Analys av En Komikers uppväxt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

EN KOMIKERS UPPVÄXT

Har du hört talas om de tre V:na? Villa, Volvo och vovve - den ultimata svenska lyckan uttryckt i sin renaste form. Frågan är om det verkligen är något att eftersträva?
Möjligtvis går svaret att finna i boken En komikers uppväxt (1992), skriven av Jonas Gardell. Tilläggas kan att boken, enligt författaren, ej är en självbiografi utan att den handlar om hans generations uppväxt. Fabeln i En komikers uppväxt är som lyder: man får följa en period i en ung människas liv med dennes tillhörande drömmar och verklighet, parallellt med reflektioner av samme person fast nu som vuxen, då denne tänker över barndomen likväl som sin nuvarande tillvaro. Jag anser att temat i boken är att man måste gå sina egna vägar. Du blir aldrig lycklig genom att göra som alla andra.

Huvudkaraktären i Gardells bok heter Juha Lindström och han spelar en betydande roll i framförandet av temat. Citaten som följer hänger ihop och visar tillsammans hans steg från ”får” till individ. I början av boken är Juha osjälvständig.

”I gymnastiken delar man skåp fyra och fyra. Naturligtvis är det viktigt vem man delar skåp med. Att Stefan och Lennart är tillsammans är självklart, och kanske också att Roy är med, Roy är onekligen ballare är Juha, men fjärdeplatsen borde ha varit Juhas, det tycker han verkligen. Men fjärdeplatsen har återigen Simon. Vad har han egentligen att komma med förutom att han är tidigt utvecklad och har största pitten i klassen? Ingenting! /
Juha drömmer inte om att vara den tuffaste. Han nöjer sig med att få vara i de tuffas närhet. Allt Juha vill är att vara som andra. Instinktivt härmar han sådant han uppfattar som rätt. Ord, gester, miner – som en kameleont anpassar han sig efter omgivningen. Han apar sig och han apar efter.” s. 73

Ensamhet är en av de största rädslorna hos människan och då pratar jag om ofrivillig ensamhet, när man mot sin vilja ställs utanför. Denna fruktan ger sig till känna inte minst när man är barn. Det är så oerhört viktigt att få höra till och detta leder till att barn som Juha istället för att stå för den de är gör allt i sin makt för att passa in. När du är barn är allt på liv och död och detta handlar om överlevnad. Gruppen är stakare än den ensamma individen. Ingen vill sticka ut och därför följer man strömmen istället. Man ”apar efter” sin omgivning och försöker göra sig till någon man inte är. Juha är inte populär i sin klass då han varken är bra på sport eller har kommit in i puberteten ännu. Till råga på allt är hans mamma från Finland. Detta leder till att Juha ofrivilligt sticker ut och han får anstränga sig extra mycket för att passa in.

Det som verkligen gör Juha lycklig är när han får uppträda.

”Juha vet inte varför han vill vara i centrum, med det vill han. Han vill att människor ska lägga märke till honom, att de talar om honom när han inte är där, att de beundrar honom. Han vill vara viktig./Det allra bästa sättet att få vara i centrum är att uppträda. Det gör Juha jämt. På skolgården, i matsalen, på kalasen och på roliga timmen.” s. 65 & 67

Att Juha vill stå i centrum för att få uppmärksamhet tyder på att han precis som alla andra människor söker efter kärlek. Det finns dock ingen som bemöter hans längtan. Juhas räddning blir humorn. Genom att uppträda får han stå i strålkastarljuset för några sekunder och i folks applåder finner han en del av den kärlek han så desperat efterlyser. Klassens timme blir därmed Juhas Mekka. Humorn blir dessutom Juhas lösning för att slippa stå utanför. Genom
få andra att skratta gottgör han en del av sina brister och tillfälligt får han en plats i gruppen och kan känna tillhörighet.

Slutligen inser Juha att hans ansträngningar är fruktlösa för hur mycket han än försöker kommer han aldrig att passa in.

”Juha är en lindansare som kämpat för att hålla balansen, men som till slut, när benen blivit trötta och musklerna stumma, ändå slinter, mister balansen och faller. För allting faller. Förr eller senare faller allt.”
s. 214

Citatet ovan är väldigt avgörande och har stor betydelse för Juha och för temat. Det är nämligen här han erkänner för sig själv att han inte kommer någon vart bara genom att efterlikna andra. I stort sett hela sitt liv har han anpassat sig efter andra men nu är han trött på det. Han är en pusselbit av fel form och hur man än vrider och vänder kommer han aldrig att bli en del av pusslet. Istället väljer han att satsa på det som ligger honom närmast hjärtat, det som verkligen bringar honom glädje och gör honom lycklig - han blir komiker. Jag tycker att det är en väldigt bra liknelse att säga att Juha i sina ansträngningar för att passa in är en lindansare som försöker hålla balansen. Det kräver stort bemödande och slinter man så faller allt. Detta är vad som sker i boken. Juha har ansträngt sig till max men orkar slutligen inte med att jämt och ständigt behöva leva upp till en massa krav. Detta scenario är generellt för precis som citatet lyder faller allt förr eller senare. Det är inte bara Juha som låtsas vara någon han inte är för att passa in, precis som att han inte är den enda som kommer att tappa balansen och falla. Alla människor kan hantera olika mycket press och därför kan det ta tjugo dagar eller tjugo år innan man slutligen kollapsar men förr eller senare kommer man att falla. Den person man ger sken av att vara är byggd på en ren lögn. Om hela ens tillvaro är baserad på lögner kommer väggarna till slut att raseras för faktum är att sanningen alltid kommer ikapp. Fallet blir därmed oundvikligt. Om man däremot är sann mot sig själv och som temat lyder går sin egen väg är det att gå på fast mark.

