Bokrecension: Bödeln av Pär Lagerkvist

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag tycker att boken var ganska tråkig att läsa och svår att förstå. Den del som var roligast att läsa var när en av männen berättade om när han haft ondskan hos sig som barn. På den tiden var ju ondska och död något fruktansvärt hemskt och man ville inte komma i kontakt med det. Men när man nu sitter inne på krogen så hyllas våldet och man beundrar ondskan och dess makt. Man ser krig som något positivt och vill t.o.m. att barnen uppfostras beredda på krig och död. Det är inte förrän bödeln i slutet av boken talar som man ser ondskans båda sidor. Så i själva handlingen händer inte så mycket, det är mest en massa prat. De stora samtalsämnena är just bödelns relation till det onda, våld, krig och hur vissa människor är värda mer än andra. Det var ju bra innehåll i det som sades och det fick mig verkligen att fundera, men det blev en aning långtråkigt och trögt att läsa. Boken hade nog varit mer aktuell att läsa när den kom ut.

Det var väldigt få personer som beskrevs i boken och nästan inga nämndes vid namn. Det gjorde det hela ganska opersonligt. Den karaktär som var mest intressant var såklart bödeln. Det var ju honom det pratades om och han som var själva ”ämnet” i boken.
Han verkade vara en väldigt dyster person men det är ju inte så konstigt med tanke på allt han har på sitt samvete. Eftersom han satt likgiltig och tyst vid sitt bord hela kvällen och inte talade förrän i slutet byggdes det upp en spänning kring hans person.
Det här är en mening jag fastnade för eftersom den beskriver hur han kände det:
”Röster från årtusenden ropar i mig, röster som ingen minns, utan liv, men som lever sitt liv i mig! Blodlukten efter er fyller mig med äckel och tynger mig med outplånlig skuld!” (s.70) .

Jag tycker det är underligt att bödeln säger sig vara Kristus när han står för ondska. Men jag tror att den person som är Kristus har till uppgift att bära en börda på sina axlar, att avlasta folket från deras problem och synder. Det gör ju verkligen bödeln.

Det var inte särskilt omväxlande miljö eftersom det bara utspelade sig på ett ställe hela boken igenom. Det blev ganska enformigt och stämningen i boken var mörk och en aning skum tycker jag. Man fick en gammalmodig känsla eftersom det var inne på en sliten krog, med tanke på samtalsämnena och när man såg på de många bilderna i boken.



Jag tycker det är bra att Lagerkvist använder riktigt ”talspråk” när han skriver, vilket gör att man ser allt tydligare framför sig och det blir roligare att läsa då. Det var ganska svårt språk men inte jätte komplicerat. Jag gillar hans sätt att beskriva olika saker, t.ex. känslor och en viss stämning.
Det här är en mening där man verkli...