Meningen med livet

2 röster
21915 visningar
uppladdat: 2008-03-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Den största frågan av de alla, som många filosofer har haft på hjärnan och försökt att handskas med är meningen med livet. Den frågan som egentligen handlar om vad som är rätt att göra och hur man ska göra det, och vem som ska gynnas.

Den första gruppen av filosofer menar att det är vår lycka som är meningen med livet

Den av filosoferna som började fundera på frågan var Platon.
Trots att Platons tankar är väldigt gamla är de fortfarande väldigt ’’på tiden’’ och på de har man och fortfarande bygger man lagar och olika läror på. Det Platon centrerar sig på och vill få oss att tro, är att kunskap är det vi ska sträva efter i livet. Vanliga människor som inte strävar efter kunskap är blinda, de ser inte den riktiga världen utan är förblindade av sinnevärlden. Den rätta vägen är alltså att bli filosof och studera verkligheten och det som inte vi kan se, då sinnena blir lurade. Att nå den kunskapen och inte vara blinda, är vår mening med livet. Att vara en god filosof och inte festa, inte försöka bygga upp sin status samt sprida skvaller är det som går att uppnå, den fullständiga meningen med livet, att vara god. Och det kan vi alla lära oss, att bli goda genom den dialektiska metoden. Jag håller delvis med här, då man får kunskap kan man alltså uppnå meningen med livet, men vad händer när man inte kan få den kunskapen man vill få? Man kanske är verkligen en filosof i hjärtat, man älskar idéerna och man vill utvecklas, men man är sjuk. Och blir trött lätt eller helt enkelt har någon anledning, något som stör en från att kunna uppnå den kunskapen. Man vill förstå, och man försöker men man är inte tillräckligt intelligent? Vad händer med de människorna? Visst, alla kanske uppnår helt enkelt en egen nivå av sådan kunskap men det är väl inte något som stämmer in på alla då?

En filosof som strax efter Platon började filosofera kring detta ämne var Aristoteles. Aristoteles talar om att fylla sig själv på både njutning och självförverkligande. Att uppnå areté alltså lyckan, är vår uppgift i livet, i och med att själen och då även förnuftsjälen dör tillsammans med kroppen, är vår uppgift att utnyttja den enda stora skillnader mellan oss och andra varelser så som djuren och växterna. De viktigaste sakerna som vi måste tänka på är, att kunskap måste fås först så att vi vet vad som ska eftersträvas till areté, för om vi inte har den vet vi inte vad egentliga ”kunskapen” är; samt att vi måste ha den moraliska ställningen för att vilja uppnå målet. Att finna sig i ett medelmått, är det rätta. Varken för mycket eller för lite av något så som ex. girighet och slöseri där givmildhet är det rätta. Vad som vi behöver för kunskap om världen och allt det som vi inte har, (för vi är födda tomma och har ingen kunskap alls) måste väljas individuellt. Genom de tre nivåerna i vår moraliska utveckling lär vi oss från att känna till teorin om moralen till att kunna förstå den och handla enligt de moraliska lagarna. Men, man får inte glömma att människan som är en del av ett samhälle, ett inte så stort samhälle kanske som en stad är en del av det, och i och med detta blir han lycklig och fulländad när han får förutsättningen att vara en del av den. Den lyckligaste och den mest fulländade är filosofen.
Anthistenes var Sokrates lärjunge. Han anser att livets mening är att göra sig fri alla tingen som vi är beroende av på jorden. Så som snygga smycken, ägodelar och annat. Han tyckte att livets mening helt enkelt är frihet. Samhället begränsade tillgången till friheten, olika organisationer, samhällsgrupper och religion. Alla de sakerna höll en fast vid civilisationen, som innebar ett fastkedjande. Alltså var det omöjligt att nå meningen med livet, friheten.

