Kåseri: När jag och kroppsspråket lade alla oegentligheter bakom oss

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ibland hände det när jag träffade de balla tjejerna som var tre år äldre. Ibland hände det när jag försökte prata med den där snygga killen. Ibland hände det när jag sökte sommarjobb.
Det skedde alltid när jag behövde det som minst. Efteråt var jag alltid arg och förbannade min kropp för att svika mig varje gång jag ville framstå som något bra. Då brukade den skämmas och händerna flög okontrollerat upp över ansiktet och ögonen, som för att värja sig emot mina beskyllningar. Då kunde jag inte vara arg längre, när jag märkte hur mycket min kropp ångrade sig för att den framställde mig i dålig dager. Men även fast kroppen alltid visade oerhörd ånger varje gång det här hände, upphörde den aldrig med sitt beteende. En dag gick det för långt.
Jag gick i sjuan. Ett helt år hade jag gått och trånat efter en kille i nian, men jag hade aldrig sagt ett ord till honom. Så en dag hade jag varit sist ut i hälsokontrollen. Den krumma gumman bad mig säga till någon i nian att det nu var deras tur. Mitt hjärta började banka snabbare.
Plötsligt stod jag framför honom.
Det började pirra i mellangärdet ända upp i halsen. Nu skulle jag säga det.
”Hej… öh…” Nej, nu började det hetta i mina kinder!
”Hej?” Han såg överraskad och frågande ut.
”Jo, jag ska säga en sak…” Hettan bara tilltog. Jag visste inte hur man bildade meningar längre. Jag blev extremt självmedveten. Hela kroppen skruvade på sig, händerna petade över allt, i håret, på armarna, drog i kläderna. Jag var övertygad om att han såg hur mitt hjärta bultade i bröstkorgen.
”Jag ska… Nej du ska… Hon sa, alltså hon, sjuksköterskan alltså, att eh… Jo, hon ska undersöka dig. Eller asså, alla. I din klass, menar jag. Kan du säga det? Till de andra?”
Sen snubblade jag in i klassrummet, utan att något invänta svar. Armarna åkte på sedvanligt manér upp i ansiktet för att blidka mig att inte gå så hårt åt kroppen. Men jag hade en annan plan. Det var inte bara jag som fick dåligt ordförråd när jag ställdes inför pressade situationer. Min kropp fick det också. Eller, den sa inte det jag ville i alla fall. Jag började träna på att tvinga kroppen att sträcka på sig, hur mycket ryggen än ville krypa ihop. När jag nu var i sociala sammanhang, sa kroppen det jag hade bett den säga om mig. Problemet var att andra unga tjejer inte hade lärt sina kroppar alla de nya uttryck som nu fanns i min kropps språk. Därför tyckte de att jag var en pretentiös ordsnobb.
På grund av detta hade jag lagt ner för länge sen, låtit min kropp gå tillbaka till sina enkla fraser, om det inte vore för att mina imaginära samtal med niondeklassaren nu började äga rum på riktigt. Han var imponerad av hur jag nu förde mig, han sa att det lös om mig. En gång frågade han mig vad som hade varit fel första gången jag pratade med honom. Jag svarade att jag hade yrsel av värmen och han nickade med en kommentar om att jag hade sett väldigt varmmosig ut i ansiktet.
Numera har jag inget problem med mitt kroppsspråk, ens bland jämnåriga tjejer, deras kroppar har nu ett lika stort vokabulär som min. Bara några få har inte lärt sin kropp fler uttryck sen de tidiga tonåren, när det var skamligt att kunna för...