Bokrecension: Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sid. 43 ”En av dom saker som Ford Prefect alltid haft svårast att fatta när det gällde männi-skor, var att dom alltid skulle säga och upprepa sånt som var fullkomligt uppenbart, som till exempel Det är vackert väder eller Vad lång du är eller Lilla vän, har du fallit ner i en tio meter djup brunn? Ford hade först hittat en teori för att förklara detta märkliga beteende. Om Människorna inte får röra på sina läppar, tänkte han, så kanske deras munnar torkar ihop. Efter några månaders observationer och begrundanden övergav han denna teori för en helt annan. Om dom inte hela tiden rör sina läppar, tänkte han, så kanske deras hjärnor börjar arbeta istäl-let”

Jag har läst Liftarens guide till galaxen, skriven av Douglas Adams. I boken följer vi vännerna på deras jakt på den legendariska planeten Magrathea, som ingen vet om den fortfarande finns.

Boken inleds en morgon utav jordens undergång. Just denna dag blir jordens under-gång på grund av att det skall byggas en hypergalaktisk expressled genom vår galax, och jor-den är en utav planeterna som måste ur vägen.

De enda överlevande efter jordens förstörelse var det två smartaste arterna; den näst smartaste, delfinerna, och så klar mössen ägarna av planeten, och så klarade sig även en män-niska, Arthur Dent.

Det var ren tillfällighet att Arthur Dent överlevde eftersom det inte finns något speci-ellt med honom. Han är en helt vanlig människa med vanliga problem. Tillfälligheten var att han hade turen att känna den ända utomjordingen på planeten. Denna utomjording heter Ford Prefect.

Ford Prefect är en skribent till ”Liftarens guide till galaxen”, ett mekaniskt uppslags-verk med all nödvändig galaktisk information som finns, och efter att han hade räddat Arthur från förintelsen blev han som en mentor till honom.

Ute i rymden träffar de två vännerna massvis med olika karaktärer med helt olika bakgrunder. De träffar t.ex. Marvin som är en robot med mäskliga känslor; han är väldigt de-primerad och kommenterar allt och alla på både gott och ont, och så träffar vi Galaxens presi-dent, Zaphod Beeblebrox, han har två huvuden och tre armar, och han har alltid lyckats få det han vill.

Boken är en science fictionkomedi och nog den mest annorlunda bok jag någonsin läst. Adams skriver inte som någon annan författare jag har jag har varit med om, med en fantasi som är ofattbar. Han använder sig mycket med nästan absurda liknelser, t.ex. ”Skeppen häng-de där på himlen ungefär på samma sätt som tegelstenar inte gör” och ”Dom är lika sexiga som en trafikolycka”, ibland skriver han också något som inte alls har någonting med handlingen att göra.

Boken är långt ifrån tråkig, och att den är annorlunda gör den bara bättre. Den som läser boken kommer ständigt att ha ett leende förutom när hakan hänger för att man försöker förstå hur författaren kan ha en sådan fantasi.

Jag måste säga att boken inte är ett dugg spännande eller känsloladdad som ofta, enligt mig, gör att man fastnar för en bok, men den här boken är så pass rolig och konstig att du inte vill lämna ifrån dig den. Fastän den inte är spännande händer det saker hela tiden. Att boken inte är spännande är nog för att Adams har ett väldigt lugnande sätt att skriva på, vilket gör att komiken ökar i stället.

Boken är relativt lättläst, och läsaren känner direkt att detta inte är en bok med större betydelse eller budskap, utan att Adams har skrivit den för att göra läsarna glada, och det blir man helt klart.

Det här är helt klart en bok att lägga på ”att läsa listan” för den som gillar att läsa och skratta i harmoni, för att när du läser boken får du en avslappnande känsla och kan lägga alla bekym-mer bakom dig, och det, tycker jag, är den stora konsten i Douglas Adams skrivande.



” Han satte sig på en av madrassern...