Kosovo- en provins utan land

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

KOSOVO

I början av nittonhundratalet beskrev man Balkan som ”Europas krutdurk”. Numera skulle man snarare kunna utveckla detta begrepp och kalla Balkan för ”världens krutdurk”. Det finns nämligen ingen annan konflikt i världen där ett flertal stora kärnvapenmakter har så vitt skilda åsikter som när det gäller Kosovos självständighet. Om man skall vara lite pessimistisk (och kanske också realistisk) har inte världen varit såhär nära ett kärnvapenkrig sedan kalla krigets dagar. Detta kan förstärkas av att det gamla östblocket (speciellt Ryssland, Kina och Rumänien) står enat medans väst är splittrat i och med att Spanien vägrar erkänna Kosovo som en suverän stat.
De länder som har erkänt Kosovo är: USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Tyskland, Finland och Sverige (ett flertal ytterligare länder har erkänt självständigheten men då denna lista hela tiden förändras har jag valt att bara nämna med de viktigaste länderna här).
De stater som fördömer självständighetsförklaringen är: Ryssland, Kina, Rumänien, Cypern, Spanien och Slovakien (även denna lista består av fler länder och kan komma att utökas varför jag av ovan nämnda skäl väljer att bara nämna dessa länder).

För att förstå den här konflikten behöver man gå mycket långt tillbaka i tiden.
När det Ottomanska (ibland det Osmanska) riket efter det första balkankriget 1912-1913ekr drog sig tillbaka från Balkan bildades genast en uppsjö av nya stater. Dessa stater hamnade dock snart i krig med varandra (andra balkankriget 1913). Dessa båda balkankrig var varken särskilt långvariga eller blodiga men de lade trots detta grunden för det osämja som idag råder mellan de olika folkgrupperna på halvön. I det första kriget segrade Balkanförbundet (nuvarande: Bulgarien, Grekland, Serbien och Montenegro) över det Ottomanska riket. Kort efter det första kriget slut blev segermakterna oense om hur uppdelningen av de vunna landområdena skulle gå till. Detta ledde till det andra kriget där Bulgarien (redan efter två dagar) erkände sig besegrat av Serbien, det Ottomanska riket, Grekland, Rumänien och Montenegro. Som slutgiltig segrare får man säga att Serbien stod som införlivade stora landområden (exempelvis Kosovo) i sitt territorium.

Efter det andra världskriget bildades ”Demokratiska Republiken Jugoslavien” av nuvarande Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Montenegro, Serbien, Kosovo och Slovenien. Ledare för denna kommunistiska stat var den kroatiske kommunisten Josip Tito.
När Tito dog, 1980, uppstod ett enormt tomrum och flera av förbundsrepublikerna förklarade sig självständiga. Den serbiske förbundsrepublikens president, Slobodan Milosevic (Milan Milutinovic och Zoran Zilic företrädde egentligen Milosevic men han har i princip makten hela denna tid), lyckades dock återställa ordningen och gör i praktiken sig själv till ledare för Jugoslavien, en position som han behåller fram till maj 2000 då han avsattes.
Nittonhundranittiett var det dock dags igen och denna gång blev det krig. Det var förbundsrepubliken Slovenien som ville bli självständiga och efter bara sex månaders strider erkändes Slovenien som en suverän stat. Inom loppet av åtta år hade alla förbundsrepubliker utom Serbien och Montenegro brutit sig ur Jugoslavien. Under de frihetskrig som utkämpades under dessa år gjorde den serbiska armén sig skyldig till otaliga brott mot mänskligheten och man försökte i praktiken utrota Kosovoalbanerna. Man ”lyckades” dock ”bara” döda ca 15 000 människor.



Idag hatar Kosovoalbaner och serber varandra med en brinnande intensitet. Detta beror mycket på den etniska rensning jag tidigare pratade om. Trots detta bor de båda folkgrupperna tillsammans i Kosovo (90 % albaner och 7 % serber).
I de norra delarna av provinsen bor det mest serber och de albaner som bor där åker (om det är möjligt) vid läkarbesök och liknande söderut för att kunna gå till en albansk läkare eller tandläkare. Samma sak gäller givetvis i de södra delarna fast tvärt om.