Förutom olika slags filosofer fanns det även två tankegångar vid namn Hedonism och Epikurism
I den hedonistiska tankegången kunde man hitta riktiga livsnjutare. Livsnjutare som menade att den kroppsliga njutningen är den bästa och den absolut mest intensiva. Aristoppos som var grundaren menade att lusten var i sig det enda goda som kunde få oss att uppnå meningen med livet, som då var att få högsta möjliga njutning. Hegesias, som var en efterföljare till Aristoppos ser på hedonismen med andra ögon. Han menar att det som är det viktiga att se är att smärtan är större än njutningen.
I den epikuristiska rörelsen koncentrerade man sig på att minska smärtan. Lyckan var alltså en frånvaro av negativa upplevelser. Man skulle koncentrera sig på att minska de negativa händelserna så mycket som möjligt. Rörelsen ansåg att en sådan lycka bestod i ataraxia, dvs. sinnesfrid.

Spinoza, var en människa som skrattade åt de andra filosoferna. Medan de andra filosoferna koncentrerade sig på att förklara varför saker händer, och att de måste hända pga. olika anledningar pratar Spinoza om att allt detta är en illusion. Det vi tror händer oss av en anledning, saker som är ”bra”, ”dåliga” och sånt som vi gör som är ”bra” och ”dåligt” existerar inte. Vi är alla en del av en stor substans, som är Gud och Natur. Vi kan inte benämna saker som händer, och därmed inte sträva mot ”bra” saker och ”dåliga”, då vi är förblindade av illusioner som får oss att tro att detta finns, medan det inte gör det. Men, hoppet är inte borta. Om vi förstår, och inser att det som vi tror finns är en illusion och att vi är en del av en stor substans kan vi fortfarande uppnå en insikt av en särskild munterhet, hilaritas. Vi uppnår meningen med livet.

Kant, är en tänkare i sin egen hög person. Han går långt med tankarna, och han är definitivt min favorit. Han pratar om läran, om att vi inte är instinktivt goda. Vi måste alltså ta det praktiska förnuftet till hjälp och våra personliga åsikter för att utveckla maximer, alltså våra egna personliga värderingar/lagar som säger till oss hur vi ska handla i olika situationer. Det viktiga är att vi behandlar alla människor likadant, oavsett om vi känner de eller inte måste vi vara goda och handla gott för att hjälpa de, inte för att det är något vi borde göra, eller för att vi får ett bra rykte, utan för att det är vår plikt att hjälpa en behövande person. Man måste tänka på att inte behandla en människa enbart som medel utan också som självändamål.
Kategoriskt imperativitet är det som vi måste koncentrera oss på. För tänk om alla gjorde som jag? Då skulle det bli kaos, först för att ingen skulle göra andra saker som behövs och sedan för att alla sakerna vi gör inte är goda, och de skulle bara upprepas av andra, vi skulle snabbt gå under. Imperativet står för den optimala godheten, det finns inget godare.
Jag håller inte helt med Kant. Hu ska an kunna följa sina maximer, och visst jag menar man kan göra det till en viss del och det samma menar jag med kategoriskt imperativitet. Där stämmer det inte heller på alla, för vissa människor behöver göra samma saker, många följer ett exakt mönster av någon som de valt ut omedvetet, men även utan att ha valt gör slupen att de väljer de val som någon annan gör. En liten galen tanke är det, men ändå bra.
Kierkegaard pratar om chanser man missar när man hänger upp sig på sitt förflutet eller på drömmar man aldrig kommer att uppnå, för att man är rädd att välja nya saker. Han menar att vi inte gör någonting, vi borde däremot söka i det okända, eller att ta steget ut i det okända. Dussinmänniskor är människor som jämt springer ifrån ansvaret att välja. Dussinmänniskor kan ställas förr eller senare i kravet att välja, men inte vad de ska välja. Deras liv är tråkigt, de deltar inte i det riktiga livet, men de kan också lära sig. Bara för att de inte väljer nya vägar betyder inte att de inte lär sig nya saker som kan komma upp även utan att de valt det själva. Estetikern är rena motsatsen till dussinmänniskan. Han måste jämt göra nya saker, han tycker att det han gjort en gång är tråkigt en andra gång och han är uttråkad.
Sedan har vi Etikern. Den som bestämmer sig för ett livsprojekt och gör allt för att uppnå projektet. På så sätt blir alla hans uppoffringar för projektet något bra, men det är inte alltid säkert att de är bra i verkligheten.
Heidegger anser att man har projekt som är förutbestämda som att bilda familj. Sådant som vi kallar för att ’’man borde göra så’’ är också en förklaring till sådant som vi själva skapar som en förbestämd grej. Heidegger tror att det finns någon högre makt som styr oss, något som håller våra handlingar i styr. Låter oss ha våra projekt men ser ändå till att allt inte spårar ut. Den rätta vägen är alltså att följa de projekten vi känner att vi behöver, och de förutbestämda projekten är något som vi behöver göra i vilket fall som helst, då de redan är skrivna på oss. Men varför ska man göra saker när man tror att de redan är förbestämda?
Är inte det en utmaning, något som ska bidra med nya upplevelser om man gör något helt oväntat och något som absolut inte ska hända egentligen?
Jag är inte säker hur Heidegger har tänkt, alltså hur han har kommit fram till denna tanke egentligen. Hur han har upplevt saker, om han själv hade familj och barn? Han kanske har upplevt trauma händelser och i och med detta har han velat förklara dessa dåliga händelser genom att säga att det var förbestämt kanske, kanske inte, men en sak är klart att Heidegger trodde på en högre makt, som i sådana fall hade fått denna händelse att ske vare sig den var bra eller dålig.



