Dagar i transit

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag säger att jag kan städa mitt rum själv. Städerskan tittar stumt på mig. Hostar så att det ekar dovt i korridoren. Jag säger igen att jag kan städa mitt rum själv, gör en kort paus, lägger till ett tack efteråt.

Det känns oartigt att smälla igen dörren i hennes ansikte, bättre att vänta tills hon har rullat iväg sin vagn med moppar och rengöringsmedel. Men hon står stilla. Har fäst sin blick ovanför mitt huvud lika undvikande som jag tittar på den vita väggen bakom henne.

Jag säger att det inte är stökigt i alla fall, jag är bara på genomresa och jag kom alldeles nyss. Vet inte varför jag säger det, jag har inte gjort något fel. Jag vill bara inte ha mitt rum städat. Både informationskortet runt handtaget och jag är överens om det.

Städerskan trummar med vänsterhandens fingrar på städvagnens handtag. Inifrån mitt rum hörs en klocka ticka i otakt. Jag har ingen aning om vad som händer. Varför en kortväxt städerska med vita kläder vägrar gå eller varför jag envisas med att vänta ut henne.

Jag säger att hon måste ha andra rum att städa än mitt, va. Och att jag måste sova för jag ska hinna med ett tåg om sju timmar och jag har inte sovit på alldeles för länge, det syns väl, men det blir så om man har ett jobb som mitt men man vänjer sig faktiskt efter ett tag även om det är jobbigt ibland att inte vara synkad med alla andras dagsrutiner, men det gör inget för det är verkligen kul, verkligen kul är det, det tycker jag verkligen. Riktigt roligt är det faktiskt.

Sen är jag så irriterad på mig själv för att jag försvarar hela min livssituation för någon som inte ens frågat, bara för att jag själv vill höra att allt är bra, att jag vill kasta något i väggen/golvet/taket/vad som helst bara det går sönder.

Jag vill säga att jag aldrig ångrat mina val, att jag inte skulle göra dom annorlunda om jag fick. Att allt jag upplevt är sådant som jag inte skulle byta bort mot något, men samtidigt inte önskar någon annan av ren barmhärtighet. Jag vill, men kan inte. För allt är ganska fel i mitt livssubstitut. Jag vet att jag inte var gjord för dessa dagar, men det är svårt att ta sig loss.

Alla resor som syns alla resor som finns, dom gör mig matt. Att se så många platser gröper ur mina sanningar och får mig att vilja rannsaka min själ. Men jag kan inte, jag är för utmattad av alla ensamma nätter i städer som endast är ännu en plats att duscha och sova i på väg mot något större.

Men det finns inget större här för mig. Jag skulle vilja stanna och hitta det stora i det lilla, jag vet att det är där det finns. Kanske vet jag att komma tillbaka skulle vara snopet, som att sluta en cirkel. Och att jag aldrig vill hamna där jag började, att det bevisar meningslösheten med att jag ens gav mig av. Kanske är det därför jag tänker passa tåget som tar mig till nästa stad, nästa tomma upplevelse. För att uppleva saker åt andra är så mycket lättare än att ta itu med egna missbedömningar av karriärsval och skam över misslyckanden.

Jag ser hur tystnaden b...