Slaget om Kashmir

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I över femtio år har Indien och Pakistan stridit om Kashmir. Det brittiska Indien delades 1947 i två självständiga stater: det sekulära Indien, där majoriteten av befolkningen var hinduer men där den största minoriteten var muslimer, och det muslimska Pakistan. I Kashmir i Himalayabergen i norr var största delen muslimer, men den styrande kungen (maharadjan) var hindu och sökte därför Indiens beskydd för området. Meningen var att befolkningen i en folkomröstning skulle få välja vart de ville höra. Istället bröt det ut krig mellan Indien och Pakistan om Kashmir och området kom att delas mellan Indien (den största delen) och Pakistan; också Kina fick senare en liten del. Ytterligare två gånger, 1965 och 1971, har konflikten lett till krig utan att man nått någon lösning. I slutet av 1980-talet gav sig muslimsk gerilla in i kampen, vilket bara ökat våldet. Sommaren 1999 och vintern 2001/2002 var det nära att länderna åter gått i krig med varandra. Osämjan mellan ärkefienderna Indien och Pakistan är särskilt allvarlig eftersom båda länderna har egna kärnvapen. Ett försiktigt närmande mellan Indien och Pakistan våren 2003 väckte vissa förhoppningar om en positiv utveckling i Kashmir.

Yta, invånare, språk och religion: Jammu och Kashmir, den indiskstyrda delen av Kashmir som omfattar ungefär två tredjedelar av hela Kashmir, är drygt 100 000 km2, hade 2002 drygt tio miljoner invånare varav runt 60 procent var muslimer, resten hinduer, sikher och buddister; den pakistanskstyrda delen, Azad Kashmir, hade cirka tre miljoner invånare, de allra flesta muslimer. I båda delarna talas främst urdu (det officiella språket i Pakistan) och kashmiri.

De viktigaste städerna i Jammu och Kashmir är Srinagar (som är sommarhuvudstad) och vinterhuvudstaden Jammu. Srinagar ligger mitt i Kashmirdalen, som är områdets medelpunkt såväl befolkningsmässigt som när det gäller sysselsättning.

Nästan hälften av befolkningen arbetar inom jordbruket och mer än 80 procent är på något sätt beroende av det: man odlar framför allt ris, majs, vete, tobak, saffran, bomull samt frukt och grönsaker. Industrin är inte så omfattande: man framställer siden och sysslar för övrigt mest med småindustri och hantverk som mattillverkning och träsnideri. Under lugna perioder har turismen varit en viktig näring: området är mycket naturskönt.
I över femtio år har Indien och Pakistan stridit om området Kashmir uppe i bergskedjorna Himalaya och Karakorum.

När engelsmännen lämnade Indien 1947 delades den brittiska kolonin i två självständiga stater: dels det sekulära Indien, där en majoritet av befolkningen var hinduer men där den största religiösa minoriteten var muslimer; dels det muslimska Pakistan, vilket i sin tur delades upp i Västpakistan och Östpakistan, skilda åt av Indien. I Kashmir uppe i bergen i norr var den största delen muslimer, men eftersom den lokala maharadjan (kungen) var hindu sökte han Indiens beskydd för sitt område. Meningen var dock att invånarna i Kashmir i en folkomröstning skulle få bestämma vart de ville höra - till Indien eller till Pakistan - eller om de rentav ville bli självständiga.

Någon folkomröstning kom aldrig att hållas. Kampen om Kashmir ledde i stället till krig mellan Indien och Pakistan vilket slutade med att större delen av området delades mellan de båda länderna. Den tätast befolkade och ekonomiskt mest utvecklade delen var den som knöts till Indien som delstaten Jammu och Kashmir. Den styrs idag av en s k chief minister och har ett större självstyre än andra indiska delstater. I den indiska delen av Kashmir bor idag omkring nio miljoner människor, som till mer än 60 procent är muslimer; i den pakistanska (Azad Kashmir, "Fria Kashmir") bor tre miljoner.

Omkring en femtedel av området tillföll Kina efter krig 1962 mellan Kina och Indien. Den kinesiska delen av Kashmir, Aksai Chin, består till största delen av en otillgänglig och obefolkad glaciär. Den är dock strategiskt viktig för Kina, som byggt en väg genom området vilken förbinder det kinesiskhållna Tibet med själva Kina. I juni besökte den indiske premiärministern Vaypajee Peking - första gången på länge för ett officiellt indiskt besök i Kina - och en indisk-kinesisk arbetsgrupp tillsattes då för att diskutera "gränsfrågor". Indien gör anspråk på hela Aksai Chin liksom på ett litet stycke av Kashmir som Pakistan överlåtit på Kina.
De indiska och pakistanska kärnvapnen

Sommaren 1999 trappades konflikten upp, då häftiga strider med många döda som följd utbröt längs "kontrollinjen" mellan Indien och Pakistan. Först efter åtta veckor kunde den farliga situationen avbrytas bland annat efter ingripande från den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton. Både Pakistan och Indien förklarade sig som "segrare" efter striderna men ingenting hade förändrats från tidigare och ingen lösning hade nåtts.

