Bokrecension: Mörkrets Vänstra Hand av Ursula K. Le Guin

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”En vän. Vad är en vän, på en värld där varje vän kan bli en älskare när månen går in i en ny fas? Inte jag, inlåst i min virilitet; ingen vän till Therem Harth eller till någon annan av hans släkte. Varken man eller kvinna, ingetdera och båda, cykliska, lunära varelser som genomgår en metamorfos vid beröringen av en hand, bortbytningar i mänsklighetens vagga; de var inte av mitt kött, inga vänner, ingen kärlek mellan oss.”

Så här håller det på i tjugo kapitel av subjektiva och för mig relativt invecklade texter där Ursula K. Le Guin har skapat en svåröverskådlig värld som verkligen låter sig gnagas in i huvudet efter svar. Kapitlen är uppdelade i olika moment, vissa i kronologisk ordning, men en del är ett slags ”skapelseberättelser” där man förs bakåt i tiden för att förstå själva huvudhandlingen på ett bättre sätt. Dock tycker jag personligen att dessa korta historier gör att man hamnar utanför bokens röda tråd och därmed kan de bli tolkade som fullkomligt onödiga. Hur som helst ger dessa, tack vare sin korthet, inga direkta störningar i det väsentliga händelseförloppet, och man kommer snabbt i gång med läsandet igen. Jag antar att författaren endast har med dessa avmättade berättelser för att ge en mer central inblick i planetens historia och religion. Det är intressant, kanske lite för intressant för min del.

Det är knivigt att fastställa ett exakt tema utfifrån handlingen, men de flesta skulle nog påstå att boken i grunden är en science-fiction. En tämligen invecklad sådan, eftersom den förutom sin svårbegripliga uppbyggnad och språkstil även behandlar en slags etisk diskussion om jämställdhet och feminism. Den första meningen, ”Är kön nödvändigt?”, är ett utmärkt exempel på vad boken i stort sett handlar om.

Huvudpersonen är jordmänniskan Genly Ai, vars karaktär enligt författaren anses vara den som flest män identifierar sig med. I handlingen beskrivs denne som en förvirrad och defensiv man, men som trots detta är redo att satsa sitt liv i bråddjupens grymma, kvicka spel. Vid hans ankomst till planeten Vinter (astronomiskt namn; Gethen) är hans avsikter att skapa en fredlig allians mellan jorden och dessa människoliknande varelser. Han är Sändebudet i historien, Främlingen i landet, den Perverse i sociala sammanhang. Han besöker två till synes helt olika samhällen, det ena en monarki med en enväldig kung och det andra en diktatur styrd av ett byråkratiskt råd. Genly blir hela tiden bemött av skepsis och fientlighet eftersom alla ser honom som ett hot. Han skiljer sig från den ursprungliga befolkningens bleka hy och en aning kortare kroppar anpassade för det kalla klimatet, men den mest markanta skillnaden som uppmärksammas starkt i berättelsen är den sexuella fysiologin. Istället för ständig sexualitet har gethenierna en brunstperiod, kallad kemmer. När de inte befinner sig i kemmer är de sexuellt inaktiva och impotenta, och även androgyna. Eftersom könsorganet endast är synligt under denna period blir Genly betraktad som ett missfoster.
Utifrån dessa differenser utvecklas Genlys osäkerhet. Kungens rådgivare, Therem Harth rem ir Estraven, som var tänkt att vara Genlys kontaktperson förvandlas till en opålitlig figur, en lögnare som undanhåller sanningar för Genlys bästa. På kungens föreläggande blir Estraven förvisad från landet för sitt förräderi. Motsägelsefullt nog visar det sig att Estraven är varken förrädare eller mytoman, och att det egentligen är Genly som kungen är rädd för.

En sak som gör mig väldigt förvirrad är att man aldrig riktigt får veta vilket årtal historien utspelar sig i. På Vinter är det alltid år ett, enligt Le Guin, och man räknar bakåt och framåt från detta år. Den tid som förflyter är dock uppskattad till ungefär tre år, men när man förs in i handlingen har Genly redan tillbringat två år på den frostiga planeten, vilket skapar en massiv anstormning av hans reflexioner och grubblande på en och samma gång. Med detta kan jag följaktigen tillägga att större delen av boken består av en mer eller mindre beskrivning av själva händelseförloppet. Ytterst få dialoger till en mycket koncentrerad text. Opassande? Det beror på hur man ser det. Mycket av det som pressas fram ur sidorna kan om man bara bläddrar igenom boken bedömas som total sörja. Gillar man då inte ett psykologiskt djup kan jag hålla med om att boken blir som smaken på ett söndertuggat hubba bubba. Le Guin har likaså satsat mycket på att få Gethen så tillförlitlig som möjligt, med växtlighet, djurliv, arkitektur och transporter integrerat för att matcha planetens väderförhållanden. Det samma gäller kallprat och kyliga konflikter – humor finns inte. Att jag sedan skrattar ihjäl mig i vissa situationer (som när Genly försöker proklamera vad en raket är och använder det orgotanska* ordet för fyrverkeripjäs) är en annan femma och beror nog bara på min sjuka humor.

Hur är det med spänningen då? Jo då, den finns, om än något mindre exponerad. Hela fem kapitel handlar om Genly och Estravens mödosamma färd över istäcket, men desvärre blir det även här föreställningar av psykisk natur och vänskap – samtidigt som dramatiken tonas ner. Om det är bra eller dåligt, tja, det hänger som sagt på en själv. Problematik och klartänkhet är två ord som inte passar ihop, ändå stöter de på varandra ideligen i boken. När man tänker efter är det kanske just det som Le Guin egentligen vill komma med; att det är en allvarlig berättelse som skall få oss att fundera och filosofera över vår värld. Hennes budskap är inget alternativ till vårt samhälle eftersom den grundar sig på förändringar i den mänskliga anatomin. Men den upprättar en annan synvinkel, vidgar fantasin utan att komma med några särskilda förslag om vad man kan se ur denna aspekt. Om män och kvinnor vore helt jämställda socialt, juridiskt, ekonomiskt, politiskt och i sin självuppfattning så skulle samhället vara något helt annorlunda.

Vad är det då som gör Mörkrets Vänstra Hand till en läsvärd bok? För det första är den skriven på ett mycket välorganiserat sätt, men som samtidigt är tilldragande, dekorativt och framflytande. Vidare har den en mix av allt, på både gott och ont. Yin och Yang, färgglatt och smaklöst, här och där, hit och dit, höger och vänster, ljus och mörker. Hon har pumpat upp romanen utan att den för den skull verkar uppblåst. Det är en värld där förräderi och trohet avgör ödet i ett skimmer av hopp och svek, i ett Universum av människor som ständigt söker svaret på de mest abstrakta och omöjliga frågorna. F...