Krönika

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För en tid sedan läste jag på Internet att fem centimeter per sekund är den hastighet som sakuraträdets blomblad faller. Detta uttrycks mening varierar från person till person, men för mig är det mer poetiskt än något annat.

Sakurabladen kan vara en metaforisk representation av människor, ihågkommande av livets gång och hur personer ofta startar tillsammans men sakta driver bort från varandra och in på sina egna separata vägar i livet.

Redan som liten så får man känsla av tillhörighet inom en socialkrets, även om man vid tillfället inte förstår dess fulla betydelse och inverkan på ens liv. Jag minns min barndom och de personer som var min värld under den tiden. När det sedan var dags att gå vidare i livet, byta skola och i och med det byta vänner, så glömde jag att bibehålla kontakt med den värld som en gång var allt jag kände till.

Med tiden och genom livets gång blir banden allt svagare. Den kärlek jag kände under det tidiga skedet i mitt liv formade min egen tolkning av uttrycket, jag avgav löften om återförening, men med tiden så glömdes också det bort och vi fann andra att stöda oss mot.

Allt detta gör att det känns som jag faller, i blindo, mot mitt öde utan att jag kan kontrollera det. Jag känner att jag omges av kärlek och hat, men aldrig är den ena starkare än den andra. Kanske livet är menat att leda oss in på vägar av förvirring och mörker, det kanske är det ända sättet för oss människor att finna mening och lycka i med våra liv.

I den ungdom jag nu befinner mig, så känner jag att jag ständigt finner mig själv stirrande mot fjärran som om jag söker efter något, långt bortom horisonten. Det känns som om jag söker efter något större och mer betydelsefullt än vad någon kan erbjuda mig på denna plats och i detta skede av mitt liv.

Jag vill tro att människor inte förlorar sin väg, sin vän, eller sitt liv på vägen mot dess framtid. Men liknelsen är oklanderlig, ett sakurablad och en person kan dela samma öde. Båda skiljs från sitt ursprung och börjar sakta, osäkert och i blindo, resa mot sitt slutgiltiga mål.

I framtiden, kanske om 10 år, när jag brutit eller glömt alla band till dem som någonsin betytt något för mig. Då kanske jag befinner mig på den plats jag sökte, med det jobb jag sökte men utan den jag sökte.

En dag kanske jag står i ett regn av sakurablad och skymtar, i hörnet av ögonvrån, ett bekant ansikte. Förbryllad kanske jag vänder mig om för att söka ...