Massakern i Song My

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning
Sida:
.. Massakern i Song My
.. Inledning
- Problemformulering
- Metod och material
- Begränsningar
.. Avhandling
- Skildringar av incidenten
- Analys av incidenten utifrån skildringarna
- Var det en isolerad händelse?
- Analys av fakta angående frågan: Var det en isolerad händelse?
.. Diskussion
- Sammanfattning
.. KÄLLFÖRTECKNING



Inledning

Mitt syfte med detta arbete är att analysera den händelse som så småningom gjorde att man började ifrågasätta USA:s närvaro i Vietnam och som även i viss mån bidrog till att protesterna mot kriget ökade.
Mitt syfte med det här arbetet är att personligen få en djupare inblick i en av krigets mest tragiska och uppmärksammade händelser för att på så sätt förhoppningsvis kunna förstå varför det inträffade och inträffar än idag i krig världen över.
Mitt syfte med arbetet är också att undersöka de källor som påstår att Song My incidenten inte var den enda av den här typen under Vietnamkriget för att på så sätt få en större helhetsbild av kriget samtidigt som man ökar förståelsen ytterligare när det gäller att förstå hur det kunde hända.



Min problemformulering lyder: ”Vad hände egentligen i Song My den 16 mars 1968 och var det en isolerad händelse i kriget?”



Metod och material

Jag bestämde mig tidigt för att till stor del använda mig av böcker som källmaterial istället för att leta omkring på Internet som jag gjort i föregående arbeten och som det är lätt att man gör.
Anledningen till det är därför att jag anser att böcker i största allmänhet håller en högre trovärdighet än Internetsidor och därför att det uppenbarligen visade sig att det fanns gott om litteratur angående det valda ämnet. Jag har läst ett antal böcker och i vissa fall endast delar av böcker som jag sedan gjort ett urval av fakta som jag fann var mest relevant till ämnet.
Jag har sedan även sökt upp eventuell kritik mot de källmaterial som jag valt och läst. När det gällde att leta upp eventuell kritik så använde jag mig mest av Internet då jag fann det lättare att hitta kritiskt material där, det publiceras uppenbarligen inte många böcker som handlar om kritik mot just andra böcker utan mer enskilda kritiska artiklar och personliga krönikor.


Begränsningar

Det förefaller som så att arbetet innehåller många begränsningar som man bör ta i akt före man läser arbetet. Mitt källmaterial innehåller bland annat boken ”Inte bara Song My” av advokaten Mark Lane där han har intervjuat amerikanska soldater från Vietnamkriget som antingen deserterat eller fullgjort sin tjänstgöring och därmed skickats hem.

Visserligen trycktes boken 1970 och har därför en högre trovärdighetsfaktor än om den skulle ha tryckts senare men det har visat sig att vissa saker angående de intervjuade och framförallt det de berättar inte stämmer fullt ut samt att det har visat sig att Mark Lane var en aktiv krigsmotståndare och det låg därmed i hans personliga intresse att fördöma kriget och dess aktörer, med betoning på USA.
Boken är trots det en bra källa enligt mig då den största delen av innehållet är sanningsenligt och relevant till ämnet samt att den är tryckt när den här tragiska Song My incidenten fortfarande var nyhetsaktuell och omtvistad. En annan bok som jag läst är Teddy-John Franks ”Intet är mer värdefullt än oberoende och frihet” som enligt författaren själv är en ”lättillgänglig skrift som ger en överskådlig och relativt kortfattad sammanfattning av såväl den historiska bakgrunden till som de viktigaste skeendena från franska kolonialmaktens våldsregemente till USA:s fullskaliga supermaktskrig mot de tre indokinesiska staterna.”

Boken är endast sjuttio sidor lång och även om den innehåller viss fastställd fakta och sanningsenlig statistik så måste det sägas att boken är väldigt vriden i ett politiskt vänsterperspektiv, författaren själv döljer inte med faktumet att han var aktiv inom den svenska FNL-rörelsen såväl som KPLM(r) under flera decennium samt fortfarande är aktiv inom Kommunistiska Partiet. Dessutom var mycket av innehållet inte av relevans för detta arbetet så jag har endast använt mig av den källan i väldigt begränsad utsträckning.
En annan källa som jag måste hysa en aning tveksamhet mot är boken Tiger Force: The Shocking True Story Of American Soldiers Out Of Control In Vietnam av författarna Michael Sallah och Mitch Weiss. Det som talar för den här källan är faktumet att de båda författarna vunnit Pulitzer-priset för att ha undersökt och analyserat en Tiger Force styrkas beteende i Vietnam samt att det i boken är publicerat bilder på karaktärerna som boken kretsar kring.

