Rymdraket och rymdfärja

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Betyg: MVG

Vad är en rymdfärja och vad används den till?
En rymdfärja eller rymdskyttel är en typ av rymdfarkost för att frakta rymdfarare och last (vanligen satelliter eller utrustning för vetenskapliga experiment) till och från omloppsbana runt jorden.. Farkosten har som uppdrag att föra en person från en plats till en annan för olika uppdrag. Fram till runt år 2020 kommer det huvudsakligen att röra sig om transporter av astronauter och forskare till den internationella rymdstationen ISS. Från 2020 finns det också planer på att skicka människor till Mars.

Historia
Människor har väldigt länge varit intresserade av rymden. De tittade på stjärnorna och försökte uppfinna en fartyg som kunde transportera människor till rymden. Och till slut gjorde de det. Den första raketen med flytande bränsle konstruerades 1927 av Robert Goddart i USA. Raketen lyfte endast 13,5 m över marken innan den kraschlandade. Den första rymdraketen som fungerde sköts upp 3 oktober 1942 från Peenemünde i Tyskland under ledning av generalmajor Walter Dornberger och Wernher von Braun. Efter slutet på andra världskriget tog utveckling fart av raketer i både USA och Sovjetunionen. Från slutet av 1950-talet kastade de båda länderna in sig i en rymdkapplöpning som slutade den 20 juli 1969, då USA genomförde den första lyckade månlandningen. Rymdfärden hette Apollo 11. Den första ryndfärjan, Columbia, sköts ut den 12 april 1981 av USA.

Konstruktion
Besättningen sitter i Den främre delen av rymdfärjan som innehåller förarkabin, kök, toalett och sängar. . I den bakre delen finns det ett laboratorium för experiment som man måste göra i tyngdlöshet. Och det finns också ett lastutrymme som det får plats fem elefanter i. Där inne har dom oftast med sig satelliter som dom släpper ut i en bana runt jorden. För att komma från främre till bakre delen av en rymdfärja kryper man i en tunnel. Nästan hela yttre delen av rymdfärjan är täckt med speciella plattor och de ser till att rymdfärjan inte blir för het i rymden. De ser också till att den inte brinner upp när den åker tillbaka till jorden.Färjan har ett flertal motorer där huvudmotorerna sitter i aktern och manövreringsdysor sitter i för och akter. Huvudmotorerna får under start sin bränsletillförsel från den externa bränsletanken och därefter från interna tankar. Två stora dörrar öppnas när färjan nått omloppsbana och en robotarm används för att försiktigt manövrera last ut ur (eller in i) lastutrymmet. Rymdfärjan är väldigt stor dock består besättningen av minst två personer och högst sju personer: befälhavare, pilot, två uppdragsspecialister och tre nyttolastspecialister. Rymdfärja kommer in i atmosfären med mycket hög hastighet och har deltavingar som liknar överljudsplanet. Med hjälp av dessa vingar glidflyger den och landar med mycket hög hastighet.

Rymdfärjans mått:
Längd: 37,24 m
Vingspann: 23,79 m
Höjd: 17,25 m
Tomvikt: 68,6 ton
Total startvikt: 109 ton
Max landningsvikt: 104 ton
Max nyttolastvikt: 25 ton
Arbetshöjd: 185 till 1.000 km
Nyttolastutrymme: 4,6 m x 18,3 m
Hastighet: 7.743 m/s eller 27.875 km/h
Huvudmotorer: Tre Rocketdyne Block 2 A SSMEs, vardera med dragkraft på 1,75 MN

Uppskjutning och landning
En rymdfärja liknar väldigt mycket ett flygplan men det är egentligen en blandning mellan ett flygplan och en raket – rymdfärjan sköts upp som en raket men den landar nästan som ett flygplan. Utskjutningen sker med raketsteg från avfyrningsramp, men till skillnad från andra rymdfarkoster kan en rymdfärja återanvändas upprepade gånger. Det krävs enorma mängder energi för att accelerera farkosten till den hastighet som krävs för att gå in i omloppsbana och färjorna har varken kraften eller bränslekapaciteten för att utveckla denna energi. För att lyfta rymdfärjan används två metoder:Två fastbränsleraketer som utvecklar den största delen av energin som krävs vid avlyft. En extern bränsletank som innehåller flytande syre och väte för färjans egna motorer. Rymdraketer lyfter upp rymdfärjan genom att bränna bränsle och spruta ut gaser bakåt.

Landning
Rymdfärjan är byggd på ett sådant sätt att den kan landa på ett liknande sätt som ett flygplan, men det finns en skilnad. Piloten har endast en chans att landa - det finns ingen möjlighet att avbryta ett landningsförsök, flyga runt landningsbanan och försöka igen. Man kallar rymdfärjan för en flygande tegelsten. Eftersom landningen är kritisk finns det flera landningsbanor världen runt som är kapabla att hantera en rymdfärjelandning. Efter landning bromsas den med en bromsskärm.


Man kan säga att så här ser en rymdfärd ut. Först ’’står’’ rymdfärjan upp vid en ramp. Den har två stycken fastbränsleraketer och en stor bränsletank som sitter fast under färjan. Efter uppskjutningen lossnar de två raketerna och faller ner på marken(de bromsas av några stycken fallskärmar). Efteråt stängs huvudmotorn av och sedan ’’släpper’’ man den stora bränsletanken. När färjan landar bromsar den först när den kommer i atmosfären genom att piloten tar upp nosen. Sedan landar man precis som flygplan på en landningsbana och man släpper ut en fallskärm som bromsar när rymdfärjan har väl nått marken.

Olika typer
Det finns två typer rymdfärjomen det är bara en som har kommit till en praktisk användning. Det är den amerikaska Space Shuttle som används av NASA. Den andra typen det är den ryska modellen Buran. Buran är fardig sedan 1988 men ryssarna gjorde bara en testflygning och där slutade dem. Även om den sovjetiska/ryska rymdfärjan hade vissa likheter i utformning med den amerikanska rymdfärjan Space Shuttle så finns det många stora skillnader.

Vid uppskjutning lyfts den sovjetiska/ryska rymdfärjan upp av en bärraket med extra stödraketer, vilka samtliga drivs med flytande bränsle, den stora tanken är här inte endast en bränslebehållare.
Den amerikanska rymdfärjan har däremot sina framdrivningsmotorer i första hand för att nå omloppsbana, dess stora tank är endast bränslebehållare. Stödraketerna (boosterraketerna) till den amerikanska rymdfärjan drivs av fastbränsle. Detta fastbränsle är ett kompositkrut, baserat på bland annat ammoniumperklorat och aluminium. De mest kända namnen på amerikanska rymdfärjor är Pathfinder, Enterprise, Columbia, Challenger, Discovery, Atlantis, Endeavour och Explorer. Av dessa var Pathfinder en teknisk modell, Explorer är en utställningsmodell, Enterprise en omotoriserad men annars flygbar prototyp, Challenger totalförstörd strax efter avlyft 1986 under uppdrag STS-51-L och Columbia totalförstörd vid återinträde i atmosfären 2003 under uppdrag STS-107.

Fördelar & Nackdelar
Fördelar
• Människor kan börja upptäcka rymden. De kan besöka olika planeter, samla kunskaper om stjärnorna och kanske hitta en plats där männis...