Den svenska modellen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta är ett hett samtalsämne idag, eftersom vad man skapade på 1950 och 1960 talen kan vara på väg att förändras. Krafter som vill behålla eller förändra det sociala skyddet.


Hur kom den svenska modellen till?
Allt började efter andra världskriget. Världen var i chock över att blodbadet hade tagit slut. Man vill gå vidare och glömma, men det var ett stort orosmoln kvar. Efter första världskriget blev det depression på den ekonomiska marknaden, och man var rädd att samma sak skulle ske igen. Vi hade som tur var lärt oss av våra misstag. Marshall hjälpen satte igång återuppbyggnaden och världens ekonomi startade riktigt bra, och Sverige låg i absoluta toppen. Hur kom detta sig?
Mycket tack vare socialdemokraterna, som hade börjat misstro näringslivets förmåga att skapa en stabil ekonomi. Sossarnas lösning var att helt enkelt motverka klyftorna och ge folk mindre saker att oroa sig för. De började med att införa barnbidrag till alla barn. På så vis fick även dem som behövde och dem som kunde klara sig utan. Detta bekostades med skattepengar. Om alla fick det gnällde inte dem som fick betala mest skatt. Vilket var ett genidrag, och så arbetar sossarna än idag. Andra saker de införde var VAB (vård av sjukt barn) som gav alla möjlighet att ha den säkerheten. Till en början gällde det bara mammor men senare även pappor. Kvinnan fick en egen lön som inte drogs samman med mannen. I skolan fick barnen gå i samma klass längre än förut och delades inte upp i samma utsträckning. Detta för att höja allmänbildningen och minska de sociala klyftorna. Arbetslöshetsförsäkringen som även den gällde alla. Att alla oavsett vem som blir av med ett jobb får en procentsats av sin tidigare lön. ATP-systemet infördes, så att fick en större pension. En intakt infrastuktur från början gjorde det billigt att underhålla och bygga ut i mindre omfattning än andra grannländer. Nu kunde den offentliga sektorn växa med de kvinnor som inte villa vara kvar att slava i hemmet. Så startade behovet av fridtids, dagis som gav arbete till många kvinnor.
Allt detta och mycket till bekostades utav skattesystemet som baserades på ens tillgångar. Ju mer man hade desto mer skulle man betala. Det gick så långt att man kunde få betala mer än man tjänade på ett år i skatt. Förmögenhetsskatten, arvskatten, gåvoskatten komplicerade många naturliga processer i ett industriland så det blev olönsamt att vara förmögen i Sverige. När den rekordstora tillväxten mattades av oljekrisen gick det inte alls lika bra för Sverige. Mycket på grund av att hela vårt system byggde på att det var tillväxt, i takt med det ökade vi våra utgifter i en för hög takt. När vi väl kom i lågkonjunktur så blev systemet för mycket och vi var tvungna att låna för att hålla Sverige flytande. Då hade sossarna regerat i nästan 50 år ganska ostört. När oppositionen fick makten var de tvungna att dra ned på vår fina välfärd. Som ofta sker då är ett gallskrik för det gillas inte att folk måste gå från sina arbeten i den offentliga sektorn. Allmänna försäkringar som drogs ned och pensionärer fick trängas i äldreboenden, klasserna blev större, dagis grupperna växte.
Folkbörjade se att vi hade satsat på lite fel saker och insåg att offentliga jobb inte gav tillväxt. Så man testade att devalvera kronan med 16 %, vilket skulle ge svensk industri en knuff i rätt riktning. Med vinsten skulle man investera i Sverige, och på så vis komma tillbaka på någon slags guldstig. Så hände till en början. Svensk export kom igång och full sysselsättning rådde. Miljonerna investerades bara inte i Sverige. De pumpades ut där det var lönsamt att vara rik. Det spekulerades med konst och hus så att en jättebubbla skapades. Nä den väl sprack kraschade nästan hela Sverige. I en dokumentär i SVT som berättade vad som hände kring 1990 så sa man att Sverige nästan var konkursfärdigt. Kronan förlorade i värde och senare släpptes lös. Det blev en negativ tillväxt ett par år. BNP sjönk, och det drogs in massor på det offentliga för att rädda Sverige.
Idag fumlar vi och vet inte riktigt vad vi sak göra. Vi är på väg tillbaka till samma ”fina” välfärd, men är vi alla säkra på att den bör bli lika stor?!