Analysdelen (satte även in lite analys i den övriga delen)
Mina tankar kring livets mening är spridda. De skiljer sig från dag till dag, men inte bara utan även från olika projekt jag sysslar med.
Platon är en skit bra grej. Hans tankar kring kunskapen är alldeles rätt enligt mig, och inte nog med det ett system som vi följer redan från barndomen. Vi går till dagis, vi lär oss korta sånger om sådant som är bra att göra och sådant som är dåligt. Vi börjar skolan och vi börjar se att folk gör summa saker i världen, att de gör dumma val. Sedan börjar vi se i gymnasiet ungefär att kunskapen är vår enda väg ut. Vår enda verkliga makt och vapen som vi aldrig kan bli ifråntagna. Jag tycker att filosofi lektioner och etiklektioner är något man borde ha i alla skolor, på alla program. Då det är sådant som lär oss hur vi ska hantera livet framöver, olika problem. Och inte nog med det, etiklektionerna kan ge oss exempel på hur man handlar men filosofilektionerna visar oss de olika vägarna man kan ta, hur filosofer tänkte för flera hundratals år sedan och hur mycket som blir konsekvenser. Platons idé om att en filosof är den lyckligaste människan och den mest uppfyllda är fel. Jag kan inte se mig själv som en lycklig filosof om jag endast ägnar mig åt att fundera på livets problem och försöker att tänka ut lösningar till dessa. Utan praktik kan man inte veta hur det är exakt. Därför, om man inte gör fel kommer man aldrig lära sig. Meningen med livet borde väl egentligen vara att göra så många olika fel som möjligt, för att få så många lösningar som möjligt på så många problem som möjligt?
Det kan nog inte lösas på ett perfekt sätt. Att se meningen med livet som Aristoteles gjorde kan nog vara en närmare sanning. Till att börja med håller jag med om att vi är tomma från början, vi har ingen kunskap alls, men jag tror inte alls på Gud och jag tror inte på att någon kommer och kanske smittar mig med kunskap eller annat, jag tror på erfarenheter av ens egna handlingar och omedvetet påminnande om dessa.
Att få kunskap men även njutning är meningen med vårt liv, varför annars har vi fått möjligheten att njuta? Det är lite av den tanken jag har, alltså min egna ’’meningen med livet- filosofin’’. Att njuta av livet på ett sätt som inte ska ’’gå över gränsen’’ är väl omöjlig?
Varför då säga att man måste sätta gränser, att man måste ha ett medel, en mitt av handlingarna?
Vissa handlingar behöver väl vara extrema för att uppnå en mening eller ens över huvudtaget spela roll? Moder Teresa skulle inte vara känd över hela världen om hon skulle rädda ett barn från att bli smittat av vattenkoppor i dagis, eller hur? Man måste överdriva i vissa handlingar, för att få en rejäl dos av njutning, som räcker länge och som kan hålla sig kvar inte bara i oss men även i andra. Visa sig och bli påmind genom andra, på så sätt följer njutningen oss hela livet, eller så länge handlingen är ihågkommen av en själv och någon annan som kommer att påminna en om den.
Den enda saken ur Anthistenes tankar som jag gillade, och som jag tycker delvis är sanna och delvis kan följas. Vi är slavar av vårt samhälle, av olika grupper, religion. Varför måste vi sätta oss själva i olika fack? Jo för att vi är ”flockdjur”!!!
Det har inget att göra med att Gud tycker det, eller något annat som andra filosofer har nämnt. Det är ett djuriskt beteende som vi fortfarande använder sedan vi sprang runt som små apor, det är ett överlevnadssystem vi vill ha människor i olika fack (raser) så att vi vet vad de gör, hur de beter sig och så att vi kan vara förberedda.

