Irlands industrier

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ända in på 90-talet var Irland ett av Europas fattigaste länder. Fattigdomen och arbetslösheten var oerhört utbredda, den stora majoriteten av Irlands invånare tillhörde underklassen . Idag har Irland Västeuropas överlägset största tillväxt, 5,5 % per år (att jämföra med Storbritanniens 1,9 % och Sveriges 2,7 %) och de unga vägrar bli pubvärdar eller taxichaufförer som sina föräldrar utan drömmer i stället om att bli näringslivstoppar med tillhörande bonusar och fallskärmsavtal. Vad har hänt?

En vanlig teori är att politiska beslut ligger bakom. Irlands politiska klimat domineras av två partier, Fianna Fail och Fine Gael, och de kan liknas vid USA:s republikaner och demokrater. Med andra ord förs det en (enligt svenska mått mätt) högerpolitik oavsett vilket parti som sitter vid makten, vilket ju innebär en företagsvänlig politik med svag stat och minimal välfärd. Den keltiska tigern, som fenomenet kallas, tog i och för sig fart via nya företag men jag tror ändå inte att politiska beslut är anledningen till uppsvinget. Det togs nämligen helt enkelt inga nya politiska beslut när tigern föddes som kunde skapa något så pass omvälvande. I själva verket var det en enda ny faktor som kom in i den Irländska bilden – EU-stöd. I synnerhet Storbritannien och Frankrike pumpade via EU in pengar i Irlands näringsliv.

Men fortfarande är det väldiga klassklyftor i Irland. Tidigare, när jordbruket stod för lejonparten av landets produktion, formade bönderna väldigt fattig och väldigt bred arbetarklass. Idag står det tjusigt att en tredjedel av Irlands befolkning jobbar inom industrin, låter bra mycket flottare, men i praktiken innebär det att en knapp tredjedel av Irlands arbetskraft – runt 500 000 själar – arbetar i gruva. Järn, bly, zink, aluminium och torv ger ett fåtal pampar sprickfyllda schweiziska bankkonton samtidigt som en halv miljon arbetare har all anledning att gruva sig över alla de lungsjukdomar man riskerar i gruvor, för att inte tala om rasrisken. Varför blir det aldrig som man tänkt sig?

Irlands industriella sektor kretsar runt tre gruvor, Lishearn och Galmoy på den sydöstra delen av ön och uppstickaren Tara några mil nordväst om Dublin. Men gruvorna är inte ensamma om att utgöra Irlands industri, över hela landet finns fabriker utströdda utan något egentligt mönster. Bortsett från de givna produkter som tillverkas i i stort sett alla länder (mat, kläder och liknande) är det framför allt transportmedel som tillverkas på Irland. Lastbilar, skepp och tåg med tillhörande räls (Irland är en av världens största producenter av järnvägsräls) lämnar ön i en strid ström för att användas i Storbritannien eller USA.

Irland har haft tur. Eftersom både råvaror och specialistkompetens finns inom landet har man nästan helt sluppit att bli beroende av importer. Alla listor jag har kommit över listar en rejäl bunt exportvaror (redan nämnda) men väldigt få importvaror. Irlands import nummer ett är – som för de flesta andra länder – olja och bensin. Det svarta guldet, eller världens elände på fat som jag föredrar att kalla den, kluckar in i Irlands många hamnar transporterad i amerikanska tankfartyg. Någon gång då och då kommer oljan utan tankfartyg vilket har lett till att mycket av djurlivet på Irlands östkust är allvarligt skadat.

Men den industri som antagligen har format Irland mest är turistindustrin. Hundratusentals upplevelsehungriga i-landsmedborgare flyger över till den gröna ön för att se det vackra landskapet, de vackra byarna och den välkomnande atmosfären – saker som är utrotningshotade på grund av urbaniseringen och det ökade välståndet. Vad händer om turismen försvinner på grund av det?

Och vad händer mer i framtiden? Irland gjorde ett viktigt vägval när man införde euron. De flesta av landets ekonomiska experter förutspådde innan valutabytet ännu en keltisk tiger, men när euron väl var införd blev det snarare en keltisk pudel. Irland har fortfarande riktigt fin tillväxt, men en nedgång från 7 till 5,5 % på ett år är ändå inte bra… Men kanske var det ändå bar...