Essä om boken Kallocain av Karin Boye

Totalitära individer – finns de?

Utmärkande för en totalitär individ är att han eller hon inte främst tänker på sitt eget bästa utan på det totalitära samhällets. I det påhittade riket Världsstaten i Karin Boyes roman Kallocain är det en heder att sätta livet till för staten och det var också sådana individer man försökte få fram med hjälp av nya lagar och olika sorters kampanjer. Men vad är det egentligen som händer med en person som under mycket lång tid blivit matad med propaganda om ett utopiskt totalitärt samhälle där individen inte är mer än en kugge i ett stort maskineri? Blir han en sådan kugge som utan statsfientliga tankar eller handlingar med glädje försöker få maskineriet att fortsätta fungera till vilket pris som helst?

Kallocain är en framtidsroman skriven i början av andra världskriget och utkom första gången år 1940. Världsstaten, där handlingen i boken utspelar sig, bygger på ett totalitärt samhälle där Leo Kall med framgång försöker introducera sin uppfinning – ”en sanningsdrog som kan blotta människors otillåtna tankar och drömmar”. Leo är till en början oerhört lojal mot det totalitära samhället och vill inget hellre än att vara i dess tjänst, men han brottas hela tiden med enligt honom obefogade och otillåtna dilemman. Till exempel börjar han sakna och sörja sitt äldsta barn även om han vet att det tjänstgör någonstans inom Världsstaten. Barnen är precis som alla andra medborgare Världsstatens egendom och flyttas vid åtta års ålder till olika barnläger för att där utbildas eller lära sig arbeta.

Eftersom Leo i början av boken är väldigt totalitär är hans politiska ideal varken accepterade eller speciellt vanliga här i västvärlden. Det gör det svårt för mig att identifiera mig med honom och på något sätt dras jag istället till Leos ständigt idiotförklarade kontrollchef Edo Rissen. Ända till precis i slutet av boken vill Leo mer än gärna se Rissen död, vilket inte beror på det som Leo hela tiden försöker inbilla sig, att hans fru i hemlighet älskar Rissen mer än hon älskar honom. Anledningen är istället att Rissen har en förmåga att få andra att fundera på om det verkligen är rätt med ett totalitärt styre, vilket alltid försätter Leo i svåra djupa tankar som han sedan får skuldkänslor av. Även om boken är skriven som en självbiografi över Leo Kalls minnen och därmed borde vara positiv till ett totalitärt samhälle blir man istället gång på gång övertygad om hur illa det skulle vara med ett sådant samhälle

Som bakgrund till boken Kallocain hade Boye andra världskriget. Samtidigt som hon skrev var Tyskland mitt uppe i att erövra nya länder och lägga till fler landområden till det nya tredje riket som för varje dag som gick närmade sig att bli något som liknade Världsstaten i Kallocain. I detta nya rike utvecklades kontrollen av de enskilda individerna och den personliga integriteten kränktes allt mer. Eftersom man kan se många likheter mellan Världsstaten och det tredje riket kan man dra slutsatsen att Boye i boken Kallocain försöker varna för vad som skulle kunna hända om Hitler fick som han ville i andra världskriget.

Kallocain är en speciell roman i det avseendet att den inte är spännande på ett sätt som kan jämföras med de flesta andra böcker jag läst. Inte förrän i slutet började jag på allvar undra hur det egentligen skulle gå med Leo Kall och hans sanningsdrog. Medan man läser boken började jag istället fundera över vad författaren menar eller vill visa med det hon skrivit.

I likhet med de totalitäraste personerna i Kallocain och de många nazistiska och fascistiska personer som offrade sina liv för staten under andra världskriget, finns det personer som är så övertygade i sin religiösa tro att de kan offra sitt liv för den. När man inom till exempel islam uppmanar personer att bli martyrer i form av självmordsbombare och folk står i kö för att få utföra en sådan handling förstår man att boken inte bara är aktuell idag som en varning mot övervakningssamhället och totalitarismen, utan också som en bild i allmänhet av varför man skulle vilja offra sitt liv för något som man tror på.

En ledare eller regering kan nog aldrig påverka en individ så mycket att den inte längre har kvar sina medfödda instinkter, till exempel Leos faderinstinkt att han saknade sin son, men det finns å andra sidan så mycket mer som går att påverka. Med hjälp av människans naturliga rädsla för att st...