Det finns även en väl utvecklad källförteckning och förklaring av de händelser som beskrivs i boken. Källan verkar alltså till den största del som en trovärdig källa, men det jag personligen irriterar mig på är att boken är skriven ur en skönlitterär form. Detta gör att varenda händelse i boken är detaljerat beskriven med utmålande ord, och boken är också fylld med exakta konversationer som går emellan karaktärerna. Boken jag läste delar utav var dessutom på engelska så vissa missförstånd gällande språket reserveras. Det som får mig att tveka på validiteten är helt enkelt det faktum att det är omöjligt att de här författarna kan veta exakt vad som sagts mellan personerna även om de har spenderat en hel del tid med att intervjua och analysera personerna och händelserna. En annan faktor man måste räkna med är att boken är publicerad och tryckt 2006, mer än 35 år senare än händelserna påstås ha utspelat sig.

Som en liten slutkommentar kan jag nämna att jag finner det ironiskt att man väljer att på en av bokens inledande sidor skriva ”All characters in this publication are fictitious and any resemblance to real persons, living or dead, is purely coincidental” när man samtidigt lanserar boken som den sanna historien bakom Tiger Force-kompaniets beteenden och förbrytelser i Vietnamkriget.
Detta anar jag har att göra med faktumet att man inte vill råka ut för rättsliga repressalier angående innehållet i boken. Det är förstått att detta är en vanlig åtgärd författare och bokförlag väljer att göra och har således förmodligen inget med bristande trovärdighet att göra.
Andra tveksamma källor som måste nämnas är de Internetsidor jag använt mig av som källor när det gäller relativ grundläggande fakta som jag haft behov av i mitt arbete men som jag ej kunnat hitta I de böcker jag lånat. Den mest tveksamma Internetsidan som jag använt är wikipedia.org



Avhandling
Skildringar av incidenten
Den 16 mars 1968 ägde en händelse rum som senare skulle bli känd som en av Vietnamkrigets otäckaste ögonblick. I den lilla byn Song My närmare bestämt i den lilla hamnen My Lai 4 avrättades och mördades ett stort antal bybor den dagen.
Vad som egentligen hände den där dagen var länge omtvistat.

Wikipedias kortfattade sida angående händelserna redogörs för nedan.
Efter Têt-offensiven i januari 1968 beräknade den amerikanska arméns underrättelsetjänst att en stor division med retirerande Vietcong soldater hade tagit skydd i byn Song My och dess samtliga hamnområden. Därför planerade man en offensiv mot byn och dess hamnar. Det var Charlie-kompaniet från 1:a bataljonen, 20:de infanteriregementet, 11:de brigaden ur Americal divisionerna med den 26 årige löjtnanten William Laws Calley i spetsen som fick order om att utföra uppdraget. På högkvarteret hade man förklarat att om man påträffade civila bybor som fortfarande var kvar i lägret trots förutspådd nordvietnamesisk ockupation så skulle man ej ta hänsyn till dessa utan behandla dem som Vietcong eller Vietcong-anhängare. De blev även uppmanade att förstöra byn.

Soldaterna hittade inga rebeller i byn på morgonen den 16 mars 1968. De frågade runt bland byborna var Vietcong fanns gömda någonstans men byborna sade att de inte visste eller vägrade att svara. Många soldater misstänkte att det fanns Vietcong gömda någonstans i byn, men de kunde inte finna några. Plutonen ledd av löjtnant Williams L. Calley avrättade då antingen 347 eller 504 bybor, varav den större delen var gamla män och kvinnor samt barn. Dussintals blev slängda ner i diken och avrättades med automatvapen. Massakern upphörde då en OH-23 helikopter landade och piloten konfronterade löjtnant Calley om massakern. Han hotade att beordra sina två kulspruteoperatörer i helikoptern att öppna eld mot egna trupper ifall massakern inte genast upphörde. I en rapport från en Sydvietnamesisk löjtnant till sina överordnade sammanfattade han massakern som en vedervärdig och blodig incident utförd av en beväpnad styrka i syfte att ventilera sin ilska.

