Franska Revolutionen ur några av dess huvudaktörers perspektiv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad innebar egentligen Franska Revolutionen? I de flestas ögon förknippas den enbart med uppror mot skatter och adeln, men enligt mina reflektioner var ju detta inte allt som hände under denna tid; det pågick ju även strider mellan olika fraktioner och deras åsikter om makt och styrelse i Frankrike.

Detta tycker jag kan vara väldigt intressant att fördjupa sig i, det vill säga att se på de olika synsätten utifrån olika perspektiv tillhörande de mest omtalade revolutionärerna såsom George Jacques Danton, Maximilien Robespierre, Jacques René Hébert och slutligen Jean Paul Marat.

George Jacques Danton

Danton härstammade från Champagne och hade en utbildning som jurist. År 1787 köpte han, delvis för lånade pengar, en advokatpraktik i Paris. Efter revolutionens utbrott inledde han sin politiska verksamhet i Cordelierdistriktet i södra Paris, dessutom deltog han i grundandet av den folkliga och radikala cordelierklubben, där han tillsammans med bland annat Marat blev dominerande.

För en tid tvingades Danton till London i landsflykt. Detta blev däremot inte blev så långvarigt; redan 1791 återvände han till Paris för att åta sig ett uppdrag i Paris stadsstyrelse, det vill säga kommunen. Vid denna tid började han dessutom uppträda i jakobinklubben. Vid monarkins fall i augusti 1792 blev han justitieminister och även om han senare lämnade den posten hade han nu fått ett inflytande i form av energi och kraft, vilket resulterade i att han blev mycket vältalig och central gestalt inom politiken under republikens första år.

I september 1792 klättrade han lite högre upp på stegen genom att bli invald i nationalkonventet då han förgäves försökte medla mellan de radikala jakobinerna och girondisterna. På Dantons förslag upprättade konventet 1793 i april ett världsutskott, som blev hans främsta och viktigaste instrument i krigs- och utrikespolitiken.

Under det så kallade skräckväldet gjorde sig Danton till talesman för de som ville ha en mer försonlig politik (de s k indulgenterna) och i början tycktes han dessutom ha Robespierres stöd. Detta ändrades dessvärre när krisen i mars 1794 nådde sin kulmen. Danton föll då offer för de utrensningar som skedde både till höger och vänster om gruppen kring just Robespierre. En bidragande orsak till detta skeende var av allt att döma Dantons arroganta självtillit och hans inblandning i en korruptionsskandal kring handelsföretaget Compagnie des Indes. Han fördes därför till giljotinen den 5 april och hans sista ord, som var riktade till bödeln, löd: ”Visa upp det här huvudet för alla. Det är värt att titta på!”

Danton var mycket omtyckt av folket, han ansågs inte som en kylig beräknande talesman som Robespierre, utan ledde Frankrike under den svåra krigsperioden 1793. Han försökte bland annat få regeringen att handla beslutsamt och sammanfattade skickligt situationen enligt följande: ”Allt det här diskuterandet är meningslöst. Jag ser bara fienden.” Han försökte även stoppa de värsta överdrifterna under terrorn.

Att han var omtyckt betyder naturligtvis inte att han var en god människa – hans moraliska kvaliteter är omdiskuterade. Trots de eventuella fel och brister Danton kan ha haft måste man ändå betrakta honom som en återhållande kraft på den blodiga utvecklingen i den franska revolutionen med alla dess våldsamma excesser.

Maximilien Robespierre

Robespierre var advokat i födelsestaden Arras och invaldes i tredje ståndet 1789. Han framträdde som en övertygad demokrat i konstituerande nationalförsamlingen och blev snart även han en bemärkt talare. Samtidigt vann Robespierre stor folklig popularitet, inte minst tack vare sina enkla levnadsvanor. Han blev dessutom en centralgestalt i jakobinklubben och Pariskommunen, där han bekämpade krigspropagandan.

Robespierre invaldes i nationalkonventet 1792 och var där en av dom främsta företrädarna i kampen mot girondisterna och efter deras fall inträdde han i välfärdsutskottet i juli 1793. Där kom han som medlem att bli den mest framträdande och pådrivande men var dock inte helt enrådig. Under hans ledning förde konventet och välfärdsutskottet en kompromisslös strid mot republikens inre och yttre fiender.

Robespierre planerade en sammansvärjning för att ta kontrollen över välfärdskommittén och det var också då revolutionen blev allt grymmare. Denna tid kallades för skräckväldets tid, vilket innebar att man styrde genom att skrämma människor och använda våld. Enligt Robespierre gjorde de kontrarevolutionära hoten och krigen diktaturen och våldsmedlen (”skräckväldet”) nödvändiga och lagliga.