Anledningen till att Serbien är så motvilliga till att släppa ifrån sig Kosovo är att provinsen har tillhört Serbien sen landets grundande och det har bott serber här sen urminnes tider. Därför betraktar serberna inte Kosovo som en erövrad provins utan som Serbien.
Vi i Sverige hade faktiskt ett liknande ”drama” i början av nittonhundratalet. Nämligen nittonhundrafem vid tiden för unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Skillnaden var att Norge bara hade tillhört Sverige i ca 100 år och det fanns inge stor population med svenskar i Norge. Därför betraktades Norge av svenskarna som Norge och inte som Sverige. Hade denna upplösning i alla fall lett till ett krig är det inte omöjligt att tänka sig det som den tändande gnistan för första världskriget.
Samma sak gäller vid konflikten i Kosovo. Om detta leder till krig mellan Serbien och Kosovo är det mycket möjligt att det hela blossar upp till ett fullskaligt, internationellt storkrig mellan det gamla öst väst. Denna risk bör tas med i bedömningen när ett land överväger om man skall godkänna Kosovo eller inte. Därför tycker jag det är ganska korkat att från amerikansk sida, när förhandlingar inleddes tvåtusensex, säga att den enda lösningen är ett självständigt Kosovo. Detta gjorde ju att de kosovoanska förhandlarna kunde rulla tummarna under förhandlingarna och ändå lyckas med sitt mål (man kan vara ganska kaxiga om man har världens mäktigaste land i ryggen). Bättre hade varit om man hade förhandlat på lika villkor och kommit fram till en gemensam lösning där Kosovo hade fåt självstyre inom t.ex. inrikesfrågor, rättsärenden, ekonomifrågor och jordbruksfrågor medans den centrala regeringen i Belgrad styr utrikespolitiska frågor och militära frågor.

Från svensk sida anser jag att det var ganska korkat att erkänna Kosovo som en suverän stat över huvud taget. När vi nu har gjort det innebär det att vi i praktiken kullkastar den neutralitetspolitik vi har fört i två hundra år. Att ställa sig på någons sida är nämligen inte särskilt neutralt. Istället borde vi ha tagit på oss en medlarroll och försökt komma fram till en lösning den vägen. Istället kastar vi bort våra chanser till att medla genom att effektivt stänga dörren till Belgrad. Om detta är den svenska regeringens mål tycker jag att vi omedelbart bör gå med i NATO och alla andra allianser som USA är med i. Detta kan tyckas lite väl kontroversiellt men det vi har gjort är att vi har tagit ställning i en konflikt där det inte är solklart vem som har folkrätten på sin sida.
Att USA direkt erkänner Kosovo kan jag dock förstå, Serbien har starka band till Ryssland (som inte precis är bundisar med USA) och USA vill ju gärna profilera sig som ”de små staternas beskyddare”. Ryssland agerande är också lokiskt då landet i ”alla tider” har haft starka band till Serbien. De länder som inte har gjort riktigt vad man skulle kunna förvänta sig är Finland och Spanien. Finland hade ju under hela kalla kriget mycket starka band till Ryssland (Sovjet) och att Finland nu ”går emot” Ryssland och erkänner visar att landet numera helt är fri från politisk påverkan från öst*.
Spanien, däremot, har, som enda västland fördömt självständighetsförklaringen. Detta beror ju på att spanjorerna inte vill sända några signaler till Baskien om att det är okej att förklara sig självständiga hit och dit. Men när man tänker på att det är EU som skall gå in och styra provinsen, när FN lämnar över, kan man tycka att det är mycket sensationellt.
*jag menar självklart inte att Finland inte påverkas av Ryssland över huvud taget utan att landet ej längre på något sätt styrs av Moskva.