Bikaraktärerna deltar även de i gestaltningen av temat. Juhas föräldrar anpassar sig efter sin omgivning vilket får negativa konsekvenser.

”Bengt skriker att Ritva för helvete inte är riktigt klok. Ritva skriker: Ska du säga! Ska du säga!
Så fortsätter de. De håller ihop för barnens skull. Barnen behöver den trygghet som bara både en mamma och en pappa kan ge.” s. 18

Jag tycker att citatet är väldigt talande för temat i boken: att man ska gå sin egen väg eftersom man aldrig blir lycklig bara av att göra som alla andra. Scenariot som målas upp i scenen ovan är en riktig klassiker. Föräldrar som håller ihop för barnens skull med anledningen att det ger trygghet. Frågan är dock hur mycket trygghet barnen egentligen får av att ha två föräldrar som är olyckliga, vilket i sin tur ofta leder till att barnens vardag präglas av osämja och missnöje. Det finns ingen som vinner på det och ändå har det blivit praxis att föräldrarna håller ihop. I varje fall tills det blir så pass outhärdligt att ena parten inte står ut längre. Förr eller senare faller ju som sagt allt. Föräldrarna borde istället ta sitt förnuft till fånga lite tidigare och gå efter vad de själva känner istället för vad andra anser vara rätt. Skulle de då skilja sig skulle barnen förvisso ha sina föräldrar på två olika håll men samtidigt skulle föräldrarna må bättre och det leder till att barnen får en mer harmonisk uppväxt.

Miljön i En komikers uppväxt är en viktig byggsten i syftet att föra fram temat i boken då omgivningen tydligt påverkar karaktärerna.

”Jag tänker ofta på det. Sävbyholm. Paradiset på jorden, som vi alla flyttade till när vi var två och tre och fyra år gamla. Där skulle vi få växa upp skyddade mot allt ont. Det var så vackert därute. Våra föräldrar drömde om lyckan men fick magsår av oro för kvartalsamorteringarna på huslånen. Sävbyholm ligger kvar där det ligger, en dryg mil utanför stan./Där lider ingen någon nöd. Paradiset på jorden, vad gjorde det inte med oss. Inne i husen låg människorna på mage med kudde för munnen och skrek. Det hördes inte ut så ingen skulle erkänna att det var så. Men det var så. De skrek! De skrek! Ingen ville erkänna det, men de skrek! Jag kan ännu höra dem skrika.” s. 56

Sävbyholm, där boken utspelar sig, är en miljö som har en påtaglig inverkan på sina invånare då pressen att passa in är väldigt distinkt och därför framgår det också tydligt om man sticker ut. Sävbyholm ska vara en trygg förort, lite avskild från resten av världen men det innebär också att man stänger ute det mångkulturella dvs. olikheten. Sävbyholm definierar den omtalade ”Svenssonidyllen” av den perfekta familjen. De lyckliga föräldrarna med sina problemfria, söta små barn, som står uppradade framför den ståtliga villan och bredvid dem är den blankpolerade Volvon parkerad, alltmedan en vältrimmad hund stryker sig mot deras ben. En fantasibild som har blivit inpräntad i många hjärnor genom indoktrinering via tv, film, reklam etc. Det har blivit en slags norm för den svenska medelklasslyckan. Sävbyholm har lyckats ringa in just den svenska medelklassen och det leder till att det mesta generellt ser likadant ut. Sävbyholmarna kör samma slags bil och bor i liknande villor. Det finns inte utrymme för olikheter och därmed minskar acceptansen för det som är annorlunda. Men det blir väldigt betungande och en ständig press om att passa in.
Många trodde att om de skaffade sig materiell perfektion skulle också lyckan infinna sig och ingen säger väl nej till att vara lycklig. Man har därmed följt strömmen och flyttat ut till det förväntade paradiset. Dröm och verklighet går dock sällan hand i hand och när det väl uppdagas leder det till besvikelse men pressen att passa in får till följd att man inte kan visa det utåt. Människorna får då ge uttryck för vantrivseln genom att skrika rakt ur i intet för ingen vågar erkänna att de inte är lyckliga. Det skulle nämligen innebära att man medger att man gått vilse i sitt sökande efter lycka och det är få människor som vill kännas vid misslyckanden. Eftersom de är oförmögna att bryta sig ur de satta ramarna, fast de insett att de inte vinner något på att efterlikna andra, faller de ner i ett bottenlöst hål. Juha som har fått samma insikt som dem kan höra skriken.