Den 25 november 1969 publiceras en artikel i The New York Times med rubriken ”VIETNAMESE SAY G.I.’S SLEW 567 IN TOWN”. Detta är första gången som The New York Times rapporterar om händelsen, alltså mer än ett och ett halvt år efter att massakern ägde rum. Artikeln innehåller bland annat ett vittnesmål av bybon Do Hoai som påstår att han och de andra överlevande klarade sig från massakern genom att gömma sig under liken från de andra mördade byborna.
Hans version av händelsen redogörs för nedan. Ett tungt artillerianfall väckte byborna runt klockan sex på morgonen. Det varade i en timme. Efter det kom amerikanska soldater in i byn, de mötte inget motstånd. De uppmanade sedan byborna att lämna deras hus och komma ut. De tvingade byborna att samlas på en plats runt tre samlingar av hus som bildade en del av Song My. När husen hade blivit utrymda på människor sprängde man sönder de hus som bestod av tegel och satte fyr på de hyddor som bestod av trä. De pratade inte med byborna och hade ej med sig en tolk som kunde förklara deras handlingar. Sedan blev Vietnameserna nerskjutna på den plats de stod. Omkring tjugo soldater genomförde avrättningarna, användandes deras individuella vapen. Hela incidenten skall ha tagit femton minuter.
Enligt Do Hoai och de andra överlevande byborna kom de fram till siffran 567 döda bybor genom att subtrahera antalet överlevande, vilket enligt dem var 132, från byns totala summa invånare, 699.

Artikeln innehåller även en intervju med kommentarer till Do Hoais version av händelsen från den provinsielle guvernören av Quang Ngai och sydvietnamesiske översten, Ton That Khien. Khien bekräftade att morden hade ägt rum men påpekade att siffrorna angående antal döda förmodligen var överdrivna. Enligt honom hade alla döda blivit begravda av överlevande inom tre dagar från tidpunkten då morden ägde rum och att ingen hade räknat antalet döda kroppar. Han pekade också på att det förmodligen var färre soldater som deltog i massakern än vad Do Hoai hade nämnt, men att han själv inte visste den exakta siffran.
Förutom det sade han också att han tvekade starkt på att alla bybor hade varit obeväpnade såsom Do Hoai hade berättat. Khien menade att även om de flesta som blev avrättade inte var kommunister så fanns det nordvietnamesisk kader i byn som möjligtvis kan ha öppnat eld mot amerikanarna.

Ett tredje perspektiv på vad som egentligen hände kan man få om man kollar på det brev som soldaten Ronald L. Ridenhour skrev och skickade till presidenten, försvarsministern och kongressen där han beskriver vad som hände efter att själv ha pratat med vicekorpralen Butch Gruver som han kände som varit med när massakern ägt rum. Det var just Ronald Ridenhours brev som lade grunden till att man påbörjade en noga undersökning angående ryktena kring att en massaker hade utspelat sig i Song My.

Ett par utdrag av brevet är översatta och redovisas nedan.
Charlie-kompaniet hade blivit tilldelade Task Force Barker i slutet på februari, 1968 för att hjälpa till att leda ett search and destroy uppdrag.
Butch Gruver berättade att Charlie-kompaniet hade blivit attackerat och fått både döda och sårade, främst från mineringar och fällor, nästan varje dag sen de anlänt till området.
Ett visst byområde var mer problemfyllt än de andra och verkade vara belägrat av minor och fiendesoldater. Det var ett ökänt område och mannarna från Task Force Barker hade ett speciellt namn för området som de använde: de kallade det för ”Pinkville” (Song My).
En morgon i den senare halvan av mars, begav sig Task Force Barker ut från sitt läger.
Deras uppdrag: att förinta det problemfyllda området och dess invånare.

