Bokrecension: Över näktergalens golv av Lian Hearn

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst en bok som heter Över näktergalens golv, den är skriven av Lian Hearn och utgiven av Bonniers år 2003. Den är den första av fem böcker i trilogin ”Sagan om klanen Otori”. Boken består av cirka 315 sidor och är skriven i pocketformat.

”Över näktergalens golv” är en fantasy bok som utspelar sig i medeltida Japan. Lian Hearn är en engelsk författare som är bosatt i Australien. Hon har hela sitt liv varit intresserad av Japan och dess kultur, det har lett till studier av det japanska språket och många resor till Japan. Där har hon hämtat inspiration till denna serie av böcker.

Boken handlar om en ung man vid namn Takeo. Författaren beskriver Japan i boken är uppdelade i tre riken och i fem olika klaner. Otori, Maruyama, Seishuu, Shirakawa och Tohan de är klanerna som är i olika förbund och intriger med varandra. Takeo tillhör ett mycket speciellt folkslag, kallad släktet de har olika mystiska krafter som inte ens går att drömma om. Boken börjar med att huvudpersonen Takeo får se hela sin by mördad och uppeldad av män från den onda klanen Tohan och ledaren Iida Sadumo. Takeo blir sedan upptäckt och förföljd av tre Tohan krigare. Han försöker fly och råkar på en mystisk man mitt i skogen. Han beskyddar honom från krigarna och tar Takeo till sitt hem. Denne man visar sig vara ledare för klanen Otori, han adoptererar Takeo. Han sätts i lära där han lär sig läsa, skriva, strida och han blir en del av familjen. Där börjar egentligen bokens handling och en märklig resa tar fart. En resa mot hämnd och en oviss framtid väntar för Takeo. Vi det här laget har han lärt sig mer om intrigerna som råder mellan de olika klanerna.

Miljöbeskrivningarna i boken är bra och man får en klar bild över omgivningen.
På sidan 198 tycker jag Lian har gjort en bra och intrycksfull beskrivning av omgivningen av den japanska naturen.

”Vi började gå uppför den branta stentrappan. Templet var byggt på en bergssluttning, strax intill en uråldrig helgedom. Träden i den lunden måste ha varit fyra fem hundra år gamla: enorma stammar reste sig fast vid den mossbeväxta marken som skogsandar. På avstånd hördes munkar som mässade och dånande klockor och gonggongar, och under detta skogens egna ljud-myggor, plaskande vattenfall, vindsus i cedrarna, fågelsång”.

Boken är skriven i första person som det vore Takeo som berättar allting han är med på.
Här är några rader från sidan 195 som visar att boken och dialogerna är skrivna i första person.
- ”Jag ska torka herrns kläder, sa hon.”
- ”Kom tillbaka och hämta dem senare sa jag, för jag ville inte att hon skulle hitta vapnen.”

Språket är enkelt att förstå men jag tycker att vissa delar eller meningar i boken är konstigt skrivna och ibland måste läsa om det för att förstå. Det tror jag beror på den svenska översättningen.
Som exemplet ovan är flera dialoger skrivna, det är lite för mycket ”sa hon, sa jag, sa han” och så vidare det blir lite för tjatigt och tråkigt.

Jag tyckte att ”Över näktergalens golv” var en helt OK bok att läsa. Den var spännande, hade bra miljöbeskrivningar, karaktärer och handling. Men det fanns även nackdelar med denna bok. Det är många japanska namn på olika platser och människor som gör det svårt att hålla skilja på dem. Boken består av cirka 315 sidor och det är liten stil, så den kan kännas tung att läsa. När jag började läsa den här boken hade jag ganska stora förväntningar och kände att den skulle bli lätt att ta sig igenom när jag läst den första biten av boken. När jag kommit ungefär till mitten av boken kände jag inte samma sak. Den blev helt plötsligt långtråkig och man ville bara hoppa över en del av boken för det hände ingenting, dock den sista delen i boken var bra och spännande och jag fick genast tillbaka mitt intresse över boken. Därför rekommenderar jag...