Vad var de stora misstagen man gjorde?
Först och främst så var det att svenska folket blev bekväma. Vad är det för fel till exempel att delvis få en pension och också själv pensionsspara? Ligger det inte i ens eget intresse att se till att man får det bekvämt på ålderns höst. Känner man inte något ansvar för at skapa sig själv en bra framtid. Förvisso ska samhället hjälpa till men det är inte perfekt. Det gör misstag eftersom vi själva skapat det. Folk hamnar alltid i kläm. Har man sett ett avsnitt av lyxfällan så får man se hur folk slösar. Alla kan bli rikare än vad lönekuvertet säger. Det finns alltid möjligheter att få ett rikare liv utan att samhället måste bistå dig med hela kakan. Innan förändringen av pensionssystemet i början av 1990-talet så hade svenska pensionärer bäst i välden. Till vilket pris. Systemet fungerade så att pensionärerna fick ett löfte om en bra pension och arbetarna fick höjda skatter ifall det inte gick ihop. Sen när arbetslösheten ökade så blev det tyngre och tyngre för löntagarna. Samtidigt som pensionärerna hade det bra med sitt löfte. Ändringen som skedde kring 1990 var att löftet gavs till löntagarna och pensionärerna som inte hade förberett sig på detta innan fick sämre pension. Löftet var att skatten de betalade skulle en öronmärkt del gå till pensionärerna. Pensionärerna skulle i sin tur dela på det som fanns. Det sänkte deras standard men hjälpte ekonomin.
Är det inte trångsynt att tro på ett välfärdsystem som kommer bli så kostsamt. Varför blev det så? Pensionärerna som skapade den svenska metoden tänkte på sig själva. Jag arbetar och betalar skatt, jag vill inte att större delen av mina skattepengar går till pensionärer utan till sjuka och ungdomar. Att satsa på äldre är en lyxföreteelse, visst ta hand om dem och ha det drägligt på ålderns höst går jag med på.
Mycket är också bra. Vård av barn och sjukförsäkringen. Principen att alla ska få ta del av välfärden är bra. På så vis fick ju alla en del. Men hur var det egentligen. Jo, när du blev av med jobbet kunde du få 85-90 % av din lön från a-kassan. Detta ska vara sänkt för tank när det blev upp emot 10 % arbetslöshet i landet gick det inte ihop ekonomiskt. Argumentet för en så hög ersättning var att man inte skulle få gå från hus och hem bara för att man blev av med jobbet. Visst tidigare fanns det jobb och men inte när det går riktigt dårligt. Enligt mig bör man inte ha så små marginaler. Flytta till där det finns billigare bostäder för exempel. Det finn billiga bostäder i glesbygden, då får man kanske pendla lite längre. Det vi som samhälle ska se till att det är miljövänligt och enkelt att pendla. Att eventuella barn har en möjlighet att gå i fritids så vårdnadshavaren kan arbeta. Om denne inte har jobb får den ta det som finns. Att städa är också ett jobb, för exempel.
Sammanfattningsvis tycker jag att de har tänkt för mycket på lyxvälfärd. Det viktigaste är att allt staten gör ska i slutändan generera jobb. Tills den de flesta har jobb. Om då vi skulle behöva importerar vi det vi har brist på. Det är bättre att ha arbetskraftsinvandring än flyktinginvandring. Flyktingar som blir kvar här och får barn. Barnen blir rotlösa för att föräldrarna bara längtar hem. En gång flykting alltid flykting.


Vad ska Sverige förändras?
Sluta lägga på en massa avgifter på företagarna, ta bort dem och gör reglerna enklare. Det kommer göra det lättare att företag och då kommer ekonomin växa och vi kommer att ha råd att ha välfärd. Ett tanke exprement är att vi tittar på hur mycket en företagare betalar för en arbetare.

(ska vara ett cirkel diagram här)

Hela denna kaka kostar du din arbetsgivare. Du får i bruttolön det lila gröna och röda. Det blåa betalar arbetsgivaren för dig i sociala avgifter, som indirekt går till staten. Sen drar kommun och landsting det röda. Då har du det lila och gröna att röra dig på. Men så fort du köper någor för pengarna du har går 20 % i moms som går till staten. Så vad din arbetsgivare betalar för dig går mer än hälften till samhället. Tankeexprementet är inte perfekt men det ger en bild på hur illa Sverige mår. Om vi ska kunna ha någon välfärd måste vi se till att så många som möjligt får arbeta. Utan företagare som betalar dig lön så förlo...