När ”Butch” berättade detta för mig trodde jag först inte att det han berättade var sant, men han övertygade mig att det var det och fortsatte att beskriva vad som hade hänt. De två andra kompanierna som utgjorde Task Force Barker tillsammans med C-kompaniet avspärrade byn så at C-kompaniet kunde fortsätta för att förstöra byggnaderna och avrätta befolkningen.
De bybor som försökte springa bort från C-kompaniet blev stoppade av de omringande kompanierna. Jag frågade ”Butch” flera gånger om hela befolkningen blev avrättad.
Gruver beräknade att byns befolkning var runt 300-400 personer och att väldigt få, om ens några, lyckades fly.

Ett av mig översatt utdrag ur brevets senare del lyder:
Efter att ha hört denna berättelse kunde jag faktiskt inte acceptera det som sagts. På något vis kunde jag bara inte tro att så många unga amerikanska män deltog i en sån barbarisk akt, och att deras överordnade hade beordrat det. Det fanns andra män i det förband som jag snart skulle bli tilldelad, som hade befunnit sig i C-kompaniet vid den tiden då Gruver föregav att incidenten vid ”Pinkville” hade inträffat. Jag blev besluten att fråga dem om ”Pinkville” så att jag skulle kunna jämföra deras skildringar med Gruvers. När jag anlände till Echo-kompaniet, 51:a infanteriregementet, var de första männen jag letade efter soldaterna Michael Terry och William Doherty. Båda var veteraner ur C-kompaniet och ”Pinkville”. Istället för att säga emot ”Butch” Gruvers berättelse styrkte dem den, och lade till några små läckerbitar information från dem själv. Terry och Doherty hade varit i samma patrull och deras pluton var den tredje plutonen ur C-kompaniet att passera igenom byn. De flesta av människorna var döda redan när de kom dit. De som ej var det blev uppsökta och skjutna. Plutonen lämnade ingenting levande, varken boskap eller människor. Terry beräknade befolkningsstorleken i byn att vara 200-300 människor medan Doherty tyckte sig minnas att befolkningen i ”Pinkville” hade varit 400 människor.
Senare i brevet lägger Ridenhour till:
Exakt vad som faktiskt inträffade in byn ”Pinkville” i mars 1968 vet jag inte säkert, men jag är övertygad om att det var något av verklig ondo. Jag är fortsatt övertygad om att om ni och jag uppriktigt tror på de principer av rättvisa och att varje människa är jämlik såväl som enkel inför lagen, som formar den verkliga ryggraden av vad det här landet är grundat på, då måste vi driva på en utbredd och offentlig utredning av den här angelägenheten med alla våra samlade ansträngningar.

Analys av incidenten utifrån skildringarna.

På de föregående sidorna har vi alltså läst tre, möjligen fyra olika syn- och ståndpunkter i frågan vad som egentligen hände den 16 mars 1968 i Song My. Om man jämför de olika synpunkterna kan man se att de skiljer sig åt på en hel del punkter, speciellt angående frågan hur många människor som faktiskt blev avrättade den dagen. Men de har även många likheter som kan vara till stor hjälp när det gäller att skapa en uppfattning om hur det egentligen stod till. I den första skildringen kan vi läsa att det var efter Têt-offensiven som man valde att attackera byn eftersom man misstänkte att Vietcong-soldater fanns gömda där. Detta nämns inte i några av de andra skildringarna. Då den andra skildringen är från en överlevande bybo som blivit intervjuad av The New York Times kan han naturligtvis inte ha någon uppfattning om vad bakgrunden till offensiven mot byn var.
Men den tredje skildringen skiljer sig från den första. I den nämns inte Têt-offensiven överhuvudtaget som en bidragande faktor utan endast att det var ett problemfyllt område med mineringar och fällor. Den tredje skildringen skiljer sig också angående kompaniets uppdrag i byn. I den första nämner man misstänksamheten mot att det fanns Vietcong gömda i området som den främsta orsaken och att målet var att föra en regelrätt offensiv mot dessa. I den tredje läser vi däremot att uppdraget utan tvekan var att gå in i byn, ödelägga den för att sedan förgöra befolkningen.
De olika versionerna fortsätter att skilja sig. Det antyder på att incidenten är väldigt komplex och att man kanske, för att komma så nära sanningen som möjligt, måste ta delar från de olika skildringarna och med dem skapa ett pussel som förhoppningsvis visar vad som kan ha hänt.
Om man fortsätter att titta på deras olika skiljaktigheter kan man nämna det antal dödsfall som de olika skildringarna redogör för. I första versionen läser vi att antingen var 347 eller 504 bybor. Källan nämner också att 504 är det nummer som nämns på ett monument idag rest över platsen. Ur skildring nummer två hittar vi bybon som påstår att han och de andra överlevande från massakern subtraherade antalet överlevande från byns totala befolkning, vilken uppges vara 699. Utför man uträkningen kommer man fram till att 567 då skulle ha dödats i massakern. I den tredje skildringen nämns både 200-300, 300-400 och 400.
Inga av dessa siffror stämmer alltså överens med varandra. För att man ska kunna komma närmare sanningen måste vi nog se på de faktorer som kan ha inspelat och påverkat de olika personerna när händelsen ägt rum.

