Bokrecension: IK 400 av Poul Anderson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Det grundläggande kännetecknet på en intelligent ras är att den anpassar omgivningen efter sina egna behov istället för att anpassa sej själv efter omgivningen. Följden blir att dess levnads-förhållanden till slut blir ganska oföränderliga. Detta gäller för eskimån i sin igloo likaväl som för storstadsbon i sin luftkonditionerade lägenhet, men maskinteknologin, när rasen väl kommer så långt, gör dom fysiska omgivningarna ännu mer konstanta. Lantbruk och läkarvetenskap
stabiliserar den biologiska omgivningen. Kort sagt – när en ras når den intelligens som representeras av en genomsnittlig intelligenskvot på 100 till 150, har den ingen anledning att utvecklas mot högre höjder.”

Vid första anblicken kan man tro att IK 400 med sin futuristiska fasad och mysteriösa struktur är, som nästan alla böcker i samma genre, en utpräglad science-fiction som berättar om rymdskepp, muskelhjältar, laserpistoler, människoätande monster och så vidare. Men till skillnad från Poul Andersons senare utgåvor så är IK 400 en debutsuccé som skildrar en i högre grad mer psykisk än fysisk story. Den är således inget klassiskt rymdäventyr från 50-talet, men inte heller någon överdådig mentalitetssaga som gör en snurrig i skallen. Den är helt enkelt ett lättillgängligt verk som når ut till alla – vare sig man har låg eller hög intelligenskvot.

Bokens slagord, ”Vad händer om alla människor i världen plötsligt får en intelligenskvot, IK, på över 400?”, är handlingen i ett nötskal. Jorden har under många miljoner år varit ”instängt” i ett kraftfält som begränsar cellernas uppfattningsförmåga och sänker vårt vetande till en lägre form av intelligenskvot. När planeten en dag i modern tid kommer ur detta fält börjar allting, speciellt människo- och djurhjärnor, fungera bättre, snabbare och smartare. Professorer och vetenskapsmän som redan innan var smarta förvandlas till supergenier, medan de svagsintas intelligens stabiliserar sig som hos en tidigare normal människohjärna. Även djuren blir klipska; boskap vägrar bli slaktade och de smartaste djuren, till exempel schimpanser, utvecklar ett primitivt talspråk. Konsekvenserna av förändringen blir förödande, särskilt ur det sociala perspektivet då panik och tumult bland folk är ett obestridligt faktum. Ingen vill längre syssla med kroppsarbete och medborgare som förr skrämdes av den tyranniska regeringen revolterar. Man har måhända blivit intelligentare, men inte för den sakens skull klokare.

Med detta som utgångspunkt får man följa två till synes helt olika personer i boken. Den första – forskaren Peter Corinth från New York – lever i gåtans mysterium och försöker tillsammans med sina kollegor få fram en lösning för att organisera det kaotiska samhället. Men problematiken tar inte slut där. Peters fru Sheila håller på att bli sinnessjuk av alla intryck hon får inmatat i sin nyutvecklade hjärna, och i deras närstående kretsar finns både sympatisörer och förrädare. Peter får både utstå mycket och uppleva den tragiska övergång som sker i hans hemstad. Inte helt oväntat har vetenskapsmännen fått skulden för den ogästvänliga ökade intelligensen, och snart kan Peter inte ens visa sig på gatan utan att få stenar kastade på sig. Vandalism och protester sker även på andra håll, men inte på grund av ilska, utan av förvirring. Människor blir som tonåringar på nytt och söker svar på sin identitet i ett samhälle där det enda som till slut verkar spela någon roll är att hålla fast vid sina nära och kära. Det blir nästan som en hjärnpubertet där vissa förlorar tålamodet och andra tappar förståndet fullständigt.

Om Peter befinner sig i komplexitetens oordnade centrum, så har bondepojken Archie Brock sin tillvaro på en lugn och fridfull gård. Nästan helt ovetande om den stora vida världen har Archie i alla sina år på gården blivit betraktad som en byfåne. Men efter kraftfältets avlägsnande är det slut med det, för när djuren gör uppror mot slakt och arbete är det bara Archie med sin normala intelligens som stannar kvar och lyckas hålla djuren i schack. Hans vilja att ”aldrig ge upp” är utmärkande för det amerikanska mansidealet och förstör en smula av läsglädjen. Trots det får man ändå en viss sympati för honom, eftersom han egentligen är en genomsnäll varelse med gott hjärta. Archies berättelse blir på det sättet långt känslomässigare än Peters rationella liv och hans kamp mot intellektet.

