Filmvetenskap: Filmberättandets och filmkulturens utveckling

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De första filmerna från 1890- och 1910-talet, som gjordes av bland andra bröderna Lumière, var så kallade attraktionsfilmer utan någon egentlig handling – det var de rörliga bilderna i sig som var intressanta, inte vad de föreställde. Attraktionsfilmerna kunde innehålla nyhetshändelser (som ibland var iscensatta), vyer från fjärran länder, små uppträdanden eller sketcher.

Filmerna bestod oftast av en enda tagning, där kameran stod stilla. Det fanns ingen sluten dieges, utan karaktärerna på filmen kunde titta rakt in i kameran och tackade ofta sin publik efter ett uppträdande.

Georges Méliès skapade många trickfilmer (t.ex. Resan till Månen, 1902) som visserligen innehöll handlingar, men huvudmålet för honom var att skapa specialeffekter – handlingen användes bara som en ram. G. A. Smith och James Williamson från den så kallade Brightonskolan var två filmmakare som utforskade specialeffekter och klippning. Smiths komedi Mary Janes Mishap (1903) är ett försök till att använda kontinuitetsklippning. Helbilder varvas med halvbilder för att vägleda åskådaren. Match-on-action används, även om det inte är helt perfekt. Edwin S. Porter har fått äran för många av de tekniker som Méliès, Smith och Williamson utarbetade. Porter hjälpte till att utveckla kontinuitetsklippningen, bland annat med filmen Det Stora Tågrånet (1903). Att han fick så mycket uppmärksamhet berodde bland annat på att han arbetade för Edisons filmbolag, som var Amerikas största, och därmed fick hans filmer stor spridning.

I början visades filmer i alla möjliga lokaler; vaudeville-teatrar, musikhallar, teatrar, marknadstält m.m. och publikens upplevelse hängde till stor del på visarens förmåga att sätta ihop ett spännande program. Man blandade nyhetsfilm och fiktion, man ackompanjerade filmerna med musik och använde sig även av ljudeffekter. Ofta fanns det en berättare som kommenterade och klargjorde händelserna på duken, och mellan filmerna spelades musik.

År 1905 började det i USA dyka upp fasta biografer (nickelodeons) som var helt tillägnade filmen. Nu hade alla råd att gå på bio. Producenter började också hyra ut film istället för att sälja den, och biograferna kunde därför byta program flera gånger i veckan. Detta ledde till att bio blev ett regelbundet nöje, och efterfrågan ökade.

1904 blev fiktionsfilmen filmindustrins huvudprodukt. Filmerna blev längre och innehöll fler tagningar, och utmaningen för filmskaparna blev nu att få publiken att förstå var, när och hur händelserna inträffade, utan att behöva ha några förkunskaper. Fram till 1917 utvecklades i USA vad som skulle komma att kallas the Classical Hollywood Cinema. (Bordwell/Thompson, Film History: An Introduction, s 43-50)

År 1905 började man använda sig av mellantexter. Det fanns två typer av mellantexter: återgivande mellantexter, som var skrivna i tredje person och som summerade de kommande händelserna eller förklarar situationen. Den andra typen var dialogtexter. I början var man inte säker på var någonstans i dialogen man skulle lägga texten. Vissa satte den innan karaktären började tala, och andra precis när karaktären hade börjat tala. Den senare placeringen skulle komma att bli normen.

För att åskådaren skulle förstå händelseförloppet, var kameraplaceringen viktig: figurer i mitten av bilden var lättare att lägga märke till, och befann sig kameran närmare karaktärerna, såg man lättare deras ansiktsuttryck och gester. 1909 introducerades 9-fotslinjen. Istället för att kameran var 12 fot (3,6 m) eller 16 fot (4,8 m) ifrån och visade skådespelarna från topp till tå, ställde man den 9 fot (2,7 m) ifrån. Då såg man skådespelarna från höften och uppåt (detta kallas ibland Plan Americain). Man började också använda kamerastativ med rörliga huvuden så att man kunde göra panoreringar och tiltningar för att kunna hålla karaktärerna centrerade när de rörde sig.

Man använde färg för att göra historien mer begriplig för publiken. Det fanns två vanliga tekniker för färgning: tintning och toning. Tintning innebar att man doppade film i ett färgbad som färgade de ljusa delarna av bilderna, medan de mörka delarna förblev svarta. Toning fungerade tvärtom: de mörka delarna blev färgade medan de vita förblev vita. Färgen på filmen gav information om situationen, och ökade också realismen: blått användes vid nattscener, grönt vid naturscener o.s.v. Man använde sig även av ett stencilsystem, där man handkolorerade med hjälp av schabloner. Med detta system färglade man ofta inte hela bilden, utan bara vissa, viktigare delar av den.

I samband med att produktionsbolagen tjänade mer pengar på sina filmer, började de bygga större studios och lägga ner mer pengar på ljus och dekor. Istället för att använda målade kulisser började man använda mer tredimensionell dekor, och man experimenterade med olika typer av ljus för att filmerna skulle se mer realistiska ut.

1906 började man utveckla klippningen till vad som skulle komma att bli kontinuitetsklipping. En viktig genre i utvecklingen av kontinuitetsklippningen var chasern, eller jaktfilmen. I sådan film man använde sig av parallellklippning för att få publiken att förstå att händelser inträffade samtidigt, och man var också tvungen att se till att karaktärerna rörde sig åt samma håll när de sprang in och ut ur bild.

Vilken musik man fick höra till en film hade till stor del att göra med var någonstans man såg filmen. Ju större och pampigare biograf man befann sig i, desto större och finare var oftast orkestern. L’assasinat du Duc de Guise (1908, Charles Le Bargy och André Calmettes), en Film d’Art-film, var den första filmen med originalkomponerad musik.

Filmen har alltid haft låg status – den ha...