Vid den första versionen kan vi ej säga vem som står bakom informationen och kan därför inte garantera att det är säkert fastställd fakta, men i jämförelse med de andra skildringarna så ter sig summan 504 som ett relativt rimligt nummer. Påståendet om att det rests ett monument vid platsen som visar summan ökar förtroendet. Men samtidigt skall det påminnas om att hela källan är tveksam och det kan därför inte antas som fakta.
Den andra skildringen står en artikel i The New York Times bakom, eller rättare sagt, mannen som blivit intervjuad i T.N.Y.T. står bakom den. Bybon säger sig ha överlevt massakern genom att ha gömt sig under liken från de övriga döda, vilket strider emot de uppgifter Butch Gruver gav när han påstod att väldigt få, om ens några, lyckades fly.
Men mannen i fråga har uppenbarligen blivit intervjuad och därför överlevt, dessutom är det orimligt att det inte skulle ha överlevt några alls då massakern blev avbruten när Hugh Thompson flög ner med sin helikopter och hotade att vända sina vapen emot dem ifall de inte upphörde med slakten. Do Hoai, som mannen heter uppgav alltså att det varit 567 människor som blev av med livet. Detta verkar mer tveksamt då det förefaller som så att det säkert fanns stor möjlighet att de som överlevt alternativt lyckats fly därifrån begett sig från området och det är inte alls en garant att samtliga skulle ha kommit tillbaka till dess att Do Hoai räknat dem. Dessutom gick det ett och ett halvt år innan intervjun publicerades vilket indikerar att det också gått en tid mellan incidenten och intervjun. Tiden som gått kan betyda att Do Hoai inte minns riktigt klart.

Ur den tredje källan får vi ett antal siffror som varierar mellan 200 till ca 400. Dessa siffror har visserligen givits av soldater som medverkat vid incidenten men de har uppenbarligen inte lagt någon större tid på att räkna kropparna. Dessa siffror känns då väldigt vaga och ett antal på 500 människooffer är antagligen närmare sanningen.
Det verkar uppenbarligen som så att få fast vad som exakt hänt under incidenten och varför, är två svåra frågor som vi ej kan besvara med någon vidare precision. Det som kan sägas är att Charlie-kompaniet gick in Song My med antingen klar avsikt eller undertryckt vrede avrättat ungefär femhundra bybor. Tar vi del av den fakta som står på de följande sidorna i arbetet kan vi även konstatera att incidenter som Song My inte var så isolerade som armén först påstod.

Var det en isolerad händelse?

Advokaten Mark Lane har i sin bok intervjuat flera före detta soldater som antingen deserterat eller fullgjort sin tjänstgöring och därmed åkt hem från Vietnam. Enligt de han intervjuade var händelser som Song My massakern inte en ovanlig syn i Vietnamkriget. Mark Lane påpekar också i boken att många av dessa incidenter antingen har hemliggjorts av den amerikanska militären eller förnekats av de soldater som utfört dessa. Lane visar i sin bok på fakta som tyder på att Song My incidenten skulle kunna ha kommit ut till det amerikanska folket via pressen långt tidigare än det gjort men att ingen nyhetsbyrå var intresserad av att köpa storyn såväl som att rapportera om den. Det finns ingen plats för intervjuerna här så istället plockar jag delar från dem. Många av intervjuerna innehöll stötande material.
I bokens första intervju berättar Chuck Onan vad han fick lära sig under marinkårens utbildningsprogram. Han berättar bland annat att de fick lära sig hur man torterar fångar. Chuck nämner metoder som att slå fången med hans/hennes skor över fotsulorna, att använda den elektroniska utrustningen genom att fästa elektroder till könsorganen. Enligt honom lärde de sig också att öppna fosforbomber utan att de detonerade och sedan placera fosforn där det gjorde mest ont, ofta på intima platser. Chuck deserterade efter utbildningen och begav sig till Stockholm.

