Nässeldjur och evolutionsteorin, 2007-01-06

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Nässeldjur

Nässeldjuren är en mycket gammal djurgrupp, man de första lär ha uppstått för mellan 510 och 570 miljoner år sedan. Det finns nuförtiden ungefär 9400 arter, varav 270 förekommer i svenska vatten. De delas inom gruppen in i tre undergrupper (se bilaga 1) bestående av: Koralldjur, maneter och hydrozoer.

Koralldjuren är alltid vad man kallar polyper, de sitter alltså fast på underlaget. De delas in i två grupper nämligen sex- och åttastråliga koraller. De sexstråliga(deras antal tentakler är oftast sex eller delbart med sex) är de vanligaste i tropiska korallrev och lever i symbios med alger. Eftersom algerna behöver solljus ligger reven ganska grunt. De arter som lever djupare ned i havet klarar sig utan några alger. Till de sexstråliga koralldjuren hör bland annat anemoner och stenkoraller. Åttastråliga koralldjur däremot, känns igen på sina åtta tentakler runt munnen. Dessa sitter i en krets runt kanten och har små grenar. Hit hör bland annat blå- och läderkoraller. Åttastråliga koraller lever i kolonier. Koralldjur över lag finns som sagt i tropiska vatten men likväl också i de svenska, många arter är dessutom självlysande. Djuren har ofta ett skelett av kalk vilka när djuret dött blir grogrund för nästa generation. Det är så som korallrev bildas.

Maneter har, till skillnad från korallerna, två livsstadier. Först som polyp (detta stadie kan vara i flera år), sedan som färdigutvecklad medusa då den flyter runt med strömmarna till stor del utan att själv kunna bestämma vart den ska (den har där en stor likhet med ett plankton).

Hydrozoerna i sin tur sitter ofta fast på underlag som polyper fast med en stjälk de så kallade hydrozoerna kallas för hydroider (se bilaga 2) i tillsammans stora grupper, så kallade kolonier, där cellerna ofta är specialiserade på olika saker. De kan även förekomma som små medusor eller ihopklumpade till större flytande organismer, så kallade rörmaneter (se bilaga 2). Dessa respektive maneter, är de enda utav nässeldjuren som har någon form av sinnesorgan i form av enkla ögon och organ för jämvikt. Det finns även vissa hydrozoer som lever i sötvatten, de lever ofta ensamma och kallas gemensamt för hydror.

Vad som dock är gemensamt för hela gruppen är att de har nässelceller som består av en cell med en ”ampull”, kopplad till en giftblåsa. Som slungas ut mot bytet eller anfallaren när denne kommer när ett borst, som fungerar som utlösare (se bilaga 2). Detta dödar då bytet så att det kan föras in i gastralhålan som magen kallas med hjälp av djurets tentakler. För de flesta arterna är dock bytena väldigt små, många nässeldjur lever av plankton. Dock finns undantag, som till exempel den röda brännmaneten som främst lever av öronmaneter och småfisk. Vissa nässeldjur kan till och med äta eremitkräftor. För vår del så är de flesta nässeldjuren ofarliga även om det finns undantag så som kubmaneter, som förekommer runt Australien, vars gift kan vara dödligt även för oss.

Nässeldjuren har även en mycket simpel uppbyggnad bestående av två cellskikt, ett yttre respektive ett inre. Det inre följer det yttre cellskiktets konturer. På så vis bildas gastralhålan, som utgör hålrummet i mitten. Mellan de båda cellskikten finns dock ett gelé eller fibrigt skikt som ger djuret dess stadga. I cellskikten sker all förbränning, här finns alla muskler och nerver och ytterst såklart även nässelcellerna. Tack vare att nästan alla cellerna finns nära vattnet så behövs inget blodomlopp, cellerna klarar det på egen hand genom att avge koldioxid och uppta syre direkt ur vattnet.


