Senare samma kväll satt Tina inne i stugan på sitt rum. Hon var glad att hennes rumskompisar fortfarande var ute. Hon behövde tänka, ensam. Tina satte sig på sin säng för att reda ut tankarna. Det dröjde säkert inte mer än fem minuter innan hon inte längre var ensam, utan omgiven av hennes tre tjattrande rumskompisar. De hade säkert jätte roligt där när de satt på Annas säng och sjöng med i en Håkan Hellström låt. Tina tog tyst sina skor smög ut genom dörren. – Du ser lite blek ut Tina. säger Anna. Mår du bra? – Ja då, jag vill bara få lite luft och gå en promenad. svarade Tina och lyckades klämma fram ett leende. – Okej, säg bara till om du vill ha sällskap. Tina skakade på huvudet och sa. – Tack, men jag vill helst vara själv en stund. Hon började gå, men vart visste hon inte riktigt. Hon började gå på stigen som ledde bort från stranden. Hon gick längst stigen och det började skymma nu. Stigen blev smalare och några gamla träd hade trillat över stigen, men Tina fortsatte att gå ändå. En lite glänta öppnade sig framför henne. Den var lite ovalt formad, och vad Tina kunde se i skymnings ljuset, omringad av höga tallar och marken var täckt av mörkgrön mjuk mossa. När Tina var vid mitten av gläntan och satte sig ned rann tårarna för fullt. Hon saknade verkligen sin syster. Vem skulle hon prata med nu? Och fick hon verkligen känna så här? Hon hade varit så lycklig när Stefan hade kysst henne. Men det kändes fel nu när hennes syster aldrig skulle få uppleva sådana lyckliga saker som en kyss. En kall vind fick träden att vissla över hennes huvud. Tina frös och virade den tunna koftan hårdare om sig. Plötsligt hörde Tina ett knak från en pinne som knäcktes. Hon vände sig snabbt om och där stod Stefan. Tina visste inte riktigt vad hon kände, men hon protesterade inte heller när han sakta började gå mot henne igen. När han kom närmre och såg att hon grät satte han sig bredvid henne och la hanns tjocktröja om hennes axlar och hon la huvudet i hans knä. Han strök henne ömt över ryggen tills hon slutat gråta.Tina börja de berätta för Stefan om allt. Om hennes syster och om hur roligt de alltid hade. Stefan nickade och lyssnade omtänksamt utan att avbryta. Tina fortsatte och berättade om bilolyckan och hennes systers begravning. Hon berättade hur hon kände och hon ställde alla hennes frågor som hon haft i sitt huvud sedan olyckan utan att begära svar på dem. – Jag har aldrig sagt det här till någon förut. sa Tina när de reste sig upp. – Du ska inte tro att du inte får vara lycklig bara för att din syster inte längre är här… sa Stefan försiktigt, hon vill nog mycket hellre att du fortsätter ditt liv med lycka än att bara sluta leva. Det skulle i alla fall jag velat. – Men det känns ju så fel. kved Tina. – Nej, bara för att du lever ditt liv lyckligt betyder inte det att du inte tänker på henne, att du någonsin kommer att glömma henne. För det kommer du aldrig, ens om du vill. Stefan kramade henne länge och ömt och Tina kände sig trygg i hans famn. När hon tänkte efter var trygghet något hon inte känt på en mycket lång tid. Stefan böjde försiktigt upp hennes huvud och gav henne en lätt kyss. Tina kysste tillbaka. De började sakta gå tillbaka i mörkret mot lägergården. Stefan med sin arm runt hennes axlar och Tina med sin arm om hans midja och nu vi...
