Jag och min kam

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Fan! Nu skulle han bli sen. Igen. Det här var tredje gången på en vecka som han var sen. Den här gången skulle det kosta honom jobbet. Det var han säker på.
Tjugo minuter tidigare.
Morgonen hade börjat brutalt fel. Han hade vaknat av att väckarklockan skrek ut ett brandalarmsliknande läte som hade fått honom att kasta sig upp ur sängen vilket hade lett till att han blev lätt illamående och yr. Och på grund av denna obehagliga incident hade han stängt av larmet och somnat om. Det hela gick så snabbt att han nu efteråt undrade om han stängt av väckarklockan i sömnen. Han hade läst liknande saker i Aftonbladet om folk som gjorde de allra konstigaste sakerna i sömnen som att kissa i garderober eller beställa pizza och sen inte kommit ihåg ett skvatt av händelserna.
Hursomhelst hade han vaknat en timme senare med ett leende på läpparna och skruvat sig i den varma sängen och sömnigt masserat ansiktet. Mm, tänkte han, lördag. I samma ögonblick slog hans mobilalarm igång.
– Ni lyssnar på Rixxx morgon zoo! Jag heter Adam Alsing, och jag är Gry Forsell! Det är ännu en underbar fredag…
Hans händer flög bort från ansiktet och han kastade bort täcket och snubblade klumpigt upp ur sängen.
– Och klockan är 10:00, idag har vi med oss…
Det var en patetisk syn i sovrummet. Där stod han i vita bomulskalsonger och Albert Einstein frisyr och spände alla sina muskler och skrynklade ihop ansiktet. Faaann! Skrek han ynkligt mot taket innan han sprang iväg till garderoben i några steg. Han var så stressad att han knappt visste vad han skulle börja med. I ren panik slängde han på sig en gullila Hawaiiskjorta som hans ex hade gett honom i julklapp och ett par svarta kakibyxor. Borsta tänderna skulle han inte hinna så han tog bara ett jordgubbstuggummi från diskbänken. Han ångrade sig snabbt. Tuggumit var hårt och mjöligt och han spottade snabbt ut det i diskhon. Jordgubbstuggummit blev mycket förolämpat vid denna handling och muttrade surt där nere från diskhon. Den var omgiven av kaffesump och andra stackars jordgubbstuggummin som också var alldeles för gamla. Tuggummina hävdade att han var jordgubbsrasist. De stackarna kunde ju inte veta att det var för att deras bäst-före-datum hade gått ut.
Han snubblade sedan stressat iväg till det lilla badrummet och försökte hitta en kam. Det bör nämnas att han inte bara var klumpig utan att hans golv var mycket halt. Hans intensivt bruna hår såg ut som om han hade stoppat ner huvudet i en mixer och stod nu ut en halv meter. Minst sagt.
Yes! Där under handfatet låg en sliten liten rosa kam som hans tidigare flickvän hade glömt kvar i hans lägenhet. De påminde om varandra, kammen och han asså. Hon hade lämnat dem både två.
Han började kamma håret i all hast samtidigt som han rotade runt i tvättkorgen efter ett par strumpor. Ett par smutsiga vita sportsockor låg som en helig relik under ännu en Hawaii skjorta han hade fått av sin gamla flickvän i födelsedagspresent. Det var nog lika bra att hon hade lämnat honom och kammen. Han kostade på sig ett litet leende vid tanken på att någonstans i världen sitter en annan snubbe och får Hawaii skjortor vid varje liten förbaskade högtid.
Han släppte kammen och tog på sig de lite småfuktiga sportsockorna. Kammen satt kvar i hans kalufs och han försökte ta några till tag med kammen men upptäckte till sin fasa att den satt fast som klister. Det gick varken att dra den framåt eller bakåt eller uppåt för den delen. Som en kalldusch kom paniken. Små svettpärlor uppenbarade sig på hans panna och han började dra och slita i kammen, men den rörde sig inte ens en millimeter. Han övervägda att klippa bort kammen med en nagelsax men ångrade sig. Från radion hördes en liten flicka sjunga Always Look On The Bright Side Of Life. Det finns ingen bright side i mitt liv just nu tänkte han bittert och stirrade på sin spegelbild. Han stod i sin Hawaiiskjorta med sitt rufsiga stora hår och en rosa liten plastkam som hängde strax ovanför örat. Men det lär bli ännu mindre bright om jag blir arbetslös, tänkte han med en suck och himlade med ögonen och sprang bort till dörren och tog på sig ett par svarta converse skor innan han sprang dom fem våningarna nerför trapphuset. Han kom ut precis i tid för att smyga på bussen. Man måste nog berömma en man på 185 cm med Hawaiiskjorta och enormt oredligt hår och med en rosa plastkam i håret som har förmågan att fortfarande kunna smyga på en buss utan att betala. Han satte sig med en duns bredvid en liten gammal tant i beigea kläder. Till och med hennes hud var beigeaktig.
Tanten vägrade ha ögonkontakt med någon och stirrade uttryckslöst ut genom fönstret som om det fanns något riktigt intressant där på motorvägen. Inte ens när han nervöst frågade hur mycket klockan var vände hon sig mot honom.
