Deckarnovell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Marianne


Hans gula ögon smalnade och de tunna läpparna formades till ett illasinnat, mordlystet, falskt leende. Kvinnan som stod framför honom var endast iförd en resmantel, ett par tunna lågskor och en gammal trekantig hatt.
”Har du väntat på mig?” sade kvinnan med stadig röst.
Mannen snörpte på munnen.
”Varför försöker du fly, Marianne?” sade mannen. ”Du har ändå ingen chans!” Han fräste ut de sista orden och viftade till med handen, bara några centimeter från hennes huvud.
Kvinnan såg in i hans mörka ögon. Bakom dem doldes rädsla. Ur ögonen gick inget att urskilja, hans blick var stenhårt fäst vid hennes stolta, täcka ansikte. Hon föll ner på knä.
”Seamus, jag ber dig! Barnen väntar.” sade hon samtidigt som tårar långsamt började välla fram ur hennes ögonvrår.
”Du kan inte göra något ogjort, och det vet du!” väste han och fuktade läpparna med tungan. Han började bli otålig. Han drog med vördnadsfull blick ut en pistol ur innerfickan på sin ytterrock. Ljuddämparen tog han snabbt upp ur den andra fickan och började lite stressad att skruva på den. Utan att röra en min riktade mannen pistolen mot kvinnans huvud. Kvinnan teg, men åter med tårarna rinnande nedför kinderna. Mannen var otroligt säker på handen. Ett sorgset uttryck spred sig i det unga ansiktet.
”Jag är ledsen Marianne” sade han. ”Du har dig själv att skylla, det är trots allt Hans vilja!”
Han tryckte av och ett dämpat ljud spred sig i den trånga gränden, ut i den mörka natten. Med blodet rinnande nedför huvudet föll kvinna livlös ihop. Mannen stod och velade ett tag, men när folk började röra sig ute på gatorna tog han sin väska som han lutat mot en container och sprang snabbt bort till sin röda bil, som stod parkerad vid ingången av gränden. Han vred om nyckeln och bilen startade. Det ljus som lamporna åstadkom kastade ett milt sken över den mörka gränden. Från förarsätet såg mannen kvinnans kropp mycket bra. Blodflödet från huvudet hade nu avtagit och ansiktet hade fått en gråare nyans. Han satte foten på pedalen, backade snabbt ut från gränden, och försvann.

En svag morgonbris tog med sig torra löv som nu spred sig över den nyanlagda gräsmattan. Mitt på gräsmattan stod en skinande ren stol, vilket kom att vara blickpunkten i den annars så gråa och tysta omgivningen. En man närmade sig med lätt haltande steg. Det stripiga, flottiga håret hängde ner och täckte en stor del av det ovårdade, bleka ansiktet. Han ställde sig bredvid stolen och tittade med en tom, sorgsen blick ner på den. En tår som långsamt delade sig blev en skara av droppar som strilade nedför hans ansikte.
Varför just jag? Tänkte han. Det behövde inte sluta på det här viset!