”Peter tryckte ner dörrhandtaget och lyckades pressa sig ut trots den kompakta muren av kroppar. Nån drog i hans ben när han klättrade upp på biltaket; han sparkade till och tyckte sig höra krasandet av tänder. Hans ansikte blänkte svettigt i eldskenet. Han hade tagit av sig glasögonen, utan att ens göra klart för sej varför det var livsfarligt att bli sedd i såna just nu, och gatan, folkmassan och dom brinnande byggnaderna var bara ett dimmigt töcken för hans syn.”

”Archie styrde rätt mot den. Lastbilen var hans enda vapen nu. Galten kastade sig åt sidan och Archie tvärbromsade ett par meter från logväggen. Allt fler grisar kom springande. Dom kastade sej mot bilens dörrar och däck, medan dom tjöt ut sitt hat mot honom. Tjuren fnyste och skrapade med frambenet i marken. Joe skällde ursinnigt från taket av hönshuset. Han blödde ett otal sår och hade tydligen kämpat tappert, innan han blev tvungen att ge sej för övermakten och sätta sej i säkerhet.”

Dessa två likartade scener engagerade mig särskilt då de båda behandlar samma motiv – kamp. Det är ett viktigt tema i boken, om än inte viktigaste. Vare sig det är en strid mellan människor eller mot ens egen hjärna stöter man på en kamp titt som tätt.
Tydligen gillar Poul Anderson när texten flyter fram lätt och smidigt, för det gör den verkligen. Meningarna är korta, ordrika och uppbyggda på ett relativt enkelt sätt. Det gör att boken ibland känns en aning brådskande, samt starkt korrigerad, och jag upplevde det som om det fanns mycket mer som Anderson ville berätta för mig. Men vad mer kan man egentligen vänta sig av en debut SF-bok på 142 sidor? Anderson var både ung och oerfaren när han skrev boken.

Ibland ser man lustigt nog att boken faktiskt är över femtio år gammal. Ord som ”negrer” används, vilket i en nutida bok skulle anses vara rasistiskt och opassligt.

Det mest imponerande från Poul Andersons sida är hur han lyckats få till karaktärernas roller.
Tänk efter, hur sjutton ska du göra för att skriva komplicerade dialoger som matchar ett supergenis intelligens samtidigt som läsaren förstår vad som menas i texten? Supergeniet får inte verka obegåvad, men läsaren ska inte heller utelämnas och behöva leta upp ord i en ordbok för att hänga med i handlingen. Det är ett knivigt uppdrag, men Anderson använder sig av flera smarta tekniker för att klara av detta. En av dessa tycker jag personligen är genial. Genom att grundligt beskriva hur livsformerna anpassar sig efter sin nya hjärna, upptäcker de lösningar på problem och gåtor ”...andelen människor som skickade in lösningar på korsord i tidningarna hade ökat med 300 %; det fanns till och med dom som upptäckt fel i spalterna...”. Snart har människan knäckt lösningen på alla världens problem utom ett – livet. Varför finns vi? Vad är meningen med livet? Måste vi dö (även om forskare i boken dock påstår att de inom 20 år kommer att kunna korka igen döden)? Anderson har inte uteslutit någon av dessa klassiska frågor, utan låter dem istället frodas i handligen.

Trots att det förekommer en hel del intressanta tankar och faktauppgifter i boken finns det dock inget som kommer i närheten av ett bra budskap. Han fastnar i beskrivningen av hög intelligens, när han istället kunde ha gett svar på vart mänskligheten är på väg med sin nyvunna kunskap.
Vad är det då som gör IK 400 till en läsvärd bok? Tja, man kan ju inte säga att den når upp till toppklass precis. Visst, visst, den är både underhållande och medryckande i sin stil, men det blir aldrig det där ”lilla extra” som jag personligen anser är enormt viktigt vad gäller science-fiction.
En stor grupp av böckerna in...