I konventet intog han en mittenposition i fraktionsstriderna och i inrikespolitiska sakfrågor.
Robespierre var en mycket betänkande man då han först med stöd av Danton lät utrensa och avrätta hebértisterna och därefter bland annat Danton. Robespierre mottsatte sig ateismen och införde i juni högtidligen kulten av det högsta väsendet vilket var hans sista framträdande.

Då det akuta militära hotet var tillända, växte motståndet mot den ökade terrorn och Robespierre personligen, då han stod bakom detta. Under skräckväldets tid planerade Robespierre som tidigare nämnts en sammansvärjning för att ta kontrollen över välfärdskommittén. Han arresterades 27 juli och avrättades följande dag.

För historikerna framstod Robespierre länge som arketypen av revolutionären. En man som uppfylld av demokratiska jämlikhetsideal tillgriper diktatur och våld för att förverkliga ”folkviljan”. Senare tids historiker har dock ifrågasatt detta, vilket lett till att bedömningarna av honom numera skiftar. För en del är han främst tyrannen medan andra ser honom som den asketiske, idealistiske fosterlandsvännen.


Sammanfattningsvis kan sägas att de politiska striderna var koncentrerade till en kamp mellan de mer moderata girondisterna och de radikala jakobinerna. Till jakobinerna hörde då Robespierre och Danton. Men något att fundera över då är ju varför de två inte samarbetade när de hade många gemensamma mål och syften. Kanske gjorde Robespierre ett misstag när han utnyttjade Danton genom att lura med sig honom för att göra sig kvitt hébertisterna. Kanske skulle han ha tjänat på att hålla Danton vid liv, istället för att konspirera för att få honom avrättad.

Jacques René Hébert

Hébert levde som fattig tillfällighetsarbetare i Paris före revolutionen. År 1790 började han ge ut det mycket populära bladet le Pére Duchesne, där han själv i rollen som grovkornig, folklig figur förde underklassens men även den radikala revolutionens talan.

Under hösten 1793 ställdes de utstötta girondisterna inför rätta och avrättades. Inte ens den avsatta drottningen, Marie Antoinette, klarade sig undan. Giljotinen stod nästan aldrig stilla och därmed ökade rädslan för terrorn. Under denna tid räckte det nämligen med att man blev angiven av en elak granne för att man skulle sändas till giljotinen; många personliga tvister gjordes upp på det viset.

När den Franska armén mot slutet av 1793 vann en rad segrar, lades hotet om invasion ner för gott och i Frankrike hade de många upproren och oroligheterna antingen krossats eller ebbat ut. För första gången hotades inte den jakobinska revolutionen av angrepp, men däremot skapade denna nya situation nya problem. Tidigare hade hoten mot revolutionen tvingat jakobinerna at samarbeta. Nu började de istället bli oeniga. Grupper som motarbetade varandra uppstod, vilket för oss in på en av de män som skulle spela en viktig roll under dessa fejder - Hébert.

Hébert var ledare för en grupp som ville använda mer terror i kampen för revolutionen. Denna grupp kallade sig för hébertisterna. De som motsatte sig dem kallades dantonisterna och leddes av den tidigare nämnda Danton och Desmoulins. De sistnämnda talade för att skräckväldet skulle trappas ner. Robespierre stod utanför denna konflikt då han ju personligen inte tyckte om vare sig Hébert eller Danton. Dessutom ville han ju som tidigare nämnts skaffa sig kontroll över hela revolutionen, vilket gjorde att han försökte isolera hébertisterna och dantonisterna i politiken.

De första som fördes till giljotinen var faktiskt hébertisterna. Den 14 mars 1794 arresterade välfärdskommittén Hébert och 18 av hans anhängare. Kanske var just detta en ödets ironi, då det förefaller som om Hébert var en av dem som ivrigast förespråkade terrorn. Skillnaden mellan honom och Robespierre tycks mest bestå i att Robespierre valde att arbeta själv medan Hébert hade en grupp bakom sig.

Jean Paul Marat

Marat föddes i Neuchtel i Schweiz och utbildade sig till läkare i Bordeaux, men även i Paris och öppnade därefter Praktik i London. Det var där han påbörjade ett politiskt, filosofiskt och naturvetenskapligt författarskap.
Tillbaka i Frankrike 1777 blev Marat gardesläkare hos greven av Artois, den blivande Karl X, men avskedades dessvärre på grund av sin publicistiske verksamhet.

1789 grundade Marat tidningen L’Ami du peuple (Folkvännen) och som under tre år utnyttjades som ett effektivt forum för att sprida Marats radikala propaganda. Marat hetsade mot borgerskapet då han ansåg att...