Den skinnklädda fåtöljen gav ifrån sig ett lätt knarrade ljud när den grova mannen slog sig ner i den. Han höjde långsamt blicken mot det halvimmiga fönstret som vätte ut mot gatan där den konstanta strömmen av bilar aldrig avtog. Telefonen bröt den dystra tystnaden med en ljudlig signal som fick mannen att hoppa till. Han lyfte långsamt på den grå telefonluren som nu kändes som bly i hans hand.
”P. Jackson” snäste han i luren.
”Det har skett ett mord, idag” sa en dov, osäker röst.
Jackson blev med ens mer skärpt och svarade med en betydligt skarpare röst:
”Ni kan komma in närhelst ni önskar! Jag befinner mig på kontoret hela dagen.”
”Jag kommer runt klockan fem.” svarade mannen.
Klockan fem, tänkte han, men bestämde sig ganska snart för att låta den andre mannen få sin vilja fram.
”Klockan fem blir alldeles utmärkt, jag väntar dig då!” sade han. Det hördes ett svagt klickande ljud ur telefonen när de båda männen lade på luren. Jackson slog en blick mot den gamla moraklockan som stod uppställd mot väggen. Det skulle dröja ytterliggare fyrtio hela minuter av den händelsefattiga dagen innan mannen kom. Han bestämde sig för att köpa sitt dagliga kaffe nere på caféet som låg vid hamnen. Han satte på sig rock, skor och hatt och började sedan i långsam takt att röra sig mot gatan. Antingen kunde han ta den kortare vägen, en gränd som passerade slumkvarteren, eller affärsgatan som tog betydligt mycket längre tid. Han bestämde sig snabbt för att gå genom gränden, då han inte visste när den hemlighetsfulla mannen kunde dyka upp. Han hade inte hunnit mer än hundra meter i gränden när han hörde samma röst som han hört i telefonen för bara några minuter sedan.
”Stanna där du är! Rör dig inte!” rösten var betydligt mycket starkare nu än vad den hade låtit i telefonen. Jackson stannade tvärt och förde långsamt upp händerna över huvudet. Han vände sig sakta om och stirrade in i mannens mörka, dystra ögon. Det svarta håret slickade sig längs den bleka pannan av svett. I handen höll mannen en ljuddämpad pistol.
”Jag är ledsen.” Sade han. ”Du är den enda detektiven i den här staden, och om du inte lever, har de ingen att vända sig till. Förlåt!”
Jacksons ögon vidgades när han såg pistolen, och han kände hur paniken började krypa längs med ryggraden. Mannen tryckte av och detektiv P. Jackson föll ihop, livlös.


Don Salieri satt tyst och blåste sakta ut röken från sin cigarr i omgångar över bordet i ”The Hideout”.
”Har han inte återvänt?” frågade han personen som satt till höger om honom.
”Nej, det har han inte.” svarade mannen
”Jag vill ha honom här, med detsamma. Han är farlig!” röt Don Salieri
”Men jag måste påpeka att det inte var ett lätt uppdrag ni gav honom. Att mörda sin egen syster för att hon lämnat maffian…” mer hann han inte säga förrän Don Salieri avbröt honom
”Han känner till mycket viktig information som inte får komma ut! Jag måste få tag på honom!”
”Du vill alltså att jag ska fånga in Seamus, och sedan göra slut på honom?” frågade mannen till höger.
”Det är inte något som jag vill Samuels, det måste du förstå, men den mannen vet för mycket om oss.
”Men…” försökte Samuels.
”Våga inte säga mot min vilja! Du vet vad som händer!” sade Don Salieri med ett kallt ansiktsuttryck.
Samuels öppnade den gamla mahognydörren och gick ut i korridoren.
Mörda Seamus? Tänkte han. Jag måste i alla fall ta reda på vad som har hänt!

De två följande dagarna i Samuels liv gick ut på att hitta den man som nu flytt från maffian, Seamus Danderson. Samuels fick den följande dagens tidning i brevlådan sent på kvällen.
”Detektiv mördad på bakgata i slumkvarteren” löd texten på förstasidan.
Han började gå mot köket samtidigt som han mumlade för sig själv.
”Att de aldrig ger sig, det har varit väldigt mycket nu på senare tid.”
Han skummade snabbt igenom texten på sidan två, klädde sig och gick ut i den kyliga natten. Han började gå längs med den stora gatan, men vek snart in på en mindre gata för att sedan närma sig ”The Hideout”. Plötsligt stod han där. Mörk, med det stripiga håret hängande nedför pannan. Den noppiga rocken han bar var sliten.
”Så du kommer äntligen.” sade Samuels och höjde lätt på ena ögonbrynet.
Seamus stod kvar utan att röra en min och tittade på honom med en djup, ängslig blick.
”Seamus, vad håller du på med? Halva Maffian letar efter dig!”
”De kan leta bäst de vill.” svarade han kort och snörpte lätt på munnen. ”Vi måste prata!” sade han sedan tyst och slog en snabb blick runt sig. Han knyckte till med huvudet åt höger och försvann sedan in i en sidogränd. Samuels skyndade sig att följa efter.
Gränden var mörk och dyster. Allt var stilla förutom en liten, svart katt som gled över vägen. Seamus sprang fram till en låda som stod uppställd mot väggen. Han tryckte med våldsam kraft lådan åt höger, så att en ingång blottades. Seamus hukade sig och gick in. Samuels stod kvar och velade ett tag, hade Seamus förlorat förståndet? Deras samtal i gränden hade väckt stor uppmärksamhet, och folk hade börjat titta ut genom fönstren. Samuels kröp då snabbt in bakom lådan och hittade ett handtag på baksidan. Handtaget gjorde det betydligt mycket lättare att dra tillbaka lådan än vad det hade varit att dra dit den. När tunneln var stängd såg han att den var upplyst av lampor som var upphängda på sidorna. Han hade gått hukad en bra stund när han kom fram till ett hål. En stege ledde ner till ett stort, upplyst rum. Han klättrade ner för den rostiga stegen och fann Seamus sittande i en fåtölj i det bortre hörnet av rummet. Han gick långsamt fram till den andra fåtöljen som stod uppställd bredvid Seamus och slog sig ner.