Trots den etniska rensning som albanerna fick utstå under den senaste konflikten mellan serber och Kosovoalbaner har den kosovoanske premiärministern (och makthavaren) Hashim Tashi gjort klart att den nya Kosovoanska staten ej kommer att acceptera någon form vedergällningar från albanernas sida. Att försöka ta någon form av revansch tror jag skulle försvåra Kosovos chanser till att bilda en egen stat. Att däremot säga att landet kommer att respektera de mänskliga rättigheterna sätter ju press på Serbien att göra det samma sak. I Serbien respekteras nämligen inte alla mänskliga rättigheter då kvinnor inte har samma ställning som män. Frågan är hur mycket Hashim Tashi kan lova utan att ta sig vatten över huvudet, kosovoalbanerna är nämligen muslimer och om religionen får för mycket makt kan Tashi prata på om mänskliga rättigheter, islam är nämligen ingen religion som sätter kvinnors rättigheter överst på dagordningen. Det finns dock ingen anledning till alltför stor oro, det finns ju exempel på länder (t.ex. Indonesien) där män och kvinnor är jämställda. En annan anledning till att religionen inte borde få någon makt över huvud taget är att det finns så många olika minoriteter med olika religioner i Kosovo. De religioner som finns representerade är: islam, katolicism, protestantism och ortodoxa kyrkan.

För tillfället är Kosovo det fattigaste området i hela Europa och nu väntar tuffa tider. Nära 100 % av befolkningen lever direkt eller indirekt av det inhemska jordbruket och under de senaste årens klimatförändringar har provinsen drabbats hårt i form av torka och långvariga störtregn. Detta har gjort att skördarna har blivit extra små och gjort landet helt beroende av bidrag. Att ge sig in en så här omtumlande och svår process när landet har så stora problem kan tyckas ganska korkat när landet är så fattigt och har det så svårt men man får förstå att albanerna har varit ”mindre värda” under en så lång tid att det kan vara svårt att tygla sig när de väl får möjligheten. Detta mindervärdeskomplex som många Kosovoalbaner lider av är ju faktiskt inte ogrundat, det grundar sig i den värsta etniska rensning i Europa sen andra världskriget.
Men man får heller inte glömma att Kosovo ”alltid” har tillhört Serbien och det är inte så lätt att ta ifrån serberna något de anser sig äga. I Israel/Palestina råder liknande motsättningar och en liknande situation skulle vi absolut inte vilja ha i Kosovo.
Jag nämnde unionsupplösningen mellan Sverige och Norge förut, vi har faktiskt haft ännu ett fall som liknar kosovokonflikten i vår närhet, nämligen Åland. Efter första världskriget (när Finland blev självständigt) ville ålänningarna tillhöra Sverige. Det ville inte Finland så Nationernas Förbund (NF) fick avgöra saken. FN´s ”företrädare” beslutade att Åland skulle tillhöra Finland men få ett stort självstyre. Denna situation råder faktiskt i Kosovo idag, det är inte Serbien utan FN som styr provinsen (inom kort kommer dock EU att ta över ansvaret för Kosovo). Jag tror att något liknande det som är på Åland skulle vara bra för både Serbien och Kosovo men det behöver vara lite mer organiserat än vad det är idag. Därför föreslår jag att EU går in och styr Kosovo till dess att Serbien är medlemmar i EU (Serbien vill få föra förhandlingar om ett medlemskap men EU vägrar ens inleda förhandlingar om Serbiens eventuella medlemskap innan fem stycken krigsförbrytare har utlämnats till krigsförbrytartribunalen i Haag något som Serbien säger sig vara oförmögna att göra då de icke vet var dessa förbrytare befinner sig). Detta skulle ge Kosovo en chans att ta sig ur fattigdomen, öka Serbiens ansträngningar att hitta krigsförbrytarna och bli medlemmar i EU och ge tid till att organisera Kosovo och bestämma över vilka områden de skall ha bestämmanderätt. När Serbien är medlemmar i EU återgår Kos...