Bokrecension: Av

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under 60-talet fick vi i Sverige ett nytt ord, nämligen mobbning.

Vad är mobbning? Mobbning utgår ifrån att skaffa sig makt och status bland människor. Mobbarna har i själva verket gott självförtroende och är begränsade med empati till att förstå andra människors känslor. De människor som mobbar behöver inte vara självgoda, utan de kan även vara så att det inte riktigt funnit sin ”identitet”. De vet att ifall jag mobbar så får jag högre status. Tystnaden ger mobbaren högre status. En mobbare trivs med makt, att kunna kontrollera en innan individ med trakasserier. För att förebygga mobbning krävs det att vi måste ingripa när vi ser att någon blir mobbad eller utsatt för trakasserier.

Jag har läst boken Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Boken är en självbiograf och den framstår för mig som en skildring av en ung flickas värld och ett dubbelporträtt av att vara frisk och psykiskt sjuk. Författaren är Johanna Nilsson och boken gavs ut av bokförlaget Wahlström & Widstrand år 1996. Boken utspelar sig under cirka två års tid och med jämna mellanrum berättar Hanna, som ligger på psyket, om alla frågor hon har om livet.

Hanna är tio år och världen kretsar fortfarande rätt mycket runt henne. Ännu en termin i skolan och hösten hade börjat ta fart. Karin, som var Hannas bästa vän, ville nu hellre umgås med de andra tjejerna i klassen. De tjejer som Hanna inte passade ihop med. När Karin försvunnit finns det inget som kretsar kring Hanna. Ingen pratar med henne längre. Hon tvingas gömma sig från sina klasskamrater för att inte bli slagen, dränkt i toalettstolen eller att bli mulad.

Sakta försvinner Hanna bort från mänskligheten. Det dröjer inte länge innan hon hamnar på psyket och försvinner bland alla de tunga minnen som hon släpat efter sig genom åren. Hon har aldrig fått av sig den ”ryggsäcken” och lämnat den utan den har alltid kommit att påminna henne om resan hon gjort i sina år. Hanna är rädd och gömmer sig fortfarande för människor. Hon vågar inte visa sig och känner sig utstirrad när någon ser på henne. Hon minns de förlorade mötena som hon inte vågat sig på och tröststenen som hon alltid bar med sig i fickan. Hanna vill ut från sjukhuset. Hon är ung och vet att hon själv inte kan stanna där. Dårskapen växer inom henne på sjukhuset och själen får ett svidande och klösande skavsår.

Boken ger upphov till många tankar hos mig som får mig att fundera ifall jag alltid framstått som den vän jag velat ha. Vilket jag nog inte alltid varit.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden handlar främst om mobbning, ensamhet och att barn kan vara fruktansvärt grymma. Den handlar även om att mogna och acceptera sig själv. Att vuxna inte heller vågar eller vill se vad ens barn utsätts för. Som vuxen vet du inte vad som händer i skolan, utomhus eller hos vänner. I skolan kan det förekomma mobbning utan att någon lärare ser.

Jag minns själv så väl när jag var yngre och även på högstadiet när jag tyckte lärarna var både blinda som påstod sig att aldrig se vad som hände i korridorerna eller utomhus. Jag tänkte att lärarna aldrig orkade ta tag i det, eftersom det skulle bli så stort pådrag, så alla låtsades att inte se. Jag kände mig själv så hopplös och oansvarig som aldrig kunde göra något åt det. Själv stod jag bara där och vågade aldrig göra någonting. På senare år har jag ändrat uppfattning om mobbning eftersom jag med åren skaffat mig mer kunskap om det.

Det är ofta barn som skiljer sig från mängden som blir mobbade. Det kan vara frisyren de bär eller kläderna de har på sig. Även fast det såklart inte ska vara så. Ofta riktar sig mobbning mot en person som visar osäkerhet utåt sett. Alla ska kunna gå omkring med oavsett vad de bär på sig eller hur det ser ut. Den här boken handlar om det som är ”inne” eller ”ute” och det kan vara en stor mobbningsfråga anser jag. Eftersom det finns föräldrar som inte har råd att ge sitt barn nya kläder, eller så kan det vara barn som inte är intresserade av kläder och smink överhuvudtaget som blir utsatt för det.