– Tjugo över tio, muttrade hon och fortsatte stirra intensivt ut genom fönstret. Han slöt sina ögon hårt tills de såg ut som små russin. Fan! Nu skulle han bli sen. Igen. Det här var tredje gången på en vecka som han var sen. Den här gången skulle det kosta honom jobbet. Det var han säker på.
När han öppnade ögonen och blinkade satt en liten femårig pojke mittemot honom och iakttog honom nyfiket. Toppen! Nu förstod han varför tanten blängde ut genom fönstret. Han mindes när han själv var energi och nyfikenhet förkroppsligad. Jag måste också ha varit en riktig pain in the ass, tänkte han generat.
– Är du på väg till maskerad? Frågade pojken överexalterat som om det vore det roligaste han visste och petade honom några gånger lite löst på knäet. Han kunde helt klart förstå varför han frågade det och skruvade på sig generat när han såg hur några tonårstjejer skrattade och fnittrade om vartannat och kollade på honom.
– Nej. Svarade han med den lilla stolthet han hade kvar.
– Jag ska till jobbet.
Pojken såg mycket besviken ut och sprang tillbaka till sin plats igen. Han reste sig också upp och stegade mycket obalanserat fram till chauffören. Chauffören var en medelålders kritvit man med dubbelhaka. Han hade små glasögon som såg väldigt fåniga ut på hans stora huvud. Han harklade sig och petade honom på axeln.
– Kan du åka lite snabbare? Jag är försenad till mitt jobb och om…
– Du får inte prata med chauffören medans han kör, avbröt chauffören i metalliskt iskall röst.
Han petade på honom igen. Hårdare denna gången.
– Jag måste verkligen komma fram i tid…
Chauffören stirrade honom i ögonen med en laserblick avsedd att förinta honom.
– Ställ dig bakom den gula linjen! Prata inte med chauffören! Röt chauffören och höll i ratten så hårt att knogarna vittnade på honom. Han hade varit uppe sen klockan fem och var inte på humör för att bråka med en kille som hade en rosa kam i håret.
– Allt jag ber om är att du inte ska köra som en gammal tant! Röt han tillbaka och hans vänstra ögonbryn började darra. De hade börjat dra till sig blickar nu och till och med den beiga lilla tanten försökte se vad som pågick därframme.
Chauffören tittade knappt på vägen nu och röt med högre och högre röst att han skulle ställa sig bakom den gula linjen.
– Jag har haft en hemsk morgon! Jag har en fucking rosa kam i håret och är arbetslös om några minuter! Han var riktigt upprörd nu. På gränsen till sammanbrott och högröd i ansiktet.
– Din jävla snigel! Skrek han ynkligt och rykte bort chaufförens små glasögon.
Stort misstag. Men inte kunde han veta att chauffören var praktiskt taget blind utan sina glasögon. Chauffören började röra på ratten lite ryckigt och kisade med ögonen. Han körde fram hakan mot vindrutan och påminde väldigt mycket om en mullvad.
Plötsligt började passagerarna längst fram skrika hysteriskt. Akta! Se upp! Bara några sekunder senare hördes en, nej två dunsar. Chauffören tvärstannade och mannen med den rosa kammen i håret ramlade fram mot rutan. Tonårstjejerna gallskrek, men de flesta i bussen var dödstysta. Chauffören var inte en av dom. Han viftade med armarna och fick in en riktig träff som träffade kinden strax nedanför kammen samtidigt som han röt:
– Har du någon aning om vad du har gjort?!
Han fick tillbaks sina små glasögon. Allt kändes som en dröm. All ilska, stress och panik var som bortblåst. Allt som fanns kvar var kammen i håret och en desperat tanke:
”Vad har jag gjort?”
Chauffören öppnade alla dörrar och knuffade undan honom så att han själv kunde hoppa ut. Han lufsade ut framför bussen.
– O herregud! O herregud! Chauffören tog sig för munnen och tog djupa andetag och gick fram och tillbaka framför bussen.
Några minuter senare hördes sirener och ambulansbilar och polisbilar uppenbarade sig. Chauffören stod nu vid diket och kräktes och från bussens radio hördes Always Look On The Bright Side Of Life av samma lilla flicka han hade hört på morgonen. Chokade passagerare gick ur bussen för att se vad det var de hade kört på. Där under bussen låg ett medelålders par med krossade inälvor. De låg där i en blodpöl med sina akademiker glasögonen på sned och såg ytterst förvånade ut. Först gick det inte upp för honom men efter några minuter kastade sig sanningen över honom. Där under bussen låg hans föräldrar.
– Faaaaaaaan! Det är inte sant!
Han var inte bara en nolla som hade en rosa kam fast i håret och arbetslös. Han hade nu också blivit föräldralös på köpet.
En rundlagd polisman med ett sympatiskt ansikte lade plötsligt armen runt honom. Han kunde känna doften av billigt rakvatten och Daim från polismannen.
– Kände du dem? Frågade polismannen försiktigt och tittade menande på liken som höll på att bäras bort.
– Öh, det där är, det där var …
Polismannen avbröt honom oartigt och släppte taget om hans axel och pekade på hans yviga hår.
– Jösses! Utropade han. Va fan har hänt med ditt hår?
– Jag var försenade och…
Polismannen avbröt honom. IGEN. Han började fnittra hysteriskt och tog fram sin plånbok.
– Hahahaha… du vet allt hur man muntrar upp någon på en olycksplats grabben!
...