En annan person, Raymond Sansiviero, berättar om metoden vid ”spana och förstöra” uppdrag. Han berättar att de vid såna uppdrag går in i en by och förstör den helt och hållet och att de aldrig tar några fångar.
Ett antal andra som också blivit intervjuade vittnar om att man bland annat brukade skära av öronen från döda soldater och samla dem i burkar. De vittnar också om att man ibland tagit upp ett antal fångar i helikoptrar för att sen putta ut en för att få de andra till att prata, samt att man ibland ströp fångar till döds med en blöt skorem som sedan drogs in när den torkade.
Walther Marshall berättar om att han en gång körde sin armélastbil som han plockade upp nerskjutet helikopterskrot med, när han plötsligt blev stannad av en officer som krävde att få låna lite bensin, men inte till vad. Officeren får lånat bensin och går in i en liten glänta där man har bundit fast en liten flicka vid två träpålar. De slår bensin över henne och tänder på.

I boken Tiger Force av Michael Sallah och Mitch Weiss har man dokumenterat Tiger Force-styrkans beteenden, här skildrar man också att det var vanligt att skära av delar av fångars och bybors kroppsdelar för att samla i burkar eller hänga upp på snören. Även incidenter av mord förekommer.
Berättelserna om tortyr främst från Mark Lanes bok blev däremot kritiserade av en reporter på The New York Times som heter Neil Sheehan, där han menar att Mark Lane driver en löst bildad Mccarthyism från ett vänsterpolitiskt perspektiv.
Han pekar på fakta från militären som tyder på att Chuck Onan inte alls fick den utbildningen som han berättar om. Han pekar även på en annan person i boken, Michael Schneider, som säger sig vara son till en högt uppsatt överste inom den amerikanska armén som även skall ha slagits för nazisterna i andra världskriget. Sheehan har fakta som säger att Schneider inte bara ljuger, utan blev även arresterad för mord och satt på mentalsjukhus när han så småningom återvände till USA.
Men han medger att mycket av det i boken är sant.

Analys av fakta angående frågan: Var det en isolerad händelse?

Enligt vittnesmålen ovan var det inte så. Eftersom Song My massakern är den mest kända och nästan den enda incident under vietnamkriget som fått rättsliga påföljder tyder det på att inga liknande händelser har inträffat av samma eller rentav större storlek. Men mycket tyder på att flera krigsförbrytelser har begåtts från den amerikanska sidan. Eftersom det här arbetet endast behandlar Song My massakern så räknas ej några eventuella krigsförbrytelser från den Nordvietnamesiska armén.
Men det skulle vara av stor förvåning om man någonsin konstaterat något annat än att de Nordvietnamesiska styrkornas krigsförbrytelser skulle kunna jämföras med de amerikanska. I Mark Lanes bok frågar han upprepade gånger de intervjuade hur de någonsin kunde begå sådana brott, och ofta får han till svar att man efter en tid i krig inte längre bryr sig om vad som händer. Man blir avhumaniserad.