Boken har fått mig att inse vad mod är. Mod är inte att våga gå osminkad i skolan eller att röra vid en orm. Jag tycker i själva verket är att det är att våga blotta sitt innersta och stå upp för den du är, att erkänna vilka fel du gjort.

Bokens berättare är Johanna, eftersom boken tar utgångspunkt i hennes uppväxt. Den största delen av boken handlar framförallt om att våga bli vuxen.

Boken är djup och de gångerna hon skriver om sjukhusvistelsen blir det som poesi. Johanna Nilsson kan ibland använda sig av ett mer komplicerat språk, framför allt när hon skriver om timmarna på psyket.
” Hon blundar och trevar med fingrarna, försöker fånga ljuset, de små smala strimmor som tiden lagt över hennes hud. Också farfar har ristat mjukt med sina ord. Långsamt täcks hon av en skör hinna. Djupt inne har något börjar gro. Hon hoppas att det inte är svärtan som börjar bubbla, den stora tunga tomhet som sveper in och krossar allt. Smular sönder henne bit för bit. Viskar att hon inte finns.” Även om boken är så pass mörk och eländig så väcker den ett hopp i Hannas liv. Stegvis sig ur sin djupa depression och det fick mig att inse att människan i grund och botten är fantastisk stark. Det handlar om att inte förlora hoppet och ta sitt liv, utan långsamt, bit för bit, dra sig framåt i livet.

Jag tror att boken är skriven för att visa att människor kan göra det mesta men att de själva måste veta att de kan och vill. Det är fler människor som utsatts för mobbning och därför finns det inget som du ska behöva skämmas för, även ifall du kanske känner så i alla fall. Mobbning handlar om att ha en säker sits. Desto större grupp av människor, desto säkrare sits har du. En människa är osäker i kropp och själ ifall du mobbar och känner att det enda rätta sättet är ifall jag är elak med någon.

Nu är det stora skriverier om just nätmobbning. Antalet som använder sig av denna typ av mobbning ökar drastiskt. Främst eftersom människan inte känner personen i fråga eller att du inte vågar se den utsatte rakt i ögonen. Med anledning av detta har jag tänkt mig att jämföra bokens innehåll med hur situationen i samhället var när den skrevs.

Alla skolor i Sverige har nolltolerans mot mobbning och alla har en handlingsplan mot mobbning. Eftersom att det bara är tio år sedan boken kom ut anser jag att innehållet i boken inte är speciellt förändrat jämför med idag. År 1996 hade skolan redan en handlingsplan mot mobbning men inte så pass utvecklad som idag. Idag jobbar skolan inte bara med handlingsplaner utan de har grupper som ska motverka mobbning. Skolan använder sig även av rastvakter i låg- och mellanstadiet. I den skola som Hanna går i finns det inte rastvakter. Lärarna gav aldrig Hanna den uppmärksamheten som behövde. Ingen lärare var villig att inse hur illa det egentligen var, de såg iprincip bara utsidan av Hanna och hon fortsatte med sitt skådespeleri för att hon var rädd.

På senare tid har ungdomar uppfunnit en ny sorts mobbning via internet som kallas nätmobbing, där den utsatta kränks och hotas. Det är främst barn och ungdomar som använder sig av denna mobbing. De själva vet att de kan vara helt anonyma på Internet och de kan till och med utge sig för att vara någon helt annat. ” Om gud nu finns, så måste han ha vart jävligt packad när skapade dej! du är så jävla ful!!” Denna kommentar hittade jag på ungdomssidan Lunarstorm och sådana kommentarer hittar du över allt. Det är tragiskt, att samhället och framförallt dessa ungdomssidor inte tar tag i sånt här. Utöver alla som utsätts för mobbning är mörkertalet alldeles för stor. Eftersom personer utsätts för mobbning och blir nedvärderade för hur de själva är så sänks deras självförtroende till botten och finner sig inte stark nog att kunna ”resa sig” upp. Istället gömmer de sig inom sig själva. De tycker att alla runt om kring en mår bättre ifall ingen vet vad som döljer sig inombords. Till en börj...