”Vad är det som händer?” frågade han Seamus efter ett tag när han sett sig om i rummet.
”Ta det lugnt, jag ska berätta hela historien” svarade han lugnt. ”Kaffe?”
Samuels skakade på huvudet, men släppte honom inte med blicken.
”Som du säkert vet är halva maffian ute efter dig, min vän.” sade han lågt.
”Du sa det där ute. Jag är säkert inte den mest populära hos vår Don nu.” sade Seamus med ett leende på läpparna.
”Nej, det vill jag inte påstå.” svarade han kallt. ”Berätta nu!”
”Jag ska ta allt från början.” sade Seamus. ”Men avbryt mig inte!”
Samuels gav ifrån sig ett lätt grymtande, vilket fick Seamus att starta sin berättelse.

”När jag och min syster Marianne var små hade vi det mycket svårt. Våra föräldrar lämnade oss hos vår morbror som tvingade oss att stjäla och tigga på gatan. Därför gick vi med i maffian som otroligt unga. Don Salieri behandlade oss som hans barn, vilket stärkte banden mellan honom och oss. För tre månader sedan, då hon var tjugotre, träffade Marianne en man. De trivdes jättebra ihop, och hon flyttade snart över till honom. Han bodde extremt fint på en övervåning på ett av de största hotellen i staden. En natt när Marianne var på väg hem, kontaktades hon av maffian. Hon hade fått ett uppdrag. Det var sent på kvällen, hon ville inte följa med till ”The Hideout”, men hon var givetvis tvungen. Men de två män som satt i bilen körde henne inte dit. De åkte istället ut utanför staden, till en barack i ett övergivet, folktomt industriområde. Där försökte de våldföra sig på henne, men Marianne hade alltid huvudet på skaft. Hon hade en pistol under kjolen som hon snabbt drog fram. En av männen slog då till henne så att hon föll handlöst till marken. Pistolen flög ur handen på henne och landade en bit bort. Männen våldförde sig sedan på henne och misshandlade henne blodig över hela kroppen. Då lyckades hon slänga sig mot pistolen, fick tag i den, och sköt ner dem.”
Seamus brast ut i gråt. Hela kroppen skakade.
”Jag kunde inget göra.” Seamus lutade ansiktet i händerna och fortsatte ”När Don Salieri fick reda på vad som hänt blev han vansinnig. Inte på vad männen gjort, utan på det illdåd Marianne hade åstadkommit. Han tyckte att hennes svek mot honom och maffian var fruktansvärt. Han sprang ut i korridoren och skrek att hennes huvud skulle ligga på hans skrivbord följande morgon. Don Salieri tog sedan sin bil till mitt hus, tvingade sig in och berättade en version som skulle gynna hans syfte. Jag trodde självklart på den, dum som jag var. Innan han gick fick jag mitt uppdrag: att döda Marianne. Jag skulle få en stor belöning, och jag var på ruinens brant. Jag visste in hur jag skulle överleva morgondagen, så jag tog uppdraget.”