Ett år tidigare hade världen hållit andan då de båda ärkefienderna genomförde kärnvapenprover. I april hade Pakistan testat sin medeldistansmissil för kärnvapen kallad Ghauri efter en muslimsk härförare som erövrade delar av Indien på 1100-talet. Det var förmodligen detta som fick Indien att i maj genomföra fem underjordiska kärnvapensprängningar i delstaten Rajastan. Två veckor efter den indiska provsprängningen förklarade Pakistan, trots uppmaningar om att inte "ge igen", att man också genomfört fem kärnvapenprov. Omvärlden reagerade kraftigt, inte minst med tanke på det spända läget i Kashmir.


Fredsförsök

Trots allt har fredstrevare förekommit. Sommaren 2000 utlyste till exempel Hizbul Mujahedin en ensidig vapenvila. Den bröts dock snabbt, sedan Indien vägrat att förhandla direkt med Pakistan tid så länge landet inte såg till att all gerillaverksamhet inne i det indiskstyrda Kashmir också upphörde.

I slutet av november samma år utlyste den indiske premiärministern Vajpayee en ensidig indisk vapenvila under den muslimska fastemånaden Ramadan. Vapenvilan förlängdes sedan tre gånger. Det ansågs vara den mest seriösa fredsinviten från Indien på elva år. Pakistan reagerade också positivt på vapenvilan och enligt samstämmiga uppgifter upphörde oroligheterna och skottlossningen kring demarkationslinjen i stort sett under denna.

Våren 2003 förklarade den indiske premiärministern Atal Behari Vaypajee att han ville se förbättrade relationer med ärkefienden Pakistan. I oktober lade den indiska regeringen fram förslag på åtgärder som skulle åstadkomma detta. Bland annat ville man diskutera återupprättande av flyg-, järnvägs- och busslinjer liksom sportevenemang mellan länderna, främst de populära cricketmatcherna. Man ville också öppna en ny busslinje mellan Srinagar och Muzaffarabad, huvudstäder i indiska respektive pakistanska Kashmir.

Indien erbjöd sig också att inleda samtal om Kashmirs framtid med separatisterna och utsåg inrikesminister Advani att leda dessa. Däremot avvisade man alla krav på att Pakistan skulle få delta i dessa samtal, eftersom Kashmir ses som en inre indisk angelägenhet.

De militanta grupperna inom UJC (se ovan) ville inte delta om Pakistan ställdes utanför. Ledaren för paraplyorganisationen Hurriyat välkomnade förslaget som dock kom att splittra rörelsen, eftersom omkring hälften av dess medlemmar (se ovan) ställde sig på de militanta gruppernas sida. Många av separatisterna såg dem som ville förhandla med Indien, utan pakistansk närvaro, som förrädare.

Men Indien vill inte diskutera självständighet för Kashmir eller anslutning till Pakistan - bara någon form av utökat självstyre inom Indien. Hösten 2002 hölls för första gången på länge allmänna val i Jammu och Kashmir för att legitimera Indiens överhöghet över området. De militanta bojkottade valen men med ett valdeltagande på officiellt omkring 44 procent menade sig den indiska regeringen ha visat att Kashmir faktiskt betraktas som indiskt.

Senare på hösten 2003 utlyste Pakistan en ensidig vapenvila i Kashmir och Indien svarade med en motsvarande vapenvila. Det är visserligen positivt, inte minst för invånarna i det krigshärjade området, men under vinterhalvåret är det ändå svårt att strida. Den verkliga prövningen kommer när snön smälter till våren.


Simlaavtalet och gerillan

Simlaavtalet

Krig bröt ut på nytt i Kashmir 1965 men ledde ingenvart. 1971 blossade oroligheterna upp igen i samband med att Östpakistan bröt sig ur Pakistan för att bli det självständiga Bangladesh. De fredsförhandlingar som följde då - Simlaförhandlingarna - ledde till att en demarkationslinje (den s k Line of Control, kontrollinjen) upprättades som i stort sett följer 1947 års gränser. Men linjen, som vid fredsförhandlingarna ritades upp på kartan, tar ingen hänsyn till verkligheten: den går här och där rakt igenom byar och berg.

Både Indien och Pakistan har dock förbundit sig att respektera demarkationslinjen till dess att de har lyckats förhandla fram ett slutgiltigt avtal för Kashmir. Ända sedan 1947 har FN haft observatörer längs gränsen men enligt Simlaavtalet är det meningen att Indien och Pakistan själva, utan yttre hjälp, ska nå en lösning. Båda sidor har också trupper längs linjen; ibland har oroligheter uppstått därför att man varit oense om var linjen faktiskt går; ofta har skottlossning förekommit mest för att visa den andra parten att man finns där.


Gerillan ger sig in i kampen

I slutet av 1980-talet tog konflikten en ny vändning då muslimsk gerilla gav sig in i kampen om Kashmirs framtid. Från början bestod gerillan bara av några hundra man; idag kan medlemmarna räknas i tusental. Men de är inte någon enhetlig grupp. Alla är inte ens beväpnade och de har olika mål - ibland litet oklart vilka. Grupper som var starka för några år sedan har också förlorat i styrka medan andra tagit deras plats. Det de alla kan enas om är att Indiens inflytande ska bort från Kashmir. Däremot är de inte alls ense om huruvida Kashmir ska bli självständigt eller anslutas till det muslimska Pakistan. Man kan dock se en tendens att de som är för en anslutning till Pakistan blir alltfler. Religionen har också blivit viktigare: många av de nya militanta grupper som uppstått de senaste åren har radikala islamistiska åsikter och deras inflytande tycks nu öka på de rent nationalistiska och sekulära gruppernas bekostnad. Att det är så beror bland annat på den indiska säkerhetstjänstens hårda framfart, på Pakistans uppmuntran till de pro-pakistanska grupperna och att ett stort antal muslimska soldater kommit in i området från Afghanistan. Många av de senare har dock förmodligen sedan våren 2003 begett sig till Irak, för att kämpa mot den amerikanskledda ockupationen där.

Den största gruppen, och en av de äldsta, är den pro-pakistanska Hizbul Mujahedin. Den består mest av medlemmar som själva kommer från Kashmir, men den tros också ha baser inne i Pakistan. Andra militanta muslimska grupper, som Harkat-ul-Mujahedin, är i själva verket något av en internationell brigad med framför allt afghaner, pakistanier och män från olika arabländer i sina led. De tros också ha baser i Pakistan.

Av de grupper som kämpar för ett självständigt Kashmir var tidigare Jammu och Kashmirs befrielsefront den största gruppen men den har tappat i inflytande, bland annat till paraplyorganisationen All PartiesHurriyat (Frihet) Conference (APHC), med säte i Srinagar. I Hurryiat ingår ett drygt tjugotal grupper, däribland fackföreningar samt olika religiösa och politiska organisationer, och förmodligen också de politiska grenarna av vissa militanta grupper - detta trots att Hurriyat på alla sätt försöker ta avstånd från våld i sin kamp. Men också Hurriyat riskerar att tappa i inflytande, just för att den består av så många olika viljor. Trots att den officiellt propagerar för ett självständigt Kashmir finns det till exempel de inom rörelsen som vill se en anslutning av Kashmir till Pakistan.

På senare tid är det framför allt två grupper som låtit tala om sig: Jaish-e-Mohammad och Lashkar-e-Toiba. Den senare tillhör en sträng gren av sunni-islam och har främst hämtat medlemmar utanför Kashmir - gruppen har sina rötter i en koranskola i Pakistan. Lashkar-e-Toiba stärkte sitt inflytande och sin ställning efter att ha spelat en framträdande roll i konflikten mellan Indien och Pakistan sommaren 1999 (den s k Kargil-konflikten, som sånär ledde till rent krig mellan de två länderna). Gruppen har starkt påverkat sättet att föra den väpnade kampen i Kashmir. Den har t ex använt sig av självmordsbombare för att spränga militärförläggningar i Jammu och Kashmir, men gruppen har också agerat inne i själva Indien. År 2000 deltog medlemmar ur gruppen i en väpnad attack i det s k Röda fortet i den indiska huvudstaden New Delhi. Man försökte också mörda den kontroversielle hindu-nationalistiske politikern Bal Thackery från Mumbai (Bombay). Lashkar-e-Taibas planer sträcker sig också längre än till Kashmir: deras mål är att återupprätta det muslimska styret över hela Indien (stora delar av Indien styrdes av muslimska härskare under många hundra år, fram till britternas maktövertagande på 1800-talet).

Jaish-e-Mohammad är en relativt ny grupp men den växer snabbt. Den bildades i slutet av 1999 av Maulana Masood Azhar, som fängslats för medverkan i en annan militant muslimsk grupp men som frisläppts sedan anhängare till honom kapat ett Indian Airlines-plan. Jaish-e-Mohammad, som tros ha stöd från ett stort antal koranskolor och religiösa seminarier i Pakistan, angrep hösten 2001 delstatsparlamentet i Jammu och Kashmir med närmare 40 döda som följd. Gruppen anklagas också, tillsammans med Lashkar-e-Taiba, för att ligga bakom attentaten på Luciadagen 2001 mot det indiska parlamentet i New Delhi (se nedan).

Av de sammanlagt omkring 25 olika väpnade grupperna som strider i Jammu och Kashmir - de flesta mycket små och lokala - är nästan alla anslutna till Det förenade rådet för det heliga kriget (United Jihad Council, UJC) med sin bas i den pakistanska delen av Kashmir. UJC är i sin tur mycket löst knutet till Hurriyat (se ovan).

Indien hävdar att Pakistan stödjer alla de militanta grupperna direkt med vapen och utbildning. Pakistan förnekar detta och hävdar å sin sida att stödet bara är politiskt, diplomatiskt och moraliskt.

Från indisk sida säger man sig ha en styrka i det omstridda området på omkring 125 000 "vanliga" och paramilitära soldater, men andra menar att siffran i verkligheten är mycket högre, kanske så mycket som drygt en halv miljon. Rapporter från människorättsgrupper tyder på att indisk militär och polis går hårt fram bland befolkningen i Kashmir i sin jakt på gerillan. Dödsfall i fängelser, tortyr och godtyckliga arresteringar är inte ovanliga.

Trötta på konflikten

Sedan gerillan tog upp kampen 1989 har enligt indiska beräkningar mer än 40 000 människor dödats i Kashmir; enligt Pakistan skulle uppåt 100 000 ha dött. Därför är det inte så konstigt om vanliga människor är hjärtligt trötta på konflikten. Bland de unga finns en känsla av uppgivenhet och frustration. De har problem med att klara av sina studier på grund av striderna. Många vill överhuvdtaget inte gå ut på grund av det ökande våldet. En del militanta muslimska grupper kräver, ibland med vapenhot, av flickorna att de inte ska klä sig för utmanande eller västerländskt. Ungdomsbrottsligheten, som tidigare var ett så gott som okänt fenomen i Kashmir, ökar hela tiden.

Men gerillan avbröt inte sina angrepp och frågan är om Pakistan inte kunde eller inte ville sätta stopp för dessa. Hurriyat förklarade sig visserligen positiv till vapenvilan, och sade sig vilja resa till Pakistan för förhandlingar med den pakistanska regeringen och med gerillagrupperna, men Indien nekade dem pass så de kunde resa. De flesta militanta grupper avfärdade emellertid den indiska vapenvilan som "indisk propaganda" och fortsatte, och till och med trappade upp sina väpnade aktioner inne i Kashmir. Inte på länge hade så många människor dödats i olika attentat som under de första månaderna av vapenvila. Många civila i Kashmirdalen, där de flesta bor, var därför negativa till vapenvilan. De menade att de kände sig säkrare innan den infördes. Många, bland annat i sommarhuvudstaden Srinagar, gav sig också ut på gatorna i stora protestdemonstrationer - mot vapenvilan men också mot det indiska styret.

I den indiska regeringen var meningarna delade om vapenvilan. Premiärminister Vaypajee hörde till dem som var positiva, medan till exempel försvars- och inrikesministrarna var motståndare till den. Förespråkarna menade att striderna trots allt upphörde längs kontrollinjen, samtidigt som Indien fick goodwill i omvärlden. Motståndarna hänvisade till det upptrappade våldet från den muslimska gerillan och de ökade folkliga protesterna. De menade att man nu sträckt ut handen i längsta laget mot Pakistan, som inte velat ta emot den på allvar.

I mitten av juli 2001 träffades den indiske premiärministern Vajpayee och den pakistanske presidenten Musharraf vid ett toppmöte i Indien och förväntningarna var höga. De båda kom dock inte närmare en lösning på Kashmir-problemet och lyckades inte ens komma överens om en gemensam slutdeklaration efter mötet. Den indiska vapenvilan kom inte heller att förlängas ytterligare.

Terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 fick de militanta muslimerna i Kashmir att ligga lågt ett tag men snart satte deras kamp igång igen med förnyad kraft, vilket ökade spänningarna. Indien, s...