Nässeldjur är radiärsymmetriska. Det betyder att deras kropp går att dela i minst tre lika delar. Vi människor är däremot bilateralsymmetriska, vi går endast att dela i två lika bitar. Nässeldjuren har visserligen ingen hjärna, men kan ändå samordna kroppen genom ett enkelt nervsystem.

När nässeldjur ska föröka sig så gör de det på två olika sätt. Antingen som de flesta medusorna, sexuellt, då spermier och ägg släpps direkt ut i vattnet. Eller som polyperna, genom knoppning då en liten del av djuret lossnar och sätter sig fast någon annanstans, eller alldeles intill och växer där upp till en ny individ. Vissa polyper däribland koralldjuren förökar sig dock sexuellt.


Samarbete med andra organismer

Jag kommer här att visa tre exempel på samarbete med andra djur i havet:
Det första är med clownfisken som lever bland havsanemonernas tentakler. De ger varandra skydd mot angripare. Dessutom fungerar clownfisken som anemonens städerska. Man tror att ämnen utsöndras från clownfiskens hud, vilka gör att nässelceller inte utlöses, detta är dock bara en teori. Skyddet mot nässelceller består sannolikt även av att fisken har ett extra tjockt slemskikt utanpå fjällen.

Samarbetet mellan en annan havsanemon och en krabba är mycket välutvecklat. Dessa två arter bildar ett kompanjonskap redan när de är små. När krabban växer byter den ju sitt skal, men om en havsanemon sitter på krabbans skal, utsöndrar den ett hornartat membran, som bygger ut skalet, så att krabban inte behöver byta sitt skal så ofta. När en krabba, utan en anemon, träffar på en känner den genast igen anemonen och försöker få den sätta sig på sitt skal.

Ett sista exempel är att ett hawianskt krabbsläkte utnyttjar vissa anemoner genom att bära dem på sina klor som vapen. Dessa krabbor stjäl även anemonens föda.


Hot

De främsta hoten, särskilt mot korallreven, är människan själv. Vårt fiske med dynamit vid reven, insamling av fina koraller för försäljning och kalkutvinning ur reven är stora bovar i dramat. En konstant temperaturökning under många år är kanske dock den största. Den har fått många koraller att råka ut för korallblekning, vilket kort sagt innebär att djuret i fråga dör.
Vissa år har dessutom törnekronan, ett djur som lever på koraller, ökat väldigt i antal. Vilket i sin tur har gått hårt åt på korallreven.



Forntida nässeldjur

Den enda utav dagens tre klasser som man vet har funnits även i förhistorien är koralldjuren. Detta tack vare deras skelett av kalk. De äldsta koraller som man hittat är ungefär 480 miljoner år gamla. De hade inte den radiärsymmetriska kroppsbyggnad som dagens nässeldjur har, utan en fyrtalig radiärsymmetri (fyra lika delar istället för tre). Det fanns dock nässeldjur innan i form av gruppen conularider. Dessa är dock sedan länge utdöda. Vissa påstår dock att dessa utgjorde en egen djurgrupp och inte alls var nässeldjur. Hydrozoerna och maneterna har dock knappt lämnat några geologiska fotspår efter sig alls, i form av fossil och dylikt, eftersom de inte har något skelett.


Slutsats

Som slutsats utav detta kan jag säga dels att jag tror att nässeldjuren överlevt så pass länge till stor del tack vare sin mångfald och tålighet, de finns ju så gott som överallt på jorden, i både sött och salt vatten. Men också att de med sin simpla konstruktion och fortplantning också troligtvis överlever även i framtiden. Sen har ju nässeldjuren också utvecklat unika symbioser med en rad andra djur, som jag tidigare nämnt, så visst har de en förmåga att anpassa sig efter sin omgivning, något som de säkert kommer att få nytta av även i framtiden.


Källor:
Internet:
http://www.vasaskolan.skovde.se/djur/index.html
http://www.skola.laxa.se/forska/elevwebb/januari05/mix7/91evol/webb/anemon/mainanemon.htm
http://www.geocities.com/pipeline/s...