”Det var en kall novemberdag och det var den dag hon skulle fly till ett nytt liv i Frankrike. Vi hade suttit i timmar och pratat om den dagen. På väg till flygplatsen höll hon sig till de mer avskilda delarna av staden för att ingen skulle få syn på henne. När hon befann sig på en bakgata i slumkvarteren, sprang jag ifatt henne inne i en gränd, tvingade ner henne på knä, och sköt henne. Det enda jag nu har kvar av henne, är den stol som min mor alltid satt på i köket. Den står nu på baksidan av mitt hus. Det är den enda sak som vi hade kvar som minne av vår barndom. Jag sitter i den så ofta jag kan för att minnas.”
Han avslutade sin historia och stirrade med förtvivlad blick ner i marken. Samuels tittade ursinnigt på honom, höjde sedan sin högra arm och slog honom rätt över munnen med en sådan kraft att huvudet flög bakåt likt en ricochet. Han ställde sig sedan upp och sade:
”Vad har hänt med dig? Att du sviker din egen syster på ett sådant sätt, bara för att få pengar.”
Seamus stirrade på honom och sprang sedan bort till bokhyllan och tog fram en kniv.
”Jag visste det, jag kan inte ens lita på dig. Min vän, du var min enda vän! Nu ska du försvinna, likt detektiven gjorde. Ingen ska kunna hitta mig, ingen!” skrek han och gjorde ett utfall mot Samuels som förtvivlat försökte ta sig mot stegen. Han klättrade snabbt upp och sprang hukad ut genom gången. Seamus klättrade efter, men var på långa vägar inte lika snabb som Samuels. Han hamnade längre och längre bakom och till sist tappade han honom ur sikte.

”Nå, hittade du honom?” frågade Don Salieri följande dag när Samuels kom in i hans rum.
”Ja, Don, det gjorde jag. Han befinner sig dock inte på det ställe där vi sågs igår, men jag tror jag vet var vi kan finna honom.” svarade han kallt.
Don Salieri höjde på ögonbrynet, vilket betydde att han ville höra mera.
”Hans favoritplats är vid hans gamla hus. Där finns en gammal ägodel som han brukar söka sig till. Vi skulle kunna få tag på honom om vi bevakar stället.”
”När tros han komma dit nästa gång?” Don Salieri verkade nu ordentligt upphetsad av nyheterna han fått höra.
”Säkert imorgon, om allt som han berättade var sant”
”Gott, jag skickar ut Matthews, Sanderson och du följer också med!”
Med en nick avslutade Don Salieri samtalet. Samuels lämnade återigen rummet, men denna gång med ett modigt, högburet ansiktsuttryck.

Följande dag tog de tre maffiamännen bilen och åkte till det hus där Seamus troddes vara. De hade inte suttit gömda bakom det slitna nedgångna huset speciellt länge när ett dovt motorljud hördes nere från grusvägen. Samuels tittade fram, och där kom Seamus smått springande upp för den branta backen. Hans ena öga var blått och uppsvullet sedan gårdagens slag. Han kom fram till stolen som stod uppställd mitt på gårdsplanen där han stannade och såg sig om. De tre männen tryckte sig mot den kalla, hårda träväggen för att inte bli sedda. Seamus föll ner på knä och stirrade tomt framför sig. En fågel lyfte från en gren i närheten och sjöng sin klara sång, den fick honom att lyfta på huvudet. Han satte sig långsamt på den gamla stolen och tittade ut mot den mörka, djupa skogen. Samuels tecknade åt sina kumpaner att göra sig beredda. De drog sina vapen, och på en given signal rusade de tre männen fram och omringade Seamus.
”Så det var så här det skulle sluta?” sade han tyst utan att ägna någon av sina förföljare en blick. ”Samuels, jag trodde att du och jag skulle hålla ihop resten av livet.”
”Det blev tydligen inte som du trott, Seamus!” rösten stockade sig.

Seamus ställde sig upp och rätade på ryggen. Plötsligt såg han ut som en helt annan man.
”Matthews och Sanderson, är ni också här?” utbrast han med ett leende på läpparna.
”Kom igen nu Seamus, rör på dig, du ska till Don Salieri!” avbröt Samuels.
Seamus kastade en blick mot honom och drog sedan fram en pistol. Utan att tveka sköt han både Matthews och Sanderson, och riktade sedan mordvapnet mot Samuels.
”Det hade inte behövt sluta så här” sade han beklagande.
Samuels ansikte sprack upp i ett...