I min filosofi finns det ingen plats för Gud. Han är en illusion som vi har skapat för att vi ska känna oss mer trygga med den tanken att vi är ett litet dammkorn i Universum och det lugnar ner vår idiotiska hjärna som inte klarar av begreppet kosmos.
Hedonism och Epikurism? Sure, men inte i överdrift. Jag tänker till exempel inte ägna mig endast åt njutning, och jag tänker inte heller springa ifrån konflikter för att jag inte vill uppleva negativa upplevelser.
Hedonism platsar i min filosofi, som en motivation. Att kunna njuta av livets fysiska njutningskällor är en sak som vi har fått tillgång till här i livet, alltså är det meningen att vi ska kunna njuta. Vad vore inte en kram när man har gråtit hela veckan för att en nära har dött? Det är en kroppslig njutning även det. Hur glada blir vi inte när vi får en kyss från en älskare som har varit bortrest i flera månader?

Epikurism däremot. Nej, inte direkt. Jag tänker inte rymma ifrån händelser och inte heller ifrån konflikter. Plus, hur ska jag i förväg veta att de blir dåliga? Det är omöjligt att veta, och omöjligt att känna till om man till exempel kommer att bli rånad och våldtagen imorgon kväll. Den händelsen kanske inte blir den bästa, men på ett eller annat sätt får vi erfarenhet och vi lär oss att utveckla våra maximer efter händelser och erfarenheter samt våra livsprojekt. De ändras hela tiden beroende på människorna omkring oss, hur vi blir bemötta samt hur vi ska bemöta människorna efter hur vi har blivit behandlade innan av någon annan som tillhör samma ”fack” som den personen, eller har åtminstone någon annan tanke som är likadan med den personen som har skadat oss.

Spinozas tankar kring illusionen håller jag med om. Jag trivs inte med benämningar som ’’man borde göra så’’ eller det är bra att göra, det är dåligt. Vem ska veta det? Och enligt vilken etik är det bra eller dåligt? Jag går nästan alltid efter konsekvensetiken, men det beror så klart på situationerna. Jag kanske inte känner till konsekvenserna för vissa saker, men oftast kan man räkna ut det. Kan man inte det går jag på situationsetiken, alltså just för stunden. Det hela handlar om rätt eller fel, men man vet aldrig vad som är rätt och vad som är fel. Därför tänker jag inte använda mig av dessa betäckningar. För olika människor gör olika bra saker, beroende på vem som får nyttan, vem det gäller och i hur länge. Man kan inte heller säga att i de situationerna ska man handla på sådant sätt eller sådant.
Jag har längre upp skrivit om handlingarna, om vad som skulle hända om alla skulle handla på samma sätt eller alla på olika. Men här kommer jag in på Kant, då han pratar om det Kategoristiska Imperativet. Men jag kan inte heller där sätta mig i en position där man ska göra antingen allt eller inget. Jag gillar maximerna väldigt mycket. Att utifrån egna tankar utveckla egna värderingar och lagar för en själv. Det tycker jag är en bra väg till meningen med livet, men så här borde det vara; maximer borde skapas direkt efter en händelse, en erfarenhet till den uppleve...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Meningen med livet

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2013-11-23

    Vad är meningen med livet enligt Platon och Sokrates?

Källhänvisning

Inactive member [2008-03-18]   Meningen med livet
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=9489 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×