Filmvetenskap: En analys av Nanook of the North
3140 visningar
uppladdat: 2008-02-29
uppladdat: 2008-02-29
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
Som barn hade Flaherty följt med sin pappa på expeditioner där de hade bott i arktiska miljöer och träffat inuiter. Flaherty trivdes tydligen med det livet, eftersom han som vuxen tog anställning på William Mackenzies järnvägsbolag för att utforska och kartlägga markerna runt Hudson Bay. Inför sin tredje Mackenzie-expedition införskaffade Flaherty en del filmutrustning, och tog också en snabbkurs i cinematografi, eftersom han inte hade någon erfarenhet av att göra film. Men han var inte nöjd med sitt material, och återvände därför norrut igen på en fjärde Mackenzie-expedition. Väl tillbaka vid klippbordet, år 1916, råkade Flahertys cigarett hamna på golvet, och allt material (över 9 kilometer film) brann upp. Detta gjorde inte Flaherty så mycket, eftersom han ändå inte var speciellt nöjd med sin film. Han bestämde sig för att återvända norrut och göra en ny slags film som skulle fokusera på en inuit, Nanook, och dennes familj. Det tog Flaherty fyra år att finansiera filmen, och inte förrän 1920 var han tillbaka hos inuiterna vid Hudson Bay. (Barnouw, Documentary, s 33-36)
Nanook of the North dokumenterar inte inuiternas dåvarande verklighet, utan är Flahertys bild av inuiternas traditionella livsstil. Nanook föreslog själv många av strapatserna, bland annat att de skulle visa hur man jagade valross som man gjorde i forna dagar, före kontakten med västerlänningar.
Inuiterna var inte alls så ovana vid västerländsk kultur som filmen vill påskina. Redan på 1500-talet anlände européer för att kartlägga de arktiska regionerna, och på 1700-talet började valfångare komma dit för att jaga val och för att byteshandla med inuiterna. Snart anlände även pälshandlare, och många inuiter började jaga djur enbart för deras päls. Detta ledde till att många djur blev sällsynta, och inuiterna blev alltmer beroende av européernas vapen, verktyg och andra varor. (ITK: Our 5000 Year Heritage)
Filmen visar visserligen byteshandel, där Nanook byter bort isbjörnspälsar – men att han skulle byta till sig pärlor och godis verkar föga troligt. Vissa delar av inuiternas ”primitiva” livsstil, till exempel ätandet av rått kött, lyfts fram, medan andra sidor, som deras polygami, ignoreras helt – Nanooks andrafru blir inte kommenterad. De moderna vapen som inuiterna ägde förekommer inte heller i filmen, utan Nanook ses alltid jaga med spjut eller harpun.
Om man bortser från att filmen är en svartvit stumfilm, är det faktiskt inte så lätt att veta när den är gjord. Man får aldrig se Flaherty eller hans utrustning i bild, utan endast inuiterna. Det enda moderna som förekommer i filmen är en grammofon samt bäverolja.
Den mest intressanta episoden är kanske den om igloobygget (de flesta har nog aldrig sett något sådant). I verkligheten var det dock inte så lätt som det ser ut i filmen. Den första igloon som byggdes var för liten för att kunna få plats med filmutrustning i, därför var man tvungen att bygga en igloo som var ett nummer större än en vanlig. Under de första försöken rasade kupolerna in, och när man till slut var färdig med en större igloo stod man inför ett nytt problem: den var för mörk för att filma i. Därför fick man ta bort halva igloon. Inget av detta visas i filmen, utan Nanook är klar med sin igloo på en timme. Flaherty ville antagligen inte att inuiterna skulle stämplas som förlorare som inte ens kunde bygga ordentliga igloos.
Filmen använder sig av beskrivande mellantexter, som både undanhåller information och dramatiserar scenerna lite extra. Till exempel får vi inte veta vad Nanook ska göra med isblocket som han har skurit ut (mellantexten säger bara ”Now only one thing more is needed”), förrän han har placerat det i iglooväggen som fönster. Mellantexterna återkommer ofta till hur kallt och blåsigt det är, som för att övertyga publiken om att Nanook verkligen är en sann inuit som kan överleva där.
Filmen innehåller många scener som spelar på publikens känslor. Filmen visar grymma djurslakter i en scen, lek med gulliga hundvalpar i en annan, och i en tredje scen försöker Nanook äta upp en grammofonskiva. Spänning skapas också, till exempel i scenen där Nanook försöker (och lyckas) fånga en stor säl.
Just scenen med grammofonen och Nanook är det som har fått många att tvivla på dokumentärens trovärdighet, eftersom den är så pass överdriven: Nanook sitter och lyssnar på en grammofon och undrar ganska överentusiastiskt varifrån musiken kommer. Sedan börjar han tugga på grammofonskivan.
Det finns ingen direkt röd tråd i filmen utan de olika episoderna är ganska ”fristående”.
Att det är en dokumentär görs tydligt genom att Nanook och de andra ofta tittar och ler mot kam...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
Inga kommentarer än :(
Liknande arbeten
Källhänvisning
Inactive member [2008-02-29] Filmvetenskap: En analys av Nanook of the NorthMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9357 [2024-03-28]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera