Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Arvid Stjärnblom är en ung man från Värmland, som råkat hamna som musikrecensent på en av Stockholms kvällstidningar. Han är gift och har två barn, men han är inte lycklig. Hustrun har han aldrig älskat, snarare har han återigen råkat hamna i sitt äktenskap på grund av olika omständigheter, och försökt att göra det bästa av situationen. Som sagt, han är inte lycklig, men han har det ändå rätt bra - tills den dag då han möter den han älskade för tio år sedan. Detta är hans sanna kärlek, och efter det här mötet framträder hela tillvaron i ett helt nytt sken.

Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" utspelar sig i 1890-talets Stockholm och ett par decennier framåt i tiden. Tidsbestämningen är mycket tydlig, och markeras av händelser som skett i verkligheten: den svensk-norska unionens upplösning, Oscar II:s död, Titanics undergång och så vidare. På så vis infogar Söderberg romanen i historien och bidrar till att skildringen känns mer realistisk. I den här romanen finns åtskilliga likheter med Söderbergs "Doktor Glas": miljön - ett begränsat område i Stockholms innerstad; människorna - en borgerlig hop journalister, författare, skalder o.s.v.; moralen - äktenskapets betydelse, plikt kontra kärlek etc.; tematiken - ung kvinna gifter sig med äldre man, men har affär med en jämnårig t.ex.

Arvids sanna kärlek, Lydia, skiljer sig alltså från sin äldre man, och börjar njuta av sin frihet. Hon återfår sitt flicknamn och är inte längre underkastad familjelivets förväntningar. Romansen mellan Arvid och Lydia följer vissa villkor: 1) Arvid har fru och två döttrar (samt en oäkta son, som uppfostras av en präst i Värmland) som han inte förmår att lämna, 2) Lydia har sin anständighet att tänka på, 3) paret måste ses hemma hos Lydia, av praktiska skäl, 4) de måste iaktta försiktighet, bestämma tid för möten och så vidare. Allt detta medför att förhållandet sker mer eller mindre på Lydias villkor. Arvid måste i princip ansöka om att få träffa älskarinnan. "Den allvarsamma leken" är på så sätt en vågad skildring av en modern kvinna, och tillsammans med de bådas brott mot det äktenskapliga förordet, var dessa ingredienser garanterade att väcka anstöt hos känsliga läsare när den gavs ut 1912.

Ett annat tema i romanen handlar om individens möjlighet att välja sitt liv. Jag har redan antytt bokens hållning i mina inledande meningar - omständigheterna gör att Arvid och Lydia inte kan gifta sig när de är unga och deras kärlek är ren: Arvid är en fattig student utan medel att försörja en familj. Omständigheterna gör att han hoppar av sina studier och börjar arbeta som journalist. Förhållandena gör att Arvid gifter sig (han blir manipulerad av en kvinna han har ett oseriöst förhållande med). Livet blir med andra ord inte som man har planerat.

En detalj som, såvitt jag vet, inte brukar diskuteras i samband med den här boken, och som inte framträder så tydligt vid en första läsning, är den undangömda plats som barnen tar. För huvudpersonerna verkar de mest vara obetydliga hinder i jakten på den egna lyckan. Arvids ungdomskärlek, Lydia, lämnar utan vidare sin äldre man, vilket man kan ha förståelse för, men att hon lika smärtfritt överger vårdnaden om sin dotter - sitt eget kött och blod - väcker desto mer motstånd hos mig. Detta är alltså priset för hennes självständighet och, om vi ska tala i moderna termer, hennes "självförverkligande".

Faktum är att jag tror det döljer sig en agenda angående barnplanering mitt i kärleksromanen. Det är förmodligen ingen slump att den ende som försöker bedriva någon form av "säker sex" är Lydias äldre make. Detta gör dock Lydia arg, och hon får som hon vill: en dotter som hon sedan kan försumma och lämna ensam med fadern, som ju inte ville ha barn. I verklighetens Sverige drog folkhemmet ett par decennier senare igång sin sociala ingenjörskonst, där en grundsten var just att hjälpa befolkningen att hålla ordning på sin avkomma. Med preventivmedel, sexualinformation och abort stimulerade man nativiteten kvantitativt och kvalitativt. I stället för att sätta ett oäkta barn till världen (vilket Arvid gör i boken) kunde man skydda sig och slippa vara upphov till nya, förstörda individer. Detta tema är dock inte uppenbart i boken; barnen skildras aldrig som individer, utan är statister i denna berättelse om vuxna.

På sätt och vis blir det i "Den allvarsamma leken" som med Aiskylos'''' "Orestien", där den grekiske konungen Agamemnon offrar sin dotter, Ifigenia, för att vända krigslyckan mot Troja; dottern och offret blir bara en detalj, som kan föra handlingen vidare och ge upphov till konflikter. Kant skulle säga att barnen i berättandet blir medel i stället för ändamål.

Stilistiskt sett är romanen gedigen; Hjalmar Söderberg fattar pennan med säker hand. Utan att någonsin böja sig till det patetiska (i ordets ursprungliga betydelse) lyckas han framställa precis vad Arvid Stjärnblom känner. Den jämna prosan beskriver flyktigt miljöer, människor och detaljer, och levandegör dem i en handvändning, dessutom med ett språk, som nästan helt saknar litterära metaforer (kanske ett resultat...