Karin Boye

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

[Obs att fotnoterna försvunnit i webb-formateringen av arbetet]

Karin Boye föddes 1900 i Göteborg men flyttade som sjuåring till en förort till Stockholm.
Karins mamma var mycket intresserad av mystik och religion, särskilt buddhism och olika indiska myter. Karin delade mammans intresse och hennes tidiga dikter är fyllda av olika religiösa figurer och fantasiväsen, som andar, älvor, djävulsbilder och demoner. Under tonåren svängde Karin mer och mer över mot kristendomen. Under gymnasietiden var hon aktiv i olika kristna ungdomsgrupper och gick på kristna möten. Men Karin funderade och tvekade på var hon egentligen stod. I ett brev från 1920 skriver hon själv: ”Jag vet inte alls om jag är kristen, men jag vet att jag är Guds. Någon etikett vill jag inte klistra på mig, men mitt liv tillhör Gud”. I samma veva blev hon för första gången på det klara med att hon var bisexuell. Det underlättade inte precis hennes inre kval. Omvärlden hade inga större problem med hennes sexuella läggning, det var Karin själv som var fördömande.

Karin Boye var hela livet djupt troende. Den Lutherska pliktkänslan var djupt rotad och hon satte skyhöga krav på sig själv. Men hon var en väldigt splittrad person. Ständigt ”sliten mellan ideal och dödslängtan”. Kampen mellan sträng plikt och livsglädje, moral och hängivenhet är närvarande i allt hon skrev. Motsättningar och kval är Boyes kännetecken. Hon pendlar ständigt ”mellan det mjukt växande och det viljeanspänt tuktade”.

1921 flyttade Karin Boye till Uppsala för att studera. Hon gick med i det då nystartade Clarté.
En ”partipolitiskt obunden, socialistisk organisation av intellektuella som med sin verksamhet vill bidra till människors materiella och andliga frigörelse”. Hon var mycket engagerad och arbetade en tid som sekreterare i centralorganisationen.
1922 kom hennes debut, diktsamlingen Moln, ut. Där kan man tydligt märka av den religiösa krisen två år tidigare. Två år senare kom Gömda Land och 1927 kom Härdarna. I de båda senare samlingarna vidareutvecklade hon sitt eget, personliga språk. Härdarna innehåller bl a två av Karin Boyes mest citerade dikter; I rörelse och Jag vill möta…

Mot slutet av 1920-talet flyttade hon tillbaka till Stockholm. Hon bodde i ett kollektiv tillsammans med andra studenter som delade hennes vänsterradikala åsikter. De delade även ett stort intresse för psykoanalysen, den kombinerade teori och behandlingsmetod som grundades av Sigmund Freud under slutet av 1800-talet. Teorin går i stort ut på att vi hela tiden censurerar oss själva och tränger undan minnen och känslor till det omedvetna. Behandlingen vill göra det omedvetna medvetet. Karin Boye gick själv igenom en psykoanalys 1929 och ännu en 1932.

Under 30-talet var Karin Boye otroligt produktiv. Dels startade hon, tillsammans med några av de andra kollektiv-medlemmarna, den kultförklarade tidskriften Spektrum (1931-1933). Den var ett ”mordenistiskt språkrör” där bl a frigjordhet, konst och ideologier diskuterades. Och hon skrev själv många av artiklarna. Dels gav hon ut böcker på löpande band. 1931 gav hon ut sin första roman, Astarte. Med den vann hon Stora nordiska romanpriset. 1933 kom romanen Merit vaknar och 1934 kom den självbiografiska romanen Kris som handlar om just hennes religiösa kris i tjugoårsåldern. 1935 släppte hon diktsamlingen För trädens skull och 1936 kom romanen För lite. Romanerna handlar alla om ett eller annat moraliskt problem och var visserligen uppmärksammade när de kom men har inte stått sig särskilt bra genom åren. Det var som lyriker Karin Boye lyckades bäst. Romanerna ses som ganska platt medan ”hennes dikter är idéinriktade och emotionella, med starka stråkdrag av sinnlighet och mystik, och vittnar om hennes intensiva, asketiska och extatiska personlighet.”

Hennes sista roman, Kallocain (1940) ses allmänt som hennes mest lyckade och är fortfarande populär. Det är en framtidsskildring, en tidig science fiction bok. Den handlar om en totalitär stat där myndigheterna har koll på tom folkets innersta tankar, detta tack vare sanningsserumet Kallocain. Inspirationen fick Karin när hon bodde i Berlin under ett år i början av 1930-talet och där fick se hur nazismen tog sig till makten.

Kallocain blev det sista Karin Boye gav ut. Hon försvann den 23 april 1941 under ett besök i Alingsås. Fyra dagar senare hittades hon ihjälfrusen på ett berg i utkanten av staden. ”Hon förmådde inte bemästra splittringen i sitt inre liv”.

Karin Boye är än idag en av våra mest lästa svenska diktare. Hon har ett alldeles eget språk, en blandning mellan total hopplöshet och tro på det späda, gröna livet som hon skriver så mycket om. På baksidan till samlin...