Diskussion

Jag anser att jag kommit fram till en bra grundförklaring till vad som hände och kanske även i viss mån till varför det hände. Men det är trots allt svårt att få fram exakta fakta och därmed nyansera in i det minsta vad som hände, jag skulle nog personligen också hålla med de källor som påstår att Song My incidenten inte var den ända av detta slag. Men det skall ej glömmas att det är obevisat än så länge och att det då inte skall tas som definitiv fakta. Det är också lite synd att jag ej fått med fakta om hur Nordvietnameserna väl behandlade sina fångar och fiender, då det skulle ge en betydligt mer behövlig bild av Vietnamkonflikten än vad det ger om man belyser Song My incidenten och de amerikanska truppernas beteende såsom jag gjort. Men jag antar att det också är betydligt lättare att ge sken på Song My incidenten än att försöka att gräva djupare på hur Nordvietnameserna gjorde. Jag måste också tänka på att begränsa min problemformulering så att jag kan ge en noggrann och tät rapport på ett smalt ämne. Det skulle ha behövts åtskilliga timmar och sidor till om man skulle försöka ge sig på Nordvietnamesernas beteende, något som många tydligen inte lyckats med innan med tanke på hur lite litteratur det finns inom den grenen.
Jag är fullt medveten om att jag flera gånger i arbetet, främst i början, använt tveksamma källor såsom wikipedia men jag hävdar ändå att jag fått bra fakta som jag då kunnat jämföra med andra källor och på så sätt fastställa dem eller förkasta dem.
Andra Internetkällor såsom de www.law.umkc.edu relaterade källorna är visserligen inte fastställda eller kritiserade av någon annan part men eftersom sidan tillhör ett universitet i USA skulle jag ändå vilja säga att trovärdighetsfaktorn är relativt hög. Böckerna jag använt håller en allmänt hög trovärdighet skulle jag vilja säga med möjligt undantag från kommunistiska partiets medlem Teddy-John Franks bok, som jag därmed knappt använt mig av alls förutom till jämförelse med de andra källorna.
En av de källor som jag haft mest nytta av är New York Times egen samlingsbok av alla de nyheter som publicerades i tidningen under kriget. Det ger många perspektiv på hur saker och ting uppfattades hemma i USA. En annan intressant liten sak är det faktum att nyheten om Song My nådde det amerikanska folket såväl som de europeiska väldigt långt efter själva incidenten ägt rum. Det tyder på att varken den amerikanska militären eller pressen, median för den delen var det minsta intresserad av att nyheten skulle spridas. I början av kriget var man antagligen för kriget både hos folket och median men det skulle ju så snart visa sig att de båda skulle byta åsikt.

Det styrker även den teori som jag presenterat om att det skulle finnas fler händelser liknande Song My incidenten, kanske inte av lika stor omfattning men likväl händelser. Andra intressanta källor som kan vara värda att nämnas är boken om Tiger Force, som var en spännande bok i skönlitterär form. Tyvärr var det också det här som var den största nackdelen med boken då det skapade en känsla av dålig trovärdighet och samtidigt gjorde det svårt att ta fakta därifrån och publicera, då de faktamässiga bitarna var väl invävda med övrig konversation mellan karaktärerna eller detaljering av miljöerna runtomkring.
Jag skulle vilja säga att jag i stort sett styrker de eventuella slutsatser jag kom fram till när jag skrev analyserna i de föregående sidorna. Det är visserligen svårt att vara rättvis på alla möjliga sätt men jag tycker ändå att jag på något sätt lyckats med att gräva mig djupare ner i hela incidenten och visa upp en bild som kanske inte känns igen. Isåfall kan jag även påstå att jag själv har lärt mig mycket av hela det här arbetet.
Jag finner det själv mycket möjligt att den framtida forskningen kring det här ämnesområdet kan bidra med stora mängder information som idag ej är tillgängligt för analys.
Men samtidigt ska man ha i tanken att det redan har gått lite mer än tre decennium från det att incidenten utspelade sig tills idag. Då är det en fördel om man först tittar på det fakta som publicerades så nära ursprungsdatumet för händelsen som möjligt. Sedan kan man eventuellt söka nya slutsatser med hjälp av den nya informationen.


Sammanfattning

Den 16 mars 1968 utspelade sig ett fruktansvärt scenario i den lilla byn Song My i Vietnam.
Det var en amerikansk pluton som avancerade in i byn och efter en tid börja avrätta befolkningen besinningslöst. Många frågor har ställts om hur och varför den amerikanska patrullen gjorde som den gjorde. Ett möjligt scenario är att de fick i uppdrag, från deras överordnade, att bege sig in i byn och där ödelägga den och förinta befolkningen. Ett annat scenario är att den amerikanska plutonen begav sig in i byn med de godaste intentioner men att någonting gick fruktansvärt fel oc...