Bokrecension: Den ljuva giftkokerskan av Arto Paasilinna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Nog hade Linnea Ravaska på många sätt försökt kräva sina pengar av Kake. Hon ställde pojken inför hans hedersord och inför det undertecknade skuldebrevet, krävde och beklagade sig, men utan resultat. Kake arbetade inte, det passade liksom inte hans feeling, och hur skulle han kunna ösa hundra tusen ur några vanliga grovkneg? Hade Linnea inget sinne för realiteter? ..... Och slutligen: varför föra rabalder om ett sånt där skuldebrev, när man vips kunde riva sönder det och om så skulle vara köra upp det i häcken på kärringen? Kake hade ryckt dokumentet ur Linneas hand och rivit det till konfetti men trots allt inte satt den senare delen av hotelsen i verket. Gråtande hade överstinnan Linnea Ravaska med skyffel och borste sopat samman bitarna av skuldebrevet som singlat ut på torpets golv och stoppat dem i spisen.”

I den skrattretande men samtidigt tragiska Den ljuva giftkokerskan har Arto Paasilinna skruvat åt med all festlig humor man kan föreställa sig. Förutom lustigheter och klurigheter bjuds det på en mycket underhållande samhällssatir, där författaren driver med det finska folket och, enligt honom, dess skröpliga regering. Det räckte med att jag läste de tre första sidorna innan jag brast ut i skratt, och mitt fnissande höll i sig ända till den allra sista meningen. Den är en mycket sällskaplig och annorlunda bok anpassad för de med gott sinne för humor. Vad för typ av genre boken tillhör kan jag däremot inte med säkerhet säga, men personligen skulle jag placera den i någon underkategori till komik där ämnesordet är skadeglädje.

Handlingen tar sin början i ett litet rött torp i byn Harmisto i 1990-talets norra Finland. Översteänkan Linnea Ravaska, en gammal men frisk kvinna på 77 vintrar, ser till synes ut att leva ett idylliskt liv utan bekymmer eller oroligheter i en ljus, lantlig omgivning där lugnet härskar. Men skenet bedrar, hennes tillvaro är långt i från ostörd. Varje månad, när pensionen delas ut till samtliga åldringar i landet, tvingas hon ta emot en hop motbjudande gäster från Helsingfors – hennes bortgångne mans kriminella systerson Kauko ”Kake” Nyssönen och dennes två lika genomruttna kumpaner Jari Fagerström och Pera Lahtela. De är alla tre skyldiga till en ansenlig mängd brott och lever ett hektiskt liv fyllt av alkohol, stöld, slagsmål och ett ständigt kringresande. Eftersom Kake en gång i tiden varit Linneas fosterson hävdar han att det är hennes skyldighet att se till att en stackars arm släkting som han överlever. På hennes bekostnad badar de bastu, dricker mellanöl, äter gott, dödar smågrisar, och vänder fullständigt upp och ner på huset innan de ger sig av i väntan på nästa pensionsbrev.

En dag får Linnea nog. Hon flyr fältet för att komma i från slynglarna och beger sig till den mycket goda vännen Jaakko Kivistö i Helsingfors. Innan hon åker sätter hon polisen på Kake och hans ligister till vänner. Gesten uppskattas inte av de tre busarna, och de planerar att slå ihjäl kärringen för att på så vis få ut en renhårig hämnd, samt på köpet inkassera ett frikostigt arv. Tillsammans med Jari och Pera åker Kake tillbaka till Helsingfors för att tänka över fallet Linnea, och fundera ut en listig plan över hur de ska komma åt fruntimrets förbaskade pengar.

Detta blir starten på ett hiskeligt äventyr där båda parter måste kämpa för sin överlevnad. Kauko Nyyssönen och hans gäng i samhällets botten tampandes mot socialväsendet, och Linnea Ravaska med fruktan för sitt liv. Då hoten hårdnar mot Linnea tar hon till suspekta metoder. Hon börjar koka gifter för att kunna döda sig själv, utifall hon vid ett framtida tillfälle skulle behöva skydd från sin fostersons kotteri. Kake, Jari och Pera däremot avreagerar sig i Helsingfors genom att dricka öl, sätta på gatflickor och vandalisa ett par butiker.

”Av duvornas och Jaakko Kivistös reaktion kunde Linnea dra slutsatsen att hon lyckats blanda till en utomordentligt effektiv giftlösning. Hon besatt ett ämne som gjorde att hon när som helst kunde sluta sina dagar. Giftet gav henne en känsla av både säkerhet och rörelsefrihet genetemot Kauko Nyyssönens skoningslösa gäng. Det var bättre att döda sig själv än att någonsin mera foga sig i förnedring, bestämde Linnea.”

Redan får början får man välvillig förståelse för den ömkansvärda överstinnan, och man lider med henne från början till slut. Trots detta får man även en viss förkärlek till Kake och hans polares ruskiga leverne, som beklagligtvis roar på hög nivå. Vid flera tillfällen i boken skrattar man så mycket att man bokstavligt talat trillar av stolen. Paasilinna vet precis hur man ska kombinera situationer med personer och relationer för att frambringa bästa möjliga resultat och förströ läsaren. Språket och stilen känns måhända på ytan sprudlande späckad med smådelar och teknikaliteter, men framställningssättet är tilldragande på ett sådant fyndigt sätt att man aldrig tröttnar på detaljerna. Istället för att somna piggnar man raskt till, och även om historien inte är särskilt komplicerad är den för sakens skull inte förutsägbar. När man minst anar det drar Paasilinna till med en vändpunkt och överraskar. Värd att minnas är också en briljant epilog, vars innehåll jag självfallet inte kan avslöja här.

Det är intressant att grunna över vilken karaktär i boken som Arto Paasilinna möjligtvis identifierar sig med. Eftersom Den ljuva giftkokerskan är ett av hans senare verk är det troligt att han inte personifierar sig med någon särskild figur. Men enligt mina spekulationer kanske han i alla fall har försökt likna sig efter Linnea Ravaskas gode vän Jaakko Kivistö, en vimsig men ömsint läkare som till priset av sitt liv är beredd att skydda Linnea från Kauko Nyyssönens grymma liga. Precis som Jaako beskriver Arto sig själv som en kärleksfull man som försätter sina läsare i en fröjdfull anda, men som på andra håll inte sparar på krutet.

Bokens budskap kan liknas vid det gamla ordspråket ”Den som gräver en grop åt andra, faller oftast själv där i”. Alltså, Kake och hans anhängare är så angelägna att sätta dit den gamla änkan att de faller på eget grepp och går mot en säker död. Gör gott istället för ont, skulle man väl kunna säga är budskapets underton...