fått anledning att plocka fram puffran. Dessutom är Ricky den ende större karaktären genom hela filmen som inte genomgår någon utveckling, annat än i betraktarens och rollfigurernas ögon. Han fortsätter att vara samma strategiska och märkligt kalla person filmen igenom.

Antagonisten är pressen att vara ”någon”. Tror jag. Det krångliga i att hitta en antagonist är att Ricky, i sin märkliga kyla, knappt ens visar vilka mål han vill nå med sina handlingar. Därför kan man inte tala om den traditionella striden mellan två jämnstarka kämpar. Dessutom kan ingen karaktär vara antagonist eftersom de alla blir ”slavar” under den ”dominoeffekt” som Lesters och Janes utveckling skapar, och alltså inte ens är i närheten av att vara jämnstarka med den drivande karaktären. Tvärtom är det som står i vägen för familjens omedvetna kamp för ett lyckligare liv samhällets press på individerna att ”bli någonting”. I omvärldens ögon är Lester Burnham mer respekterad och ansedd som dyster kontorsråtta än som glad hamburgarvändare. Carolyn strider mot Lesters val, men hon är ändå ingen antagonist eftersom hon själv inte skapar hindret, det tar sig bara uttryck genom henne. På samma sätt är Jane mer respekterad som blyg kappvändande tonåring än som ”hon-den-nya-i-stan-som-är-ihop-med-han-den-knäppe”. Ytligt, dömande samhälle? Absolut. Se där, ännu ett tema!

Huvudkaraktären är Lester Burnham, fast det skulle lika gärna kunna vara hans dotter. De genomgår båda en stark utveckling som är essentiell för filmens handling, men Lester passar bäst in i mallen eftersom han är den centrala karaktären och filmens nav. Hans utveckling och dess inverkan på filmen har jag redan ältat till leda…

Skuggrollen framför alla andra är naturligtvis dottern Jane, som utvecklas på samma sätt som sin far samtidigt som hon tar avstånd från honom och hans förändring. En annan skuggroll är Carolyns vän Angela, som har fallit offer för de krafter som Jane lyckas kränga av sig, men som samtidigt på klassiskt freudianskt maner låtsas som att hon är ett under av självsäkerhet.
Kontrastrollen är Lesters fru Carolyn, som utvecklas i rakt motsatt riktning än sin man, driven av en nästan manisk önskan att få en perfekt fasad. Egentligen är hon och Angela starkt besläktade i sin utveckling, båda med en stark inre önskan att bli sedda och älskade. På ett sätt är de varandras skuggroller. Angela är dessutom även hon på sätt och vis en kontrastroll eftersom hennes och Janes utvecklingar går åt rakt motsatta håll.
Närmaste relation är ingen mindre än Rickys far, Frank Fitts. Hans roll i filmen är att vara en fond åt Ricky. Utan sin son hade han inte haft någon plats alls i filmens handling, till skillnad från Carolyn som bidrar till handlingen genom sina egna handlingar, inte bara genom sättet hon agerar gentemot sin man och dotter. Rickys mor, den en gång i tiden ömma, nu utbrända och apatiska modern är en annan närmaste relation som visar en annan sida av den äkta makan. Antagligen var hon en gång varm och medmänsklig, men åren i familjen Fitts hårda och strikt hierarkiska hem har gjort henne till ett totalt vrak. Hon ger även en stark kontrast mot Carolyn Burnham, den karriärinriktade individualisten. Carolyn har nått sina ursprungliga mål, fru Fitts (hennes förnamn orkar ingen nämna) är mil från sina. Men vem av dem förtjänar egentligen att lyckas? Det här temat hade kanske förtjänat mer plats i filmen.

Likare och norm saknas nästan helt. Lesters berättarröst har en likande effekt, annars skulle filmen bli för svår och plågsam, men alla reella karaktärer reagerar udda eller irrationellt – som vi riktiga människor gör när vi ställs inför situationer någon annan stans än i tevesoffan.

Berättarkomponenter

Den viktigaste berättarkomponenten är naturligtvis rosenbladen. De blir en symbol för Lesters dagdrömmar, för allt som han inte kan nå. Efter hans och Angelas samlag ser man Angela ligga med bar överkropp i en ställning som är extremt lik hur hon har legat i en av Lesters fantasier, med genitalierna dolda av rosenblad. Den riktiga Angela är inte alls vackrare, tvärtom ser man när hon är helt ofördold hur trasig hon egentligen är. Rosorna syns även i början av filmen, då Carolyn i en scen som är mycket mer symbolisk än man tror vid första anblicken klipper av en ros med exakt likadana kronblad som i Lesters fantasier. En symbol för hur hon, i Lesters ögon (han är faktiskt berättaren!) står i vägen för hans drömmar och gör dem ouppnåeliga. När han är död ligger hans huvud mot en vas med röda rosor. Han har nått sitt mål, men till ett vedervärdigt pris.

Rosornas varma röda färg är egentligen det enda i familjen Burnhams hem med en varm färg. Allt annat är kyligt grått. I den gråmålade matsalen sitter familjen och äter vid ett alldeles för stort bord. De sitter långt ifrån varandra och de har placerat sig – antagligen omedvetet – så att de har största möjliga distans från varandra. Ingen vågar skapa någon slags samspel…
En intressant detalj som jag inte riktigt vet hur jag skall tolka är att Burnhams ytterdörr är klarröd – vill Carolyn skapa illusionen av det varma hem alla vill se?

Lite religiös symbolik lyckas man få med också. Bilden av fru Fitts när hon sitter uttryckslös vid köksbordet med en öppen dörr rakt bakom sig är kusligt lik ikonernas madonnabilder. Temat jag rörde vid tidigare återvänder, symbolen för godhet och moderskap hos familjen Fitts sitter apatisk, utan handlingsförmåga. En otroligt stark bild som drabbar tittaren utan att han egentligen märker det. En annan nyckelbild är när Ricky zoomar in Janes grubblande spegelbild samtidigt som Angela kråmar sig i hela blickfånget. Kampen mellan yta o...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Filmanalys: American Beauty

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2008-02-28]   Filmanalys